Vem gjorde liberalismen så osexig?

Det är en mycket mer rättvis fråga än att ställa någon musiker mot väggen och avkräva en förklaring för varför denne är vänster. De är ju bara "konsumenter" av politiska paket någon annan erbjuder. Nej, frågan måste istället gå till de politiker och debattörer som erbjuder de politiska paketen. Är det kanske deras fel att alla icke-socialistiska alternativ är så oattraktiva? Varför går liberala eller borgerliga åsikter bort så hårt inom unga popkretsar?

En möjlig förklaring som jag, och några andra debattörer, fört fram är att borgerlig politik helt enkelt är för tråkig. Det handlar ju mest om ospännande saker som marginalskatter, enklare regler, bättre skola, att det är synd om småföretagare och liknande vardagsnära grejer. Knappast något man skriver engagerade kampsånger om.

Men erbjuder vänster något roligare alternativ egentligen? Knappast. Realpolitik i vänstertappning går ju ut på exakt samma saker. Vänsterpolitik i praktiken är ju en fråga om; skattehöjningar, byggregler, maxtaxor, skolregler, stadsplanering, och så vidare. Vare sig man tycker det ena eller det andra så är det ju samma typ av trist realpolitik det handlar om även till vänster. Så det är knappast politiken i sig själv som avgör hur ball den känns utan något annat.

Kanske är det den vision man snackar om? Kanske den image man har för sitt politiska paket? Det räcker inte att beskylla borgerligheten för att vara futtig eftersom vänsterpolitik handlar om precis samma tråkpolitik när det kommer till kritan i kommunnämnder och riksdagsutskott.

Vi måste alltså leta svaret någon annanstans.

Tittar man under ytan på realpolitiken hittar man åtminstone två intressanta saker i var sitt läger som kan tilltala den unge popkonsumenten. Bakom den gråa massan av vardagspolitik finns ju till exempel hos vänstern en hel del revolutionsromantik. Den är onekligen tilltalande för en del unga rockers. Vad kan vara tuffare än att störta etablissemanget med en fet revolution? Problemet är mest att denna revolutionsdröm är ganska långt i från verkligheten. De flesta tycker nog att det svenska etablissemanget inte är så farligt och ont att det motiverar en blodig revolution även om många gärna låtsas att det är så. Det kanske är tufft att snacka om revolution men man sätter sig ju samtidigt omedelbart i offside som seriös politisk debattör. Det är trots allt inte så många ens inom popsvängen som vill se direktörernas blod flyta i rännstenen på riktigt. De flesta är ju ganska snälla.

Även när man skrapar bort ytan på liberalismen hittar man något som faktiskt borde tilltala unga pophjältar ganska mycket. Det är samma enkla budskap som i stort sätt alla punkband kommer fram till. Tydligast sägs det i KSMBs "Sex Noll Två": "så ta mig till den värld där man får göra som man vill". Det här är den urgamla liberala drömmen om att kunna göra som man själv vill utan att blir hindrad av regler, moralism, etablissemanget, skatter, föräldrar eller whatever. Punkdrömmen överensstämmer ju riktigt bra med liberalismens grundidé. Det här borde väl tilltala en massa unga rockers minst lika mycket som revolutionsromantiken kan man tycka? Det är ju minst sagt radikalt och anti-etablissemang.

OK, men finns det någon som vill sälja detta radikala budskap till ungdomarna då? Finns det någon av de etablerade politiska riktningarna som för fram det här som motvikt till alla socialistförespråkare? Tyvärr inte.

Vänstern låtsas gärna att de tycker så här, men i själva verket är detta raka motsatsen till all socialistmoral. "Att göra som man vill" är ju ren egoism och tvärtemot vad socialister predikar i form av att "tänka på andra först och främst". Skulle man på allvar acceptera den här grejen "att göra som man vill" skulle man ju samtidigt skjuta all tårdrypande socialistretorik i sank. Egoismen är ju rakt igenom ond i vänstermoralen. Men även om vänstern i grunden hatar denna punkaremoral så gillar de ju att gulla med rebelliska ungdomar, sympatidansa på rave och sådant. Det hela blir ett finfint exempel på präktig politisk dubbelmoral. Man klappar de rebelliska ungdomarna på huvudet samtidigt som man går i exakt motsatt riktning i ord och handling.

Hos den borgerliga sidan ser det inte mycket bättre ut där heller. Detta trots att punkdrömmen faktiskt är densamma som småföretagardrömmen som man så gärna vurmar för. "Att får göra som man vill" funkar lika bra på punkbandet som på fåmansföretaget. Det handlar ju om att få förverkliga sina egna idéer och leva sitt eget liv utan att någon kommer och gör det surt för en. Men att på allvar anta detta som en hedervärd tes för borgerlig eller liberal politik verkar vara alldeles för magstarkt för de flesta i det lägret. Det skulle ju innebära att man blir tvungen att även acceptera en massa annat besvärligt som drogliberalism, ingen värnplikt och kort-korta kjolar. Jobbigt för moralister och för de som helst ser att saker skall vara som förr. Nej, för de borgerliga partierna är maximen "lagom" den drivande och de är alldeles för fega för våga anamma ett så radikalt koncept som "att få göra som man vill" rakt upp och ned. Då känns det nog tryggare att polemisera emot de skitiga och lite läskiga punkungdomarna. Lite "lagom" frihet får räcka i deras tappning. Resultatet är en utspädd version av den liberala punkdrömmen till en småborgerlig soppa som har noll värde för den unge rockrebellen.

Den enda politiska inriktning som faktiskt stödjer och håller med punkdrömmen är nyliberalismen. Det är ju precis på pricken kärnan i den nyliberala ideologin. Att få göra som man vill om man inte skadar andra. Här finns det plötsligt ett politiskt paket som skulle kunna passa unga rockers alldeles perfekt. Och varför inte? Det handlar om den grundläggande frihetsidén. Det är också den politiska inriktning i Sverige idag som antagligen är mest bespottad, baktalad och anti-etablissemanget. Att vara i popsvängen och nyliberal vore ju det mest radikala och rebelliska man kan hitta på.

Antagligen är det väl just av den anledningen som det inte är så i verkligheten. Jag har aldrig hört talas om en enda svensk popmusiker eller hip hopare som är nyliberal. Kanske finns det för få unga musiker eller blivande artister vill nog vara rebeller på blodigt allvar? Kanske har alla gått på den stort myten att nyliberalismen är någonslags avart av finansmarknaden? Kanske är de få nyliberaler som faktiskt finns för dåliga på att förklara att det egentligen handlar om att ingen skall få förtrycka någon annan? Eller är de för nördiga att ingen bryr sig om att lyssna på dem? Det kan inte vara lätt som popfolk att hoppa på det här tåget. Det är ju åsikter som innebär ifrågasättande av allt det heliga som inte får ifrågasättas. Att verkligen på riktigt vara utstött av alla och vara outsider är sannerligen inte lätt det heller. Då är det enklare att vara lite lagom ofarligt radikal på ett sätt som de flesta ändå håller med om. Att ilsket rappa om det alla andra hip hopare redan ilsket rappar om. Socialismen erbjuder ju möjligheten att vara fett radikal som en image utan att man behöver stå för en allvarligt menad önskan att ändra på systemet. Det är mycket svårare om man är nyliberal.

Nyliberalismen är nog helt enkelt för radikal och för annorlunda för att den skall fungera som ett åsiktspaket en ung och kanske osäker blivande artist vågar stå för offentligt. Det är synd tycker jag. Det hade varit roligare och mer spännande om begreppet "politisk musik" kunde betyda något mer än bara en sak.

Av Johan Hedin 16 nov 2001 15:34