Samtal från Sibirien

Om jag vore en maskin skulle jag vara en telefon. Jag är den mesta telefonprataren jag känner, men en resa i Sibirien är en avvänjningskur mot telefonpratandet, egentligen ren och skär tvångsvård.

För det första fungerar inte telefonerna speciellt ofta. För det andra är det mer eller mindre omöjligt på 90-talet att ringa annat än lokalsamtal från en vanlig hemtelefon. Och det är därför jag flyr till ett speciellt ställe i staden Juzjno-Sachalinsk på ön Sachalin.

För även om detta är landet utan fungerande telefoner finns det ett guldkantat ställe för telefonälskaren. I en sällsynt human gest är dessutom stället öppet dygnet runt, alla dagar året om. Det statliga telegraf- och telefonkontoret är varje telefonpratares lyckoland.

När den definitiva historiken över Sovjetunionen skrivs ner, från imperiets smärtsamma födelse efter revolutionen till dess sista rosslande andetag 1991, finns det en övergripande fråga som måste få sitt svar. Hur kunde landet med 140 folkslag, med 80 olika språk, med fem olika alfabet, med islam, judendom, buddism och mer än 150 varianter av kristendomen, med 10900 kilometer från rikets ena ände till den andra, med elva tidszoner, med tundra, tajga, stäpp och öken, hålla ihop?

Detta kontor i sig kan vara svaret.

Tack vare det här kontoret, och dess tusentals kusiner som var spridda över hela landet, sammanbands brodern i Moskva med systern i östra Sibirien, mamman i Viborg med sonen i Turkmenistan. Tanterna i telefonväxlarna i storstäderna kan nästan ta åt sig äran över att Sovjetunionen, som borde ha varit en praktisk omöjlighet, höll ihop i över sjuttio år.

Sovjetunionen hade nämligen lärt sig av tidigare misstag. När kosackernas livlina till cheferna i Moskva under 1600-talet blev allt svagare ju längre österut de trängde fick ryssarna sin första varning om nackdelarna med att expandera riket österut. Kosackerna förde sina personliga krig, krävde skatt för egen vinning av ursprungsfolken och förhalade med avsikt tsarens order från Moskva. Den ständiga förklaringen var de usla kommunikationerna. Ett bud kunde komma fram till kosackkaptenerna i det otillgängliga östra Sibirien ett år efter att budbäraren ridit ut från Moskva. Ytterligare ett år senare kunde tsaren få sitt svar.

Problemen levde kvar in på 1900-talet. När en sovjetiskt kanonbåt ankrade vid landets nordostligaste spets vid hamnen Providenija år 1924 arresterades hela besättningen eftersom fartyget seglade under röd flagg. Den lokala polischefen visste inte att kommunisterna styrde landet.
Därför byggdes telegraf- och telefonkontoren. Varje by och stad skulle få ett eget kontor, de fick bli den nya statens livlina, den förenande länken.

Men telefonen har en besvärlig sida. Genom den kan idéer utbytas, information skickas vidare, kontrarevolution planeras. Telefonen måste alltså tyglas. Och där är växeln det effektivaste vapnet. Om samtalet går via en växel vet den som ringer och den som svarar att samtalet när som helst kan avlyssnas. Slugt nog fungerade kontrollen på två plan.
- Povtorite, pozjalujsta!
En medelålders man skriker till sin kamrat någonstans i väst att han ingenting hör. Upprepa! Ur ett annat bås hörs liknande tongångar.
- Schto? Vad?
Det är inte bara växeln som lyssnar. Allt som sägs inne i telefonbåsen hörs av den församling som sitter och väntar på sin tur utanför båsen. Publiken kan följa med familjegräl, kärleksdramatik eller tvister om gamla skulder. Här existerar helt enkelt ingenting sådant som ett privat telefonsamtal.

För att få mitt samtal ställer jag mig i kön. I rummet finns ungefär femton personer som halvsovande väntar på sina samtal. I kön står tre personer och plottrar ner sina siffror på en liten lapp. Den här lilla lappen är nyckeln till ett lyckat telefonsamtal i Ryssland. Här skall du fylla i de strategiska uppgifterna. Till vilket nummer? Till vilken stad? Hur långt skall samtalet vara? Vad heter personen du ringer till? Lapparna, som finns i högar på borden, är ungefär lika stora som i ett vanligt anteckningsblock. Pappret är grovt men trycket tydligt och också på denna lilla lapp har man lyckats klämma in hammaren och skäran, som en sista påminnelse om vem som övervakar samtalet.

I hur stor upplaga har denna lilla lapp tryckts? Svaret är enkelt. Vartenda fjärrsamtal i Sovjets historia motsvaras av en lapp. Hur många samtal ringdes det i ett land som hade 287 miljoner invånare? Några tusen miljarder? Jag inser att det här inte är vilken liten lapp som helst. Det här kan gott vara lappen med den största upplagan i världen.

När lappen är ifylld lämnas den över till tanten bakom glasrutan. Av henne får du ett nummer och en annan lapp. Med den lappen går du till en annan tant. Där betalar du. Just den här natten skall jag ringa till Göteborg i Sverige. Jag skriver ner Göteborg med ryska bokstäver. En förbryllad tant studerar lappen och försöker uttala "Göteborg", och konstaterar efter att ha konsulterat sina kolleger att en sådan stad inte existerar. Alltså går det inte heller att ringa dit. Riktnumret finns utskrivet på lappen och jag försöker förklara att det ju borde räcka. Ring till det numret. Men det går inte. Det finns inte en sådan stad. Hela salen engagerar sig. Någon i hopen vet berätta att Göteborg faktiskt är i Sverige men tanterna låter sig inte övertygas så lätt. Slutligen ringer tanterna upp växeln i Moskva och får till sin stora häpnad veta att det finns en stad som heter så.

När långtråkigheten kommer krypande om natten kan vi i väst gå på krog eller knäppa på satellitkanalerna klockan 04.00. I Sibirien kan man gå till telefonkontoren. Här pågår ständigt ett drama ur det verkliga livet. Två människor, separerade av floder, järnvägar, oändliga distanser, möts genom en knastrande linje. De kan höra varandras röster, de kan viska i varandras öron, de kan gråta, de kan skratta - de kan nästan röra vid varandra. Och allt detta sker inför öppen ridå. Det är bara för den ensamma nattflanören att slå sig ner på träbänken och börja lyssna.

Telefonbåsen är uppradade längs väggen, ungefär tjugo stycken sammanlagt. Båsets dörr saknar oftast glas och hålls sällan stängd av sig själv. Därför håller telefonpratarna alltid i telefonen med ena handen och dörren med den andra. Det är den enda telefonrespekt ryssen kräver. Ingen får tränga sig in i själva båset.

I båsen finns ibland en träbrits och alldeles säkert en telefon i plast. Den liknar leksakstelefonerna som småbarn brukar få i julklapp, med en väsentlig skillnad; den här saknar nummerbricka.
- Samtal till Habarovsk, tre minuter, bås nummer fyra, varsågod!
Ordern kommer blixtsnabbt och högtalarens usla ljudåtergivning gör att allt grötar till sig.

En kvinna och hennes två döttrar flyger ändå upp ur sin sömn och rusar fram till rätt bås. Det gäller att komma fram i tid. Om inte operatören i Moskva hör din röst i luren kopplar hon inte igenom samtalet. Om det skulle finnas ett fönster i båsets dörr skulle det bli alldeles immigt. Så intensiv är flickornas lycka över att få höra pappas? röst i telefonen.

Ringarna i salen är proffs. De sover eller tittar tomt omkring sig i många timmar. De kan höra upprop om samtal till städer som Archangelsk, Magadan, Vladivostok, Irkutsk, Moskva utan att röra en min, utan att vakna. Men när just deras ort och deras nummer ropas upp är de med några stormsteg framme vid båset. Det är som om de alla hade en personlig väckarklocka som aktiveras endast om just deras egen ort ropas ut. Här missar ingen sitt samtal.
Småtimmarna övergår i tidig morgon. Några av de gamla kunderna finns kvar. Nya har kommit in. Samtalen mellan människorna som väntar är lågmälda och sporadiska, samtalen i båsen högljudda och laddade.

Ringandet i Sibirien följer en speciell logik som ytterligare prövar människornas tålamod. Ibland kopplas samtalet omedelbart. Ibland tar det femton minuter. I en annan by får vi vänta två dygn. Det här betyder att du helst inte skall lämna salen. För om du missar uppropet missar du chansen, det är som att vinna på lotto men inte kvittera ut pengarna i tid.

Vid sextiden på morgonen ropas någonting i högtalaren. Alla stirrar på mig. I panik stirrar jag på de tomma båsen. Vilket är mitt? Nr 1 eller 2 eller 3 eller 4 eller 5 eller 6...? Sjuan är upptagen, det kan det inte vara. Kanske nr 8? I nr 9 finns ingen telefon. Kanske nr 10? Långa sekunder. En märkbart irriterad röst upprepar någonting i högtalaren. Nu förstår publiken min svåra situation. Många stiger upp, alla pekar på mitt bås. Nr 12.

De ropar fram mig och i deras oroade ansikten ser jag skräcken. Skräcken över att missa ett samtal man väntat på i många timmar är en skräck som varje ryss kan relatera till.

Den röda leksakstelefonen är tyst. En förargad röst undrar om jag är där. Visst, visst, försäkrar jag. Det börjar knastra i luren. Det är bruset från havet som skiljer oss från det ryska fastlandet, det är suset från tusentals kilometer av tajga, det är knastrandet när Ural bestigs, det är suset från växeln i Moskva, och slutligen är det bruset från signalens jakt efter den rätta telefonen i Göteborg. Efter några minuter av knaster, brus och sus hör jag signalen. Ring-ring.

Stundens sensation gör att hela kroppen darrar. Utanför båsen ser jag människors hoppfulla ansikten, de hejar på mig, de önskar ingenting annat än att jag skall få tala med min flickvän i fjärran land. Ring-ring... ring ring... inget svar ... är det möjligt? För varje sekund som går utan svar övergår den spända förväntan i kollektiv besvikelse. Ring-ring...

Jag och alla andra ställs inför den hårdaste prövningen hittills. Ingen är hemma. Då bjuder staten på en ädel gest. Den som inte får något svar har rätt till ett nytt försök till ett annat nummer. Alldeles strax hörs en raspig röst. Det betyder att löftet om att försök nummer två alltid prioriteras inte var struntprat.
- Samtal till Helsingfors, bås nr krkrkrkrkkrrk.
Igen hör/förstår jag ingenting. Igen pekar den ivriga publiken fram mig.

I suset i luren urskiljer jag en finlandssvensk röst.
- Hallå? Vem e de?

Av Magnus Londen 26 nov 2001 17:29