Slutet gott

Sven, min gode vän i vått och torrt sen många år, skulle om man bad honom beskriva sig själv säga: "Jag är korpulent nog att tatuera exemplar på folk om det behövs. " Hörde man honom kasta upp på toaletten i duschrummet som användes av flera personer samtidigt om morgnarna och någon frågade om detta svarade Sven: "Det gör väl alla människor." Kom frågan om det var dagen efter svarades: "Det är både dagen före och efter." Ibland när det var lite filosofi i hans tal kunde det låta: " Undrar om jag blivit periodare? Det kan gå både en och två timmar utan jag tar en drink." Blev han utsatt för någonting som i hans ögon var orättvist kom varningens ord: "Man spottar på en sten tills den drunknar." Frågades vad han menade blev kanske svaret: "Hellre en fågel i handen än gräva en grop åt andra. "

Så höll det på och då kanske det kan förstås att i Svens sällskap var det aldrig tråkigt. En gång i Lissabon hade vi slagit riktigt runt och hamnat på hotell. Då jag vaknade förstod jag att nu kom vi försent till frukosten och det skulle utdömas dryga straff. Sprang till Svens rum, bankade på dörren, och öppnade. Väl inne fann jag Sven ute på altanen med ett stort frukostbord framdukat, även till mig. "Samma straff om vi kommer två eller tre timmar försent", förklarade han. Någon kanske undrar vad straffet var, jo, varje eftermiddag mellan 15 - 17 serverades te med kakbord vid matsalen. Passningen av detta skulle utföras av två matsalsservitörer. Det var inget populärt jobb då det dels förhindrade ilandgående och dels inkräktade på siestan.
Flera kvällar då vi inte låg i hamn visades film och likaledes här skulle två han iordningställa och visa plats. När filmen började släktes ljuset och det var vårt jobb att med ficklampa visa plats. Vid klockan ett tillfrågades Sven och jag: "Är det bara ni två som har dessa uppgifter?" Något straff att passa kakbordet var det inte för min del med den danska konditor vi hade ombord, med hans kladdiga bakverk var det ett under att passagerarna fick några kakor. Om "kakmonstret" varit uppfunnet hade säkert Sven döpt mig till detta öknamn.

Efter en natt i Alexandria skulle vi bese Pyramiderna. Taxi var ordnade och vid avfärden packades tilltugg och isvattenstermosar in. De senare var fyllda med Martinis. Nu var det så på den tiden att taxin var tvingad att göra många uppehåll på vägen. Här fanns bord och bänkar under tak som vi satt vid under tiden som chauffören slog upp kylaren och motorn fick svalna. Detta var i början på 50- talet och tydligen gamla modeller. Väl framme var det dags att välja färdmedel: kameler och hästar fanns att välja mellan. Själv valde jag en kamel med förare. Denne var en stor arab som hela tiden önskade fler av de så eftertraktade dollar som vi betalade med. Detta var så irriterande att jag ryckte till mig tömmen, sparkade kamelen i sidan - detta hade jag sett på film - med det resultat att djuret satte full fart ut i öknen.

En enda tanke fanns i mitt huvud: "En kamel behöver inte dricka mer än var sjunde dag, tänk om han inte stannar förrän han blir törstig?" Full av skräck drog jag i tömmen med all kraft och som genom ett under vände kamelen och gick tillbaka till den i förtvivlan ropande föraren. Han fick lugnas ner med några dollar. Sven hade valt att färdas på en av de vackra hästarna. Jag fick berättat för mig att han låtit hästen stegra sig och i full galopp ridit ut i öknen, runt pyramiderna, fram och tillbaka, innan även han återlämnade sin lånta springare. Efteråt framkom att Sven exercerat vid kavalleriet i Helsingborg och där lärt sig rida.

New Orleans var staden som bjöd på många möjligheter att stilla vår upptäckarlusta. Vid juletid ett år ville vi strosa runt i de franska kvarteren och avsluta promenaden med middag på en resturang med namnet Antonius. Detta "värdshus" hade så många stjärnor i olika böcker att det var med spänning vi gick dit. I ett valv - här hade troligen månget ekipage passerat på väg ut eller in för längesedan - fick vi vänta, tillsammans med andra gäster. En hovmästare kom och frågade om det var beställt bord, om inte var det fullsatt. En tiodollar smögs ner i hans hand och vi fick plötsligt någon att beställa av. Matsalen var en gård, omgiven av ett fyravåningshus och i alla fönster var det tänt. Vi var förflyttade många år tillbaka i tiden, meningen var att vi skulle få intrycket av att huset var bebott. In till toaletterna gick man genom "utedassdörrar"; bakom var det lyxigt värre. Ett större antal ganymeder tog hand om oss och isvatten och matsedlar kom genast. Vi pekade på femrättersmiddagen och överlät till den frackklädde att bestämma. Nu blev det roligt, vad skulle serveras?

Massor med bestick lades ut, vinglas sattes fram och ett pyttelitet bord sattas i vår närhet. Fransk musik hördes från något fönster i vår närhet. Hela huset var levande.
Nu kom rätt ett som var en gratinerad löksoppa. Troligen hämtad från gastronomins himmelrike, liksom allt det som följde. Dricka behövde vi inte tänka på, en vinkypare serverade; det enda vi behövde göra var att nicka. Efter soppan kom sjötunga, kokt och stekt, med ris och hummer samt såser av olika slag. Ett svärd fullt av brinnande kött var nästa rätt, till detta kom ett fat med olika små tillbehör. Mellanrätt var sparris med smör och efter detta kom en vagn full av ostar. Varken förr eller senare har jag ätit en sådan delikat sammansatt diné, i en omgivning med tradition av Frankrikes kolonialvälde i fornstora dagar.
Efter kaffe med cognac, mätta och belåtna, samt mycket fattigare var det dags för en runda längs Bourbon street. Här låg förnöjelserna sida vid sida. Utanför varje lokal stod en "inkastare" och talade om att just bakom hans dörr var det bäst. Vi gick in och vi vände ut igen. Lyssnade på jazz, såg någon flicka klä av sig, lät personalen servera oss några drinkar till hutlösa priser. Efter några timmar var det dags att besöka värdens längsta ostronbar. Hur lång? Vet ej, men lång var den. Vi kröp upp på varsin hög stol framför disken. Här stod en tallrik, ett glas med långa bröd, en ansenlig samling såser. Bakom var ett isfyllt dike som gömde de ostron vi skulle förtära. Inget antal beställdes, den servitör som hade hand om oss letade, fann, samt öppnade läckerheterna. En annan gick fram och tillbaka och serverade vad vi önskade.

Finalen var perfekt men epilogen blev lite konstig. Sven skulle spisa lite jazz till med några vänner, jag ville ta taxi hem. Efter lite ryggdunk gick vi åt varsitt håll. På väg efter en bil kom törsten efter de starka såserna och jag gick in på en bar. Jag satt nästan ensam och filosoferade då två poliser tog mig under armarna, lät mig betala och ledde mig ut till en bil för vidare transport till en station. Precis som på film hände det: Slips, skosnöre, livrem, klocka, ringar och plånbok skulle lämnas till en robotliknande polis. Jag leddes in i ett rum och några herrar pratade, som jag förstod, om mig. Sedan fick jag reda på att jag skulle avtjäna ett straff. Det hör till historien att när de pratar i södern kan på nattkröken sex år och sex timmar förväxlas. Nu greps jag av panik och först efter att polisen pekat på klockan samt förklarat att jag skulle släppas efter sex timmar blev jag lugn. Jag fick frågan om jag ville ha en liten cell eller om det var okej med den stora. Då jag fortfarande väntade på att vakna valde jag den stora. Detta måste vara en dröm, men icke. Då dörren slogs igen bakom mig förstod jag allvaret. Tillsammans med ytterligare 25 - 30 mörka och vita män var det dags att ta plats. Efter att ha stått en stund mitt på golvet upptäckte jag att det enda utrymme som var ledigt var borta i hörnet, precis vid den på väggen fastsatta stålkonstruktion som var avsedd för urinering. Här satte jag mig och försökte göra mig så liten som möjligt då den skulle användas. Efter en stund öppnades dörren och någon släpptes ut. Då följde jag efter min granne och nykomlingen som senare kom fick sitta i hörnet. Jag förstod att ju närmare jag kom dörren desto närmare friheten var jag.
Intresset för mig var stort och tiden gick fort med samtal. Även studerandet av mina olycksbröder var intressant. Det var ju inte dessa jag dinerat med på Antonius. Rätt som det var öppnades dörren och mitt namn ropades upp. Väl utkommen började jag fråga och ville veta varför jag utsatts för detta frihetsberövande.

När jag återfått alla mina saker och snyggat till mig kom jag in till en chef, det förstod jag då han hade en massa små tygstycken över hjärtat; en hel fruktsallad såg det ut som. Han förklarade att bartendern ringt och berättat att några fula typer spanat in mig och troligen utsett mig till sitt nästa rånoffer. Kanske var det sant då bartender varit mycket snacksalig och inte visat någon förvåning då jag blev bortförd. På frågan om det inte var bättre att vakna hos dem än i en rännsten måste jag ju hålla med. Några anteckningar om mitt ofrivilliga uppehåll hos USA´s polis gjordes inte, detta för att inte förhindra mig att söka tillstånd att besöka staterna igen. Senare framkom att flera upplevt detsamma som jag. Varningar för att gå i vissa kvarter fanns på anslag runt om, men inte var det av intresse då. Livet lekte och Svens avundsjuka gick inte att ta miste på. Det jag upplevt var ju ett äventyr som slutat lyckligt.

Av Lennart Ekman 28 nov 2001 18:26