Se upp för gubbetablissemanget

Jag tillhör inte dom som fick undergångsvisioner efter 11 september. Det började tidigare. Tre månader tidigare - i samband med toppmötet i Göteborg. Ja, jag erkänner, jag ägnar mig åt konspiratoriska tankar. Men är det konstigt med tanke på det senaste halvårets utveckling?

Jag var inte i Göteborg - jag hade aldrig för avsikt att ta mig dit heller. Jag sympatiserar dock med dem som demonsterade mot Bush, mot Schengen och mot den nyliberala ekonomiska politik som styr dagordningen. Jag följde händelseutvecklingen och nyhetsrapporteringen via tv, via dagspressen, radio och via telefonsamtal och SMS från vänner, som befann sig på plats.

Behöver jag nämna att telefonsamtalen och SMS från dem på plats skilde sig från den "officiella" rapporteringen? Nej, jag tänkte väl det. Ganska så fort fick jag en olustig känsla av att Sveriges etablissemang gjorde gemensam sak. En slags "moralklubb" bildades med SvD och DN i spetsen. Deras ledarsidor bestämde vad ribban skulle ligga, satte tonen i debatten innan toppmötet var över. Det anammades av värdarna i tv-sofforna, av politikerna, av åklagare och polisledning. Med andra ord av gubbsverige.

Demonstranterna kallades ömsom terrorister ömsom ligister. SvD och DN:s fula trynen vädrade morgonluft. Hårdare tag, "vänsterns" fel alltihop. Ett kliv tre månader framåt: 11 september. Terroristbegreppet vidgas i den svenska debatten. Från tonårskillar till fanatiska medelålders talibanska män. På dom bara, ge dom vad dom förtjänar. För tonårskillarna rörde dig sig om "nödvärn", det vill säga skott i magen och långa fängelsestraff.

De fanatiska talibanerna kan räkna med att bli lönnmördade och ställda inför amerikansk krigsdomstol - utan någon som helst demokratisk insyn. Den gamla koloniala retoriken gjorde sig åter gällande. Det är nu den "civiliserade" världen mot den ociviliserade delen. Carl Bildts - och SvD:s Mats Johanssons uttalanden kan få representera Sveriges bidrag till den nykoloniala och imperialistiska retorik som vunnit terräng efter den 11 september.

Extraordinära åtgärder sägs krävas för att stävja "terroristerna". Det gäller även de svenska demonstranterna i Malmö, i Göteborg det gångna året. Våldsspiralen eskalerar. Lägg här till Storbritanniens försök att införa nya lagar som gör det möjligt att gripa och fängsla "terroristmisstänkta" utan att behöva lägga fram bevis till en början.

I Rinkeby har en somalisk man i dagarna fått sin ekonomi raserad för att CIA har med honom på sin "svarta lista". Inga skäl eller bevis mer än CIA:s egna lista över möjliga muslimska terrorister. Sverige har inget annat att göra än att lyda. Tänk på det här en stund. Nästa gång kan det vara du, ditt syskon, förälder eller vän som råkar ut för "hårdare tag". En demonstration för mycket vid fel tillfälle och fel plats kan vara förödande. Likaså att tillhöra en organisation som fallit i onåd eller deltagandet i någon mindre önskvärd mejllista.

Vem är det som bestämmer vad som ska anses som "farligt" och "samhällsomstörtande"? Är radikala demonstranter liktydigt med nynazistiska nätverk och talibanska fanatiker? Jag skulle faktiskt vilja hävda att etablissemanget i Sverige i sina sämsta stunder inte gör någon åtskillnad.

Jag har under hösten varit närvarande vid en rad föreläsningar på Utrikespolitiska Institutet som behandlat just terrorism. De flesta har varit givande men alltför många har präglats av samstämmighet föreläsarna emellan.

Jag har hört jämförelser göras mellan huvbeklädda demonstranter i Gbg och de unga nynazister som utgjorde Hitlers förtrupper på 1930-talet. Jag har hört jämförelser göras mellan Hitler och U b Ladin - av högt utbildade, visserligen gamla och skröpliga män med höga befattningar. Dom nickar och hummar med varandra. Krig och hårdare kontroll ett nödvändigt ont, menar många av dem. En kvinnlig statsvetare sa uttryckligen, vid ett UI-arrangemang, att dom svenska muslimer som avisades från ett charterplan "hade ett eget ansvar för det inträffande". Hon menade att dom varit för högljuda och stökiga och att personalens reaktion varit högst förståelig. Hårdare tag.

Inom statsvetenskapen finns det ett begrepp som kallas för "scuritization" eller "säkerhetisering". Det innebär att man för upp en fråga på den politiska dagordningen under rubriken säkerhetspolitik. Man kan på så vis få gehör för extraordinära åtgärder mot hotet.

Dom som i Sverige ägnar sig åt att försöka säkerhetisera saker och ting ingår i en mycket hierarkisk struktur: militär, polis och underrättelsetjänst. Vita, medelålders män bestämmer i hög grad vad som ska räknas till kategorin säkerhetspolitik. Det känns inte helt tillfredställande.

Till det kan jag nämna att för cirka 1 månad sedan hörde jag på morgonekot i P1 att Säpo placerat radikala autonoma grupper i nivå med nynazistiska grupper som hot. Det vill säga de skall behandlas inom samma ramverk. Är det rimligt? Fundera en stund på det jag skrivit och gör sedan något.

För det är några som inte älskar oss som håller på att förändra vår värld, som Maria-Pia träffsäkert uttryckte det, sanktionerat av vår dagspress ledarsidor.

Av Hanna Löfqvist 22 nov 2001 15:45