Privatekonomins svarta får

Jag talar om hushållskassan.

Mina damer och herrar, kära läsare. Jag har något jag vill berätta. Något som har bekymrat mig väldigt länge, något skamligt och väldigt tabu. Nämligen hur mycket jag och min familj lägger ner, i genomsnitt, varje månad på mat och hushållsartiklar, tidningar och chips.

Here goes, den svindlande summan är: Sextusen femhundra kronor. Drygt. Ibland mer, inte lika ofta mindre. 6500 kronor. 130 000 pesetas jag har precis varit på Gran Canaria 650 dollar jag vill, trots allt, väldigt gärna åka till New York.

Eftersom jag är Queen of denial så har jag länge gått omkring och intalat mig att "ja, jo, det blir nog en tre-fyra tusen i alla fall, varje månad, det är inte omöjligt". Yeah, yeah, wake up and smell the extremely expensive Lavazza-coffee, please.

För när ICAs bonuscheckar lika ofta är på sjuttiofem som på femtio kronor då börjar man dra öronen åt sig. Den första reaktionen är ren och oförfalskad glädje "yippie, 75 spänn, till mig" sen börjar man tänka efter och inser att anledningen till att man står där i sitt röriga kök med en lapp som berättigar en till att handla för nämnda summa utan att betala med riktiga pengar är att man sen förra kontoutdraget faktiskt har shoppat loss för sjutusen femhundra kronor. Det förtar liksom glädjen på något sätt, eller vad säger ni?

Jag har verkligen försökt, tro mig. När barnen var små lekte jag duktig hemmafru och baxade varje söndag in 2,5-åringen och babyn i bilen och körde till stormarknaden där jag noggrant veckohandlade efter en detaljerad inköpslista som i sin tur var baserad på den, ur näringssynpunkt, väl avvägda veckomenyn som jag och min man i bästa samförstånd totat ihop på förmiddagen.

Jag behöver kanske inte säga att det inte höll så länge. Nu handlar jag minst! en gång om dagen. Detta sker efter jobbet, innan jag hämtar barnen vilket ger mig ungefär 12 minuter att komma på en läcker, balanserad måltid med delar från hela kostcirkeln. Piece of cake. Not. Tilläggas bör att jag sällan läs: aldrig äter lunch vilket gör att när jag irrar runt bland hyllorna på ICA efter jobbet desperat sökande efter den Perfekta och Billiga Måltiden, så är jag a vrålhungrig b på dåligt humör till följd av a och c en usel konsument ur hushållskasse-synpunkt eftersom jag på grund av a och b ofta handlar för mycket och för dyrt.

I stunder av klartänkande ser jag dock var det brister. Jag inser att mitt största problem är min oförmåga att se helheten. Jag vägrar inse att om jag unnar mig en god caffe latte à 25 kronor fyra dagar i veckan så blir det 400 kronor i månaden, 4800 kronor om året. Och så har vi kvällstidningarna, kexchokladen och "jamen ikväll måste vi ha nåt gott till kaffet". Det blir pengar, mina vänner, mycket pengar.

Samtidigt håller jag helt med min kompis Suss som hyllar vardagslyxen. Jag älskar verkligen min mugg kaffe och min Aftonbladet, jag tycker att dessa saker höjer min livskvalitet avsevärt, men ändå kan jag inte låta bli att skämmas lite över att pengarna bara försvinner. Det känns som om jag slösar.

Men vad jag egentligen undrar är hur andra har det? Gott folk, spill the beans, hur mycket pengar avsätter ni till hushållskassan varje månad? Jag är framför allt intresserad av familjer som består av två vuxna och två barn. Familjer som äter lagad mat hemma varje dag och har en faiblesse för goda, vällagade rätter, färsk frukt och glass-sorter med häftiga namn.

Vad jag vill veta är om vi är helt onormala. Är det meningen att man ska klara sig på tretusen kronor i månaden eller är det så att om man vill äta, bra mat, det vill säga helt kött och mycket grönsaker, så kostar det. Har maten blivit dyrare eller är det "allt det andra" som kostar.

Producenter och återförsäljare har länge tjänat grova pengar på vår stress och okunskap när det gäller matlagning och hushållning. Men mycket vill har mer och nu verkar det som om de vill vara med och casha in på de som vill lägga ner tid och omsorg på att laga nyttig mat med bra råvaror. Shame on you!

Politiker, gör nåt. Fattar ni inte att det är av största, samhällsekonomiska intresse, att i dessa tider när överviktiga barn och utbrända vuxna snart är en regel snarare än ett undantag, se till att förutsättningarna för att handla och laga bra och näringsrik mat, är de bästa möjliga.

Billigare mat och en obligatorisk 10-poängskurs i hur man lagar vettig mat. Till alla. NU!

Av Kajsa Kallio 20 nov 2001 09:21