En småländsk spökhistoria del II

Kap 4 och 5 - mysteriet tätnar.

---

4 Tobaken

Klockan var några minuter i sex när jag vaknade ur min slummer. Tobakshandlaren stängde alltid precis på stunden - med bävan såg jag framför mig en lång, ångande mörk natt i plågor utan det prisade giftet. För att undvika ett sådant skräckinjagande scenario sprang jag de sista metrarna. Tro det eller ej, men jag hann fram precis innan tobakshandlaren skulle till att bomma igen för dagen.
- Hinner jag köpa ett par paket cigaretter?
Gubben stirrade förargat på mig ett par sekunder, sedan förvirrat på klockan, sedan uppgivet på himlen. Grymtande och muttrande höll han upp dörren åt mig. Gubben hasade sig fram och makade in sig bakom disken med nöd och näppe. Han gjorde inget annat än dricka pilsner och röka cigaretter på dagarna - magen hade följdaktligen intagit proportioner som inte lämpade sig för trånga utrymmen. Svetten lackade i pannan.
- Vad ska du ha?
- Det vanliga.
Jag funderade några sekunder och tog åter till orda:
- ...Det var rätt konstigt... egentligen...
- Var det konstigt?
- Hmmm.
Tobakshandlaren rotade i hyllorna och suckade högt:
- Vad är det nu du har sett? Vita damen?
- Nej... inte vita damen... jag misstänker att hon bara visar sig vid herrgården. Du har väl hört att det var där hon dömdes...
- Jag vet. Jag vet.
- I alla fall... idag var det något annat. Någon sprang omkring nere vid ängen.
- Vem då?
- Det frågar jag mig också. Har du någon aning? En vacker ung dam, kanske i min ålder, i vit, trasig klänning?
- Du får ge upp nu, det är bara vidskepligheter det där med gölen. Glöm det!
Jag fiskade upp ett par skrynkliga sedlar ur fickan och lade på disken.
- Tack.

Utanför hade det redan börjat mörkna. Lyktorna och stearinljusen tändes i stugorna och barnen skyndade sig in till sina föräldrar. På fem minuter tömdes gatorna. Förutom sprakandet och gnistrandet från gatlyktorna var det knäpp tyst. Låset i affären klickade till och jag hörde tobakshandlarens snabba steg inne i affären. Efter några sekunder cyklade han iväg runt knuten. Plötsligt bromsade han, kliade sig i håret och vände blicken mot mig. Ögonbrynen kröktes ett ögonblick medan han viftade med handen och ropade:
- Bort! Bort härifrån!

Sedan rullade kolossen bort i mörkret. Jag såg mig omkring på de vagt upplysta gatorna. Någon borde ha stått under en gatlyktas ljus och sett mitt ansikte lysas upp av det kalla, eldiga skenet från cigarettglöden. Någon i hatt och trenchcoat bakom en tidning. Men nu var det ingen där och ett stort ögonblick försummades. En cigarettglöd i natten är en vacker syn, men jag kunde ju inte gärna se mig själv från andra sidan gatan.

Det här var alldeles uppenbart en kväll med brandfarlig andedräkt.

---

5 Natt

Förr i tiden brukade folket i gårdarna samlas hemma hos någon under de mörka vintrarna. De var rädda för alla varelser som kröp omkring i skogen. Alla fallna änglar som skulle återuppstå och vandra mellan husen. Alla likföljen som skulle korsa vägarna.

Många var övertygade om att ondskan var närvarande runt var knut då dagen var som kortast och den svarta natten som längst. Man samlades till fester, till enorma fylleslag och drack sig berusade för att glömma det hotande mörkret för några ögonblick. Eldar brann för att skrämma bort otyget och både djur och människor offrades för att råda bot på de onda krafterna. Man drack bort faran. Man drack och drack tills de elaka varelserna slocknade.

Då som nu. Mina kära vänner satt kring bordet i tystnad över sina whiskyglas. Det var som vanligt kvavt på baren. Några misstänksamma ynglingar i skjorta och slips spelade en dyster jazzlåt i bakgrunden. Den trötte i hatten vispade lätt och försiktigt på trummorna medan den alltid så pigge trumpetade som en extatisk elefant med sitt glänsande instrument. Bittert kämpande för att jaga bort häxorna och trollen ur våra irrande tankar.
- Hur har veckan varit ute på landet? Har det hänt något ute på torpet? Det var några dagar efter att jag sett älvan på ängen, vill jag minnas.
- Jag var nere här i byn och handlade tobak. I förrgår tror jag att det var.
Flera av dem drog på munnen och smuttade på sina glas. Sanningen att säga kanske jag inte gjorde så mycket på dagarna.
- Har du inte gjort något annat?
- Låt mig tänka... jag satte mig en stund vid sjön... i måndags.
- Du... satt vid sjön? Ja.
Henrys ansikte ryckte onaturligt. Ungefär som om han vore en kasperdocka med fiskelinor i kinderna, i färd med att beordra den osynlige regissören att hålla tillbaka ett dånande gapskratt. Plötsligt frågade han allvarligt:
- Har ni hört att det har flyttat in en ung dam i den gamla skolan?
- Vad? Den gamla söndagsskolan i skogen? hostade någon rutinerad rökare långt bort.
- Det måste vara en riktig galning som vågar bo där, utbrast en tredje och vände sig emot mig.
- Det är ju inte långt från din gamla stuga.

När jag var mindre hade faktiskt jag och en kompis smugit fram till den gamla söndagsskolan på kvällen. Det var bara tio minuters promenad. Natten började falla när vi kom fram till den gnällande grinden och lyste med ficklamporna mot de svarta fönstren. Månen syntes inte till, molnen var lika mörka som rymden bakom. Endast en enstaka stjärna flämtade på himlen när vi närmade oss det förfallna huset. Gräset hade växt högt och långt och vajade försiktigt i den kalla brisen. Skogen låg tyst omkring oss. Min kompis gick fram till fönstret och lyste in. Ljuskäglan spelade över de gammaldags svarta möblerna, över den gamla katedern...
- ...Vi sprang så fort vi kunde! Ett sådant ansikte...
- Vad? Vad pratar du om?
- Ingenting.
- Vilket ansikte? frågade någon.
- Vilket ansikte?
Mina kära vänner var trötta. En och annan segnade nästan ner på bordet över tomglasen. Tre av dessa fyra musketörer jobbade på den nybyggda fabriken i byn. Ofta stod de bredvid de ångande maskinerna sexton timmar om dagen. De vred i spakar, skruvade i reglage och rörde om i kolugnarna. De berättade att de svettades i den helvetiska röda värmen som strömmade ut från ugnen och att de var svarta i ansiktet av olja. Där vacklade de omkring dagarna i ända. Direktörn gav dem en spottstyver i lön. Alla undrade när jag skulle flytta ifrån mitt slott i grönskan och sluta mig till den växande skaran dammiga arbetare i byn.
- Vad ska du göra imorgon? sluddrade någon under bordet.
- Imorgon? Vad är det för dag imorgon?
- Vad tror du? Söndag kanske?
- Om jag inte minns alldeles fel så är det husförhör hos bonden imorgon.
Trumpetaren i jazzbandet kom av sig och blängde misstroget på mig.
- Husförhör?
- Ni vet väl själva, ni bodde ju själva därute bara för några år sedan.
- Ja, det gjorde vi men inte gick vi på några husförhör. Det var ju åratal sedan man slutade med dem. Vad pratar du om?
- Ni låtsas inte om det bara. Imorgon var det husförhör, det var jag ovanligt säker på.

Av Henrik Hermansson 28 nov 2001 15:41