Att vara eller att leka...

När jag var mindre, eller barn, eller liten, fanns det ett återkommande litet problem i min umgängeskrets. Hur definierar man barn i 10-års ålderns umgänge. Nu menar jag inget lustigt umgänge utan helt vanligt och hederligt socialiserande.

Jag och min närmsta vänner sa leka.

- Ska vi leka efter skolan?

Det var töntigt enligt de stöddigare grabbar.

- Det heter ju för fan. va. Ska vi vara, heter det ju!

Jag förstod aldrig skillnaden. Två synonymer för mig, i den åldern. Det vi gjorde var ju att leka. Palla frukt, bli jagad och sen komma hem med andan i halsen och ta fram legot. Morsan som fixat mackor och saft och farsan som alltid skulle skämta med mina kompisar. Visst lekte vi. Numera kanske man snarare ska säga vara eller lite coolare hänga. Fast nu säger vi mer vad vi ska göra istället. Sen blir det ofta att vi bara är ändå.

- Ska vi ner till akademin och lira biljard?

När det senare visar sig, att det är en helkväll med lite öl och mycket prat. Vi går mer på detalj i början, men det mynnar ut i något större.

Idag kom två killar i mellanstadieåldern förbi mig. Efter att en av grabbarna skrämt två jämnåriga tjejer, frågade en fräkenpryd tjej om killarna skulle leka nu. Då svarade den ene av dom.

- Nä, för vi ska faktiskt va!

Så det finns kvar. Det roar mig, för vad är skillnaden. För oss är det en uppenbar språklig skillnad, men för barnen. Barn är ju världens mest slapphänta språkpoliser. Må vara att jag har fel, men så har jag uppfattat det. Ändå hänger dom upp sig på en sådan grej som skillnaden mellan att vara och leka.

Tro mig, barn i den åldern leker. Visst är dom samtidigt, men dom leker.

När blev det skamset att leka?
Jag tror det beror på våra "vuxna" förmaningar.


- Sluta upp o lek!
- Det va ett jävla liv här, kan du inte leka på ditt rum!
- Nej, man leker inte när pappa läser tidningen, gå och stör din mamma istället!

Vad vet jag? Men som nykläckt lingvistisk amatörgrubblare tror jag ändå att barnen applicerar våra ingrodda normer i sin sociala vardag.

Forskare har bevisligen konstaterat att barnens lek är viktig för deras utveckling. Inte bara den mentala utan även den sociala.

Givetvis härmar barnen oss. Vi är mångt och mycket deras förebilder. Men ska förebilder vara tråkiga vuxna med förlegade språkpoliciära tankar, som kanske i längden hämmar eller inskränker barnens lekande.

Jag kanske går för raskt från tes till slutsats. Jag vet uppriktigt inte mycket om det här fenomenet. Men jag vill att mina barn stolta ska kunna säga att nu ska vi leka.

Med tanke på barn, minns jag ett samtal mellan två flickor i nioårsåldern på ett tåg någonstans mellan Malmö och Stockholm.

A: Jag är fisk, jag hatar att vara fisk, fisk luktar ju!

B: Vadå fisk?

A: Ja alltså, Sara är Ariel och Matilda Sebastian, men jag är en jävla randig fisk.

B: Vadå fisk?

A: Ja du vet, Fish and chips.

B: Va, fisk och pommes, är du fisk och pommes?

A: Ja, jag ska byta. Jag ska byta till jungfru nu!

Samma tjejer började senare fnittra om killar. Jag frågade nyfiket om dom hade någon pojkvän.

A: Nä, asså jag hade ju en, men han va så töntig så jag dumpade han, sen va det ju Pär.

B: Pär *fniss*

A: Vadå jag hade ju bara han i nån vecka, sen va det ju Jonte men där vänstrade jag ju lite med Jakob.

B: Vänstrade du! *stora förvånade ögon*

A: Vadå, det måste man ju göra lite, ibland då asså.

Det förvånade mig lite. Just den där delen med "vänstrade". Antar att såpans värld lätt tas till av små livsglada tjejer. Dock är diskussionen om medias mediokra utbud en helt annan.

Av Jens Larsen 20 nov 2001 16:37