Alla är vi feminister!

Anna! Du säger något mycket intressant och tankeväckande. Nämligen att feminismen är en rörelse för mäns och kvinnors jämställdhet. Ser man det så, är vi ju alla feminister. Även jag. Jag ser mig som humanist, men jag är kanske också feminist. Ingen tänkande människa vill väl att kvinnan ska ha mindre värde än mannen. MÅLET tycks vi alltså alla ha gemensamt. Detta borde vi ta till vara på!

Men det som ändå gör att vi inte är helt överens är väl att VÄGEN DIT ser lite olika ut. Och då är vi tyvärr ändå tvingade att dela upp oss i olika riktningar, olika partier. Och skillnaden mellan en högerfeminist och en vänsterfeminist är väl lika stora som mellan moderaterna och vänstern?

De feminister som jag nu skjuter mot är helt riktigt den politiska vänsterns feminister. De som varit med och format den svenska familjepolitiken. Alva Myrdal, Inger Segelström och Gudrun Schyman för att nämna några. Och vad maktens feminister har för åsikter om hur deras väg ser ut, det kan vi ana när vi ser det samhälle och den familjepolitik som de har skapat.

Sen måste jag erkänna att jag inte har studerat feminismen särskilt noga. Jag har nog varit slarvig och buntat ihop alla olika riktningar. Det ber jag om ursäkt för.

Det var intressant det du sa om särartsfeminismen. Där skulle jag förmodligen känna mig hemma. Tyvärr verkar denna gren inte alls finnas representerad i Sverige?

Det jag riktar mig mot är ju heller inte feminismen som teori, utan hur den ser ut när den omsätts i praktiken. När man ensidigt väljer en enda väg och stänger alla andra. Om vi kvinnor ska bli verkligt jämställda bör ALLA kvinnor få gå den väg de själva vill!

Det är synd att vänsterns maktfeminister så envist vägrar att jämställa de kvinnor som vill sköta sin egen barnomsorg under några år. De vägrar ge barnomsorgspeng till de barn som vårdas av sina mödrar! Kvinnor ska kunna välja vad de vill jobba med! Även de egna barnen!

Men som sagt, målet har vi ändå gemensamt!

Av Monica Bodling 21 nov 2001 09:23