Ge mig tiotusen, Somos!

Jag växte upp i Lysekil och där fanns det inte särskilt mycket att hitta på. Jag var väl som de flesta andra. Jag tiggde cigg, snodde folkbärs och försökte få folk att köpa ut åt mig. Andra som kommer från mindre städer kommer känna igen sig: kaféerna stänger klockan sex på kvällen, bion är stängd under sommaren och filmerna är sex månader sena, de hårda killarna är några år äldre och de raggar på tjejerna i årskursen under dig.

I Lysekil växte det upp en liten rörelse med nazister som ägnade sig åt att skicka hotbrev till en polare till mig, ta sig in på fester och spöa upp folk. Ledargardet var tio år äldre och jag tror att åtminstone några av dem gjorde en och annan volta för drogbrott, misshandel eller inbrott.

I vilket fall som helst så blev man ju äldre själv. Gick på gymnasiet och hade andra intressen än folköl och skateboard. Jag skrev poesi till exempel och jag var antifascist. Så, vad göra i en stad utan nöjen sport räknas inte? Jo, vi startade ett poesisällskap, en antirasistisk förening, anordnade manifestationer och slutligen, i trean på gymnasiet gjorde vi det ingen annan hade gjort tidigare: vi startade ett kafé. Det var kretsen kring poeter och kulturintresserade på de teoretiska linjerna som drog i gång det hela. Jag kände en fältassistent tack, Tomas som såg till att vi fick en lokal gratis, stålar till renovering och så hjälpte han oss med lite andra prylar.

Det blev nu ingen långvarig historia eftersom vi gick sista ring och sedan fanns det ingen som kunde ta över. Men det var fan ta mig en bra grej så länge det varade. Och vi fick hjälp från en engagerad vuxen som kunde lägga ihop två och två och som inte hade smittats av Daniel Somos nyliberala propaganda.

Under högstadiet och gymnasiet åkte jag väl på stryk ett tiotal gånger. Oftast inget allvarligt. En spark i bakhuvudet så var det över. Till slut fick jag i och för sig käken avslagen av en ölflaska, men oftast var det bara tjafs. Jag minns speciellt en gång, det var på nyårsafton och folk hade samlats på nybyggda Oscars det gamla brann upp för att huttrande smygsupa och låta bli att dansa. Självklart blev det bråk.

Vi hade gått och muckat med smånassarna hela kvällen ända tills stornassarna kom och skulle ge oss spö patetiska kräk går ju självklart på tonårsdisco. Där stod jag omringad av ett gäng med hatiska snorungar ledda av ett kampsportstränande ägg till amfetaminist från en riktigt borgerlig familj.

En av killarna i min ålder tyckte att det var en bra idé att dra kniv. Jag såg den inte först. Han höll den till hälften dold bakom min rygg, förmodligen för att känna sig tuff. Men när jag såg den, så kände jag också igen honom. Han brukade sitta på vårt kafé, lyssna på kompisarna som spelade gitarr okej, han kom nog aldrig på poesiuppläsningarna, men ändå. Han och jag och Dojan som inte hade uppehållstillstånd, Renato som flyttade tillbaka till Chile och Bensa vars farsa kom från Tunisien vi satt alla på kaféet. Inte vid samma bord kanske och vi hade nog heller aldrig haft mer konversation än priset för en kaffe fem spänn. Men nu drog han kniv mot mig och jag vände mig om och sa: "du dricker fan ta mig inte mitt kaffe på dagen och hotar mig med kniv på kvällen. Stoppa undan den där". Det gjorde han. Han stoppade tillbaka kniven och sedan kom femtio personer från flyktingförläggningen och hämtade ut mig och mina kompisar och vi slapp stryk den där gången.

Det var rätt sjyst. Men frågan är varför han gick omkring med kniv över huvud taget. Varför han kände att han var tvungen att dra den mot mig? Jag vet inte, men med kaféet hade vi ett gemensamt sammanhang. Ett sammanhang där vi möttes och varifrån vi kände igen varandra. Jag hoppas bara att det finns något liknande nu och att det finns någon reko fältassistent som är beredd att fixa pengar och lokal. För visst är det värt de tiotusen kronor som fältassistenten skaffade oss. Vi rustade ju upp lokalen och min sjukhusräkning hade säkert gått på mer om jag hade blivit skuren.

Om nu inte Somos och det övriga nyliberala slöddret tycker att det är värt tiotusen för att låta några outsiders trivas under sin uppväxt, så låt honom slippa betala då. Så kan jag sno hans bilstereo och sälja den för kulturändamål istället och så kan mina arbetarungar spöa skiten ur hans ungar varenda gång de sticker ut näsan från sina privatskolor, så ska vi se om räkningen till vaktbolagen blir billigare. Fast det där med helhetssyn har väl aldrig varit nyliberalernas starka sida.

Av Anders Erikson 19 nov 2001 18:05