Fridag är den bästa dagen

Det var i min ungdoms fagraste vår - livet lekte - nya pengar varje dag. Med andra ord man visste inte om det var dagen före eller efter. Mellan Tunnelns framsida och Savoys baksida samt gaveln på Kramer gick Adelgatan och här låg en restaurang med det kungliga namnet Sturehof som vi vanvördigt döpt om till Apoteket.

Sturehof var andra hemmet för oss kypare som jobbade på krogar i Malmö och hade ett gemensamt. Vi liksom "Piratens" katt - var så mänskliga att vi drack utan att vara törstiga.
Sturehof var en lunchresturang och hade en tilldelning av 5 centiliter per spisande gäst. Då alla gäster kom från banker eller liknande - kunde de inte komma tillbaka efter att ha njutit sin lunch - på "kanelen."
Deras centiliter tog vi hand om. Nu var det så att det skulle smygas. Ville man ha 5 centiliter renat - serverades detta på botten av kaffekoppen och en kanna med kaffe följde med och man kunde blanda till en "gök". Önskade man större dosering fick man en kanna te med stor kopp - brännvinet kom i den kanna som normalt skulle innehålla spädvatten. Härav kommer det sig att som jag tidigare berättat - att mitt tedrickande inskränker sig till två gånger - en med och en utan brännvin samt att det smakade lika illa båda gångerna.

Att detta kunde fortgå utan att spritspionerna ingrep vet jag inte - men vi hade en ordning mellan oss - ingen fick visa att man var påverkad. Spritspionerna tyckte väl att det var helt i sin ordning att ett gäng kypare satt och njöt sitt te eller kaffe. Vår "Herre" uppfann dumheten och dessa spioner samma dag. Vårt jobb var stressigt - sena nätter - ett behov att varva ner - detta kunde inte göras på ett rum i ensamhet och då var denna lokal lämplig mötesplats. Historier avlöste varandra - de äldre berättade om tidigare jobb och äventyr - vi yngre om dagsaktuella händelser. Vi var som en veckotidning - ingen skandal eller nyhet kunde undgå oss. Pratet runt borden medan vi serverade rapporterades mellan oss - dock sprang vi inte med skvaller.

Jag berättade en dag om när jag betjänade Gustav V. Det var så att några av oss blev ombedda - åka till Båstad och servera tennislunch. Ett tjugotal ganymeden stod uppställda - väntande på ordergivning. En vackert utklädd herre med galoner till tusen spände ögonen i mig och talade om att det var mitt jobb - passa upp kungen. Vita handskar låg i ett silkespapper och dessa skulle jag ha på mig.
Nerverna började spöka - frågor kom - hur tilltalas han och så vidare. En consommé som entré - jag vill lova att det gick böljor i sopptallriken. När jag närmade mig dörren - öppnades denna och en behanskad han sträcktes ut och tog soppan. Jag stod som ett fån och väntade. Tallriken kom ut igen och så fortsatte det hela lunchen. Det lättaste jobbet - men det kändes dumt. Arne som serverade ute på en tunga långbord - utskjutande från huvudbordet hade som sista gäst en yngre militär. Nu var det så - när kungen lade ner sitt bestick skulle alla sluta äta. Detta orsakade att de yttersta på tungorna fick låta maten gå ut igen. Ja -kungligheter kan ställa till.

Efter hand som historierna avlöste varandra sjönk det surt förvärvade kapitalet och påfyllning var av nöden.
Ett av sätten var att springa över gatan till pantbanken med klocka eller vinterrock. Då var dagen räddad. Kom någon på att en resa till Köpenhamn skulle pigga upp tillvaron - var det att dra en växel. Alla var vi bekanta med direktörer och kamrerer och då vi alltid skötte våra betalningar var den enda svårigheten att utse vems tur det var att fråga. Förskott var inte att tänka på. Endast en gång vet jag att det gick. Gängets "muntergök" försvann och återkom glatt viftande med en femtiolapp. en förmögenhet på den tiden. Hur var detta möjligt? Han hade berättat för kassörskan att om han inte kom hem med en lampa blev det skilsmässa - frun var trött på att ligga och läsa vid julgransbelysningen som han monterat på sänggaveln. Förskottet beviljades - men kassörskan förde saken på tal med direktörn och då delinkventen inte var gift blev det en åthutning. Men vad gjorde det dagen efter. Motböcker var också ett återkommande problem för dem som skulle fortsätta gästabudet hela dagen. Det ordnade sig alltid. Om följande är sant vet jag inte. En gång cyklade en vän efter drickat och på vägen tillbaka föll han omkull - då han hjälptes upp och kände att det rann utmed benet lär han ha sagt - "Hoppas det är blod." Andra som nu kände sig vederkvickta åkte till badhuset för att basta.

Nu hade jag själv jobbat på Tunneln några år och kamraterna som jobbade på Savoy frågade om jag inte ville komma över. De skulle tala med resturangchefen. Så blev det - mina besök på Apoteket upphörde då jag blev gift samt fader till en välskapt son. Det var med stor saknad jag lämnade vänner och ledning på Tunneln för nya jobbet. Jag fann till min förvåning att de dansade som vanligt nästa tisdag - utan min medverkan.

Av Lennart Ekman 14 nov 2001 13:23