En likhetsfeminist blåser täcket

Jag tror inte att man kan prata om en feministisk rörelse lika lite som man kan prata om en socialistisk rörelse. Den senare skulle då kunna innefatta alltifrån gråsossar och ung vänster-folk till Attac-medlemmar och vissa miljöpartister. Om feminister har något överlag gemensamt så vore det jämställdhetstanken som mål, men medlena för att nå dit helt olika. Och bara att försöka definiera vad jämställdhet egentligen innebär visar tydligt se hur de olika feminismerna skiljer sig åt.

Särartsfeminister vill till exempel att kvinnan och hennes särart ska värderas lika högt som mannens. Det skulle till exempel kunna innebära att en barnskötare typiskt kvinnligt att vilja sköta barn skulle ha samma lön som en IT-ingenjör typiskt manligt att vilja klappa datorer. I en särartsfeminists ögon består alltså jämställdhet i någon sorts jämlik värdering av det som anses manligt respektive kvinnligt. Ett problem här är ju att det kan vara svårt att definiera vad som faller inom de båda domänerna eftersom det hittills i historien har skiftat med den rådande tidsandan. För inte alls länge sedan var det ju till exempel helt okvinnligt att hålla på med sport, och för lite mer än hundra år sedan ansågs det att kvinnans fortplantningsförmåga kunde hämmas av högre studier. Det senare framhölls som ett argument till varför kvinnor inte var välkomna på högre utbildningar. Idag ser idealen som tur är annorlunda ut, men de är fortfarande mycket strikta vilket avvikelser, som exempelvis trakasserade balettdansande killar, vittnar om. Fortfarande finns det delar av världen där kvinnor varken får ägna sig åt sport eller högre studier.

Likhetsfeminister, som jag, har ofta ett postmodernt synsätt som går ut på att det egentligen inte finns någon manlig resp. kvinnlig särart, utan att dessa är konstruerade av oss själva inom vår kultur. Jämställdhet skulle då innebära att dessa konstruktioner arbetas bort så mycket att alla får samma förutsättningar att forma sitt liv utifrån egna önskemål och inte efter vad som förväntas av dem. Givetvis finns det biologiska skilnnader mellan män och kvinnor, där det mest fundamentala är att kvinnor föder barn. Jag tror inte att någon likhetsfeminist motsäger sig detta. Frågan är bara vilken hänsyn man ska ta till sådana förhållanden. Det finns ju massor av biologiska skillnader mellan människor som man potentiellt skulle kunna ta hänsyn till, som exempelvis intelligens och muskelstyrka. Det skulle kunna bli ganska otrevligt. Jag vill leva i ett samhälle som i första hand utgår från att alla är individer och att det är individens självklara rätt att forma sin tillvaro.

När det gäller just barn ställs detta på sin spets. Om nu kvinnor är bättre lämpade som föräldrar på grund av diverse hormonpåslag, vilken rätt har då män att få ta hand om barn? Om man gick på särartsfeministernas linje skulle man då kvotera bort alla män ur barnomsorgen, eftersom de ju inte har ett naturligt handlag för att ta hand om barn. Jag tycker att sådana synsätt är absurda, och jag vet dessutom att skillnaderna mellan olika individer är långt mycket större än skillnaderna mellan kvinnor som grupp och män som grupp. Många kvinnor är bra på att ta hand om barn, men det är faktiskt många män också. Och dessutom finns det faktiskt rätt många kvinnor som inte är bra på att sköta barn, men dessa talas det ofta tyst om bland särartfeminister. Föräldraskap är något som det svenska samhället värderar mycket högt jämfört med andra länder vilket bland annat har givit oss ett gott föräldraförsäkringssystem. Framförallt värderas moderskapet högt, vilket märks i den vördnad som alla behandlar gravida kvinnor med, åtminstone i de kretsar jag umgås. Fortfarande finns en undermening kvar om att moderskap krävs för att man ska få betraktas som en riktig kvinna. Samtidigt anses det inte omanligt om en man inte har eller inte vill ha barn. Något som länge varit bortglömt är faderskapet och där har vi verkligen något som ska värderas upp så att det blir lika mycket värt som moderskapet. Inte för att män ska kunna belastas om de inte vill ha barn, utan för att göra det lättare att vara förälder i dagens samhälle och för att göra de onödiga skillnaderna mellan könsrollerna så små som möjligt.

Problemet stavas traditioner. Folk i allmänhet är så tyngda av dem att de faktiskt inte träffar några särskilt fria val utan gör som man alltid har gjort. Hur många av de val man gör i livet är egentligen fria och hur många gör vi bara för att det är vad som förväntas av oss? Vi kvinnor är uppfostrade från barnsben med att vi ska gilla barn och vilja ta hand om barn och vilja ha egna. Och då är det inte konstigt att många kvinnor dels väljer yrken inom barnomsorg och skola, samt gärna vill ta ut hela föräldraledigheten själva. Ett stort problem för fäder som vill vara pappalediga är att deras kvinnor inte tillåter dem att vara det. Politik är till för att bryta osunda traditioner. Till exempel har man de senaste decennierna lyckats få ut kvinnor i arbetslivet och därmed gjort dem oberoende av en mans försörjning.

Nu försöker man få föräldrar att dela på föräldraledigheten genom att införa särskilda pappamånader. Problemet med detta sätt är att man först använder tvång av olika slag för att tvinga folk ur de gamla fårorna, för att de sedan, när de insett att saker kan göras på ett annat sätt ska kunna få välja själva. I framtiden kanske det är helt naturligt att dela föräldraledighet lika och att alla småbarnsföräldrar jobbar deltid oavsett kön. Då, först då, kommer kvinnor i barnafödarålder kanske inte längre att diskrimineras på arbetsmarknaden. Åtminstone kommer diskrimineringen inte att vara könsbunden, men det kommer att ta tid innan vi är där. Jag tror också att vårdnadsbidraget kommer tillbaka igen i framtiden så att även personer som vill vara hemma med sina barn ska kunna välja det alternativet.

Många tror att feminism handlar om att män ska avstå makt och ge den åt kvinnorna, men jag ser ett dynamiskt spel där båda könen måste våga bryta könsrollsgränserna. Det handlar om att både ge och få. Det finns till exempel ingen forskning som visar att män skulle ha mindre lätt för att prata om känslor eller att de skulle ha sämre simultankapacitet eller förmåga att lysna på andras behov. Det är bullshit. När det gäller att maka på sig så är det ju så att på de områden där kvinnorna varit i underläge, där måste ju männen maka på sig, till exempel i maktstrukturer inom företag. Och de områden där männen varit i underläge, till exempel inom hemmet och i vårdnadstvister, där måste kvinnorna maka på sig. Idag ser man ju mer och mer av gemensam vårdnad, där mamman och pappan delar lika. Och i alla de fall där parterna inte klöser ögonen ur varandra och använder barnen som vapen i konflikten tror jag att det är bra. Givetvis måste man bedöma varje enskilt fall för sig och se till barnets bästa. Men samhället har en stor skuld här. En ensamstående kvinna som inte har vårdnaden om sina barn anses mycket suspekt av sin omgivning. En vän till mig som lever just i en sådan situation får ständigt frågan på vilket sätt hon är en dålig mor - om hon är dömd för något brott eller liknande. Män i samma situation råkar sällan eller aldrig ut för det.

Kvinnor har under det senaste seklet slagit sig in på en rad traditionellt manliga domäner. Vi har blivit myndiga och fått rösträtt, vi har börjat klä oss i praktiska långbyxor, vi har börjat arbeta och blivit ekonomiskt oberoende, vi har blivit politiker och civilingenjörer. Men männen har inte i samma utsträckning vågat sig in i den traditionellt kvinnliga sfären. Det kommer så smått, med pappalediga män, män inom barnomsorgen och män som har vänner att prata med efter skilsmässor, men det är en lång bit kvar. Det är inte alls så att det är mannen som är normen för en likhetsfeminist. Det är att vara mänsklig som är normen, och att vara mänsklig innefattar båda de traditinella manliga och den kvinnliga könsrollerna. Utifrån denna mix av mänskliga egenskaper ska sedan var och en få forma sig själva så som de vill. I ett likhetsfeministiskt drömsamhälle finns det plats både för velourpappan, karriärskvinnan, machokillen och hemmamamman. Valet är ditt och bara ditt.

Av Susanne Gräslund 21 nov 2001 16:38