Rullstolen stod kvar på plankan

Först på listan över anmälda till längdhopp stod Stefan. Stefan, den lille killen i trean.

Han i rullstol...

"Allt är möjligt", hade visserligen Bosse Karlsson vid Smålands Handikappidrottsförbund förklarat vid sitt besök på skolan tidigare i veckan.

"Handikappade barn kan göra allt det som vanliga barn kan göra", hade Bosse Karlsson förklarat för både lärare och elever när han talat i aulan.

Där fanns särskilt en i åhörarskaran som lyssnat extra noga. Stefan, han med rullstol. En vansinnigt idrottsintresserad kille som kunde rabbla resultat till förbannelse.

Han brukade föra protokoll och statistik när hans jämnåriga kompisar spelade fotboll. Det var Stefans sätt att delta även om han inte kunde göra en tvåfotsdribbling eller en klackspark.

Men orden från Bosse på handikappidrottsförbundet - "handikappade barn kan göra allt det som vanliga barn kan göra" - väckte en tanke, en idé hos Stefan. När så eleverna fick anmäla sig till fredagens skolmästerskap valde Stefan längdhopp. Tävlingsdagen rullade han runt på idrottsplatsen med sin rullstol, kände gemenskap med de andra idrottarna och sken som en sol.

Nervösa lärare kallade till improviserat krismöte vid längdhoppsgropen. Hur fasiken skulle man förklara för Stefan att en rullstolsbunden inte kunde hoppa längdhopp?
Det blev ett snabbt mobiltelefonsamtal till Bosse på handikappidrottsförbundet där det bekymmersamma läget förklarades.

"Låt honom lösa det själv", rekommenderade Bosse.

Längdhoppstävlingen började. Den ena efter den andra eleven gav sig iväg, träffade plankan, hoppade och landade i sandgropen.

Så var det Stefans tur. Lärarna vågade knappt titta när Stefan rullade bort mot ansatsbanans slut. "Nu förstår han snart att det inte går. Han kommer att bli helt knäckt. Vad ska vi säga till honom?", viskade en lärare bekymrat till en kollega.

Det var precis då som Stefan satte fart på sin rullstol. Jösses vilken fart han fick upp. De små armarna skjutsade hjulen framåt, framåt, framåt.

Längdhoppsgropen närmade sig hastigt. Lärarna vågade inte titta. Bara centimeter till plankan. Just som en lärare suckade; "nu går det åt helskotta", drog Stefan i handbromsen.

Och han flög. Som skjuten ur en kanon. Rullstolen stod kvar på plankan, perfekt plankträff skulle friidrottsexperten kallat det.

Samtidigt såg lärarkåren och skolkamraterna som i slow motion hur Stefan svävade ut över sandgropen. I ett moln av sand damp han ner i slutet av gropen.

Lärare rusade snabbt fram för att se hur det gått med honom. Men Stefan skakade av sig både sand och lärarhänder.
Så sträckte han bägge armarna i luften i en jublande segergest.

Stefan hade inte hoppat längst, men det var ändå ingen tvekan om vem som var skolmästerskapets verklige vinnare.
Bosse Karlsson fick nästan tårar i ögonen när han här om året berättade historien för mig vid ett handikappsläger på Öland.

Det fick nästan jag med...

Av Peter Boström 16 nov 2001 15:46