En helnatt kultur - inte min grej

Den enda jag lyckats locka med mig till denna tillställning var den stackars Hannah. Hon skulle först jobba hela dagen, sedan åka hem och packa halva sitt rum i väskor, för att möta mig och gå på nattbio, och följande dag flytta till Eskilstuna på morgonen och efter det åka hem till Stockholm på kvällen igen. Och kvällen innan var vi uppe till halv tolv och friterade munkar a la Tina Nordström. Den sena timmen ledde till de mest dråpliga upptåg som jag skall illustrera med både bild och text snart snart...

Så, beväpnade med en termos med kaffe, smarriga mackor, frukt, godis, och en stor flaska hallonsoda gav vi oss iväg mot biografen Skandia. Jag, mitt pucko hade köpt biljett för 130 kronor då jag var övertygad om att det skulle vara fullsatt. Det var det inte. Jag kunde ha gått in på mitt presspass. Men bättre att vara på säkra sidan. He... he...

I alla fall så stod jag och Hannah nästan längst fram i kön. Klockan sniglade sig förbi kvart i tolv, tio i tolv, en minut i tolv... Nu skulle ju showen ha börjat! Förseningar? Ingen säger nånting. Små, små volontärflickor springer omkring i TV4-tröjor men säger ingenting till oss. Varför är alla volontärer så otroligt pyttiga? De är cirka en halvmeter långa, och förkrympta, små knopphuvuden vajar på smala halsar.

Framför oss i kön står två tjejer. Den ena är rätt timid, har en stor orange Helly Hansentröja och finnar i ansiktet. Den andra är en märklig uppenbarelse. Ganska rund, klädd i nerhasade jeans, som ser hopklippta ut, med ljust tyg på framsidan och mörkt på baksidan. En stor blå tröja med texten "Vasa Real" och en slags basker på det bajsbruna halvlockiga håret. Okej so what. Ja, det rör inte mig i ryggen vad hon väljer att ha på sig, men hon pratar så otroligt högt och gällt i sin mobiltelefon, att det skär i öronen. Efter att ha slutat prata börjar hon hoppa omkring, det märks att hon tycker att hon är häftig. Jag säger det här, inte för att vara nedlåtande eller fördömande, utan för att det är verkligen uppenbart. Hon hoppar, blir lite andfådd, slutar hoppa, ser sig runt för att observera hur många som sett hennes tuffa aerobicsövning. Ingen bryr sig. Hon hoppar lite till, hoppar ut på den tomma platsen framför de små teveskärmarna där små snuttar ur filmer visas. Hon försöker gå ner i nån slags halvspagat, men fastnar nere på golvet och får hjälpas upp av sin kompis. Röd i ansiktet säger hon övertygat att hon är mycket piggare nu, nu kan hon hålla igång hela natten, och de bara måste sitta på första raden, och oj så roligt.

Över huvud taget är det få normala människor i lokalen.

Insläpp sker till slut tjugo minuter över tolv. Första filmen drar igång genast, och jag och Hannah börjar proppa i oss chips och läsk. Chelsea Walls, regisserad av Ethan Hawke visar sig vara en sjukt dålig film. Det är nog meningen att den ska handla om ett hotell i New York, där poeter, låtskrivare och annat löst och kreativt folk bor. Jag förstod inte mycket, och Hannah somnade. Det enda som över huvud taget var bra med filmen var en scen mot slutet av filmen där en poettjej läser upp en dikt medan kameran omväxlande zoomar in hennes läppar, enorma visar henne när hon ligger på golvet och skriver i ett block och när hon står på en balkong och skrattar med sin pojkvän. Det som är bra är nog dikten. I övrigt är filmen oerhört trist.

Alla vaknar till när ljuset tänds i pausen. Hannah och jag vacklar ut ur salongen, vandrar nästan in på herrtoaletten och tar "efterförstafilmenkort". Jag är så trött så jag trycker av misstag på offknappen två gånger innan jag träffar rätt. Sedan kissar vi och återvänder till våra stolar, beredda på en stillsam japansk film. Vi blir glatt överraskade när Donnie Darko visas redan nu, jag trodde den skulle visas sist. Hurra! Donnie Darko visar sig vara en bra film, skrämmande, rolig, märklig och svart. Den får mig att undra om inte alla paranoidschizofrena människor egentligen är de som har rätt, och de friska människorna är de som lever i en illusion. Egentligen. Så bra var den filmen. Vi fick efter tjugo minuters ihärdiga försök upp termosens lock, som min far skruvat på så hårt som endast en härdad byggnadsarbetare, numera nätverkstekniker kan.

Efter Donnie Darko försvinner en stor del av publiken. Jag och Hannah vacklar ut ur salongen, vandrar halvvägs in på herrtoaletten innan vi inser vårt misstag och tar "efterandrafilmenkort". Sedan kissar vi på tjejtoan och återvänder till våra stolar. Vi är så trötta att vi går in i saker och skrattar hysteriskt åt allting. Klockan är nästan halv fem. Tredje filmen heter Iles Flottantes och handlar om tre holländska kvinnor som får varsin livskris, men kan ej vända sig till varandra som de annars alltid gör. Rätt okej, men jag kan inte riktigt uppskatta den då jag avskyr kvinnor som ser ut som en av huvudpersonerna gör. Kort, kort hår, tanig kropp med små bröst, stort tandkött och långa fingrar. Jag ryser! Hannah sover hela filmen igenom på mig. Jag väcker henne med kamerablixten vid eftertexterna och vi släpar oss ut ur salongen, knäpper ett lidande kort och går in på herrtoaletten och kissar. skojabara

Klockan är sex på morgonen, filmen som ska visas är Departure, en japansk film, som enligt Filmfestivalens hemsida skall vara ett stillsamt drama om att bli vuxen. Hm, one can not but wonder varför de lägger en stillsam film som sista film på en nattvisning. Anyhuu, filmen är utbytt mot Perfume. En amerikansk independentfilm om modebranschen. Så tråkig. Men ganska intressant i det perspektivet att det liknade mest en dokumentär, karaktärerna agerade mycket mer realistiskt på nåt sätt. Det kanske kändes så för att det inte spelades någon musik under filmen, inte som jag kan minnas i alla fall. Men shit, att lägga en film som är relativt tyst, och jättetråkig, och långsam, och lång, klockan halv sju på morgonen, det är ett verk av ett par äkta sadister. Hannah och jag vacklade ut ur salongen, innan Perfume ens slutat, försökte ta några kort, men min tumme kom i vägen, därav det rödaktiga kortet orkade inte mer, utan vandrade hem till fågelkvitter på en öde Drottninggata. Jag för att sova, Hannah för att flytta.

Jag trodde att jag skulle känna mig som en äkta filmfantast, som älskade film så mycket att jag med glädje tittade på åtta timmar film mitt i natten. Men jag ville mest kräkas.

Av Kee Leong 23 nov 2001 12:16