Ground Zero - ett overkligt scenario

Ground Zero, Manhattan, New York. Skelettet efter världens största finanscenter, "kapitalismens högkvarter", gapar tomt, dess kött är bortslitet och endast hårt ben återstår. I luften ligger en stark och frän odör av krossad byggnad, kemikalier, kväljande medel, kroppar... En massa kroppar. Förbipasserande stannar till för att glo på det overkliga scenariot, drar in den overkliga stanken av katastrof och en del skyddar sina näsborrar med en näsduk, ett munskydd.

Dagen är torsdag den 15:e november och tisdag den 11:e september ligger mer än två månader bakåt i tiden. Trots detta är de fåtal platser där nyfikna har inblick över det pågående arbetet överfulla av människor, turister från utlandet, amerikanska turister, New York-bor, poliser och präster. Vid Fulton street på Broadway är insynen som bäst; här kan man komma så nära att endast två kvarter skiljer mellan åskådaren och den enorma olycksplatsen. Stora maskiner gräver i ruinerna, sprutar vatten in i de skelett som fortfarande står upp för att hålla dammet nere. Maskinerna påminner om jättelika myror, förhållandevis små till dess stack, men starka tack vare deras enorma uthållighet. Stycke efter stycke plockas bort och fraktas till okänd ort, för att förintas. Alla dessa delar som en gång utgjorde World Trade Center, ett oräkneligt myller av husdelar; allt ska nu forslas bort. Ett arbete som kommer att ta mer än ett år att genomföra.

Vid ett av de staket som skiljer invånare av New York och turister från att fritt vandra rätt in i dödens kvarter står tre poliser. Framför den amerikanska flaggan befinner de sig, med armarna i kors, för att vakta och akta. Längs med staketet hänger blommor, foton, brev, flaggor och klädesplagg. På marken står tända ljus, inramade minnesbilder, skrivna dikter och personliga tillhörigheter av de döda. Allt andas sorg och ett vördnadsfullt lugn råder. St. Pauls Chapel ligger alldeles bredvid. Där hålls regelbundna gudstjänster, där kan man gå in för att få lugn och ro, fly en stund från den högljudda staden som faktiskt aldrig sover. Fast den borde. Utanför kyrkan har präster och psykologer stationerat sig, de ler brett och anstränger sig verkligen för att sprida god stämning, så gott det går: "How aaaaaare you?" undrar de med huvudet på sned. En tillfrågad tonårsflicka från Florida ser mest förvirrad ut, och sorgsen.

Över hela staden ligger som ett täcke av vemodighet. Trots kampanjer som "Paint the town red, white and blue", plakat och skyltar som "God bless America" och "United we stand" och ett oändligt följe av amerikanska flaggor, funna i varenda skitigt litet gatuhörn känns det sorgligt och inte alls lika levande som det gjorde innan "nine - eleven" 9-11, amerikanska sättet att skriva 11:e september. Hela livet har förändrats. Downtown, runt Ground zero ligger stadens mest celebra McDonalds, en stor och luftig "restaurang" där det i vanliga fall erbjuds förnäm pianounderhållning vid lunchtid. Nu gapar den svarta flygeln stort och stumt och den enorma amerikanska flagga som sitter uppspänd på en vägg fladdrar från fläktens kalla bris. Personalen vandrar rastlöst omkring. Patriotismen i USA idag verkar ej veta några gränser. Fast det är klart, amerikanarna har knappast någonsin varit särskilt blygsamma med att briljera med sin fosterlandskärlek.

Amerikas invånare står enade nu. United. Och de försöker att föra normala liv, försöker att fösa undan oro. Alla pratar de om hur starkt deras folk är, hur de snart kommer att göra sig av med terroristerna, hur allt nog snart blir som förr. Samtidigt finns olusten och bekymrerna där. Många föräldrar låter inte sina barn hämta posten med rädsla för mjältbrand, många håller sig borta från de stora broadwayshowerna, köpcentran och stora folksamlingar i allmänhet. Den amerikanska mentaliteten att hålla god min, "carry on", låt ingen se dina svagheter, finns där som en mask av lim, svår att få av. Att låtsas stark är viktigare än någonsin.

Av Lina-Maria Larsson 30 nov 2001 15:39