Jag minns den första gången...

Tidigare har jag berättat om att far och jag var mycket ensamma på grund av att mor arbetade kvällar och helger. Far hade långa promenader om dagarna och biobesök på kvällarna som stående program.

Söndagar var ofta reserverad för en tripp till København med besök på Zoo och Tivoli. Var tredje söndag var mor ledig - då var det måltider på lokal eller matine på National Scala.

Hippodromteatern i Malmö gav ofta eftermiddagsföreställningar med operetter. Dessa besök samt att far och jag såg alla musikfilmer på trettiotalet - väckte troligen det intresse för musik - opera med mera som så envist har följt mig genom hela livet. Eftersom far var skolkamrat med flera biografvaktmästare var även barnförbjudna filmer på repertoaren. Inte sex eller överdrivet våld.

Errol Flynn var bådas vår idol. Kapten Blod - Slaghöken - Elisabeth och Essex och Robin Hoods äventyr var de filmer man aldrig glömmer. Dessa sjörövare - pirater - fribrytare som med elegans fäktades med de onda - stack ner dem - och sedan larvade sig med att kyssa kvinnan de just befriat - var vår tids hjältar. De gav sådan mersmak att bibliotekarierna fick jobb med att leta efter faktaunderlag om Englands och Spaniens kamp om herraväldet i Caribien.

Det skulle gå en del år - noga räknat fram till början på femtiotalet då jag började jobba på Stella Polaris. En råkall novemberkväll vinkade mor och far av mig i Malmö för färd genom Kielkanalen och vidare mot London där vi skulle ta ombord de första kryssningsgästerna. Madeira var den ö vi först besökte. Ingen hamn fanns - vi låg på redden utanför. Det tog inte lång tid förrän en hop pojkar simmade i vattnet runt båten. Passagerarna kastade silvermynt i vattnet och grabbarna dök - hämtade upp mynten - visade upp dem och dök efter nya.

När alla passagerarna åkt iland med "tendern" liten båt som betjänar större var det vår tur. Blommor - dukar - barer - vackra flickor allt skulle besökas på de få timmar vi hade till vårt förfogande.

Nästa ö var Sankt Tomas - tidigare dansk besittning - men såld till Amerika mot att befolkningen skulle vara befriad från skatt. Ett paradis för oss att bunkra i. Det föll på min lott att köpa 12 flaskor whisky.

Hur gör man nu detta när det var förbjudet för besättningen att handla sådana drycker samt föra dem ombord. Jo - man ber en av de passagerarna som man kommit på god fot med att inte protestera om det kom en paket till honom/henne i hytten. Senare hämtas det av deras tacksamma servitör.
Ensam gick jag iland - även några färgglada skjortor skulle köpas in.

Välkommen - varsågod och sitt - sade den rara flicka som även bjöd på iskall läskande saft. Törstig som jag var slank det ner ett par glas under tiden som de visade upp olika modeller på skjortor. Även kalsonger med olika motiv visades fram - under tiden som jag drack mig otörstig på saften. Ett par av underbyxornas motiv var stora kräftor. Då far såg dessa frågade han:
- Är detta amerikanska flatlöss?

Många kassar i händerna och glad i hågen började letandet efter spritaffär. Dessa låg så tätt att det var svårt att välja. En av de största hade en vägg så lång att det var svårt att se slutet.

En förtjusande kvinna kom fram och frågade vad jag ville ha.
Whisky - sade jag - ett babbel kom fram ur hennes mun och det jag förstod var att hon räknade upp de olika sorterna som de saluförde. Jag som tidigare bara haft en sort på bolaget som passade mig blev stum.

Men jag blev strax hjälpt - en flaska hämtades bakom på hyllan - öppnades och ett glas slogs upp. Jag smakade och troligen frynte jag ofrivilligt på näsan med resultat att en ny sort korkades upp och jag skulle smaka. Efter en stund då flaskornas antal ökat och jag vant mig vid att dricka whisky utan att reagera lyste damen upp. Jag undrade om det var samma - hon blev ju vackrare för varje gång jag smakade.

Jag frågade vad denna sort kostade - en dollar var svaret - 4:65 i svenska kronor - det är varan värd tänkte jag och beställde tolv buteljer. Då blev det bara 8 dollar. Detta är i paradiset tänkte jag. Gav adressen och sedlarna till flickan och skulle återvända till båten. Gick förbi affären med saften och här satt några vänner. Inkommen och tagit plats sträckte jag mig efter karaffen. Det låter Du bli sades det och nu märkte jag själv med förvåning att jag började bli lite på "pickalurven". Det berättades senare att det jag trodde var saft - var öns dryck och stark till tusen. Jag klarade att servera middagen.

Efter detta strandhugg var det dags att segla vidare. När vi förflyttade oss mellan öarna hade vi kvällarna lediga. Dessa fördrevs med kortspel. Vi bodde 4 i varje hytt och eftersom vi kände varandra sedan tidigare blev det vi som höll samman. Vi hade bara ett problem - vatten till drinkarna - sprit hade vi alla - men tillbehören var dyra - så det blev att spela om vem som skulle anskaffa och betala.
Nu var det snart dags för det stora äventyret. Jamaica - Kingston - ön och staden där mina hjältar levt och stridit så tappert mot slaveri och förtryck.

Tidigt om morgonen var det dags att sakta segla in i viken för att senare vända mot hamnen. Solen var vid att gå upp - stränderna på var sida var bevuxna av träd och blomsterbuskar. Läten från stora fåglar och andra djur hördes. Delfiner lekte vid fören - flygfiskar blänkte i vattenytan. Jag trevade efter värjfästet. Nu skulle vi snart vända och vad skulle dyka upp bakom kröken. Jag var beredd. Sakta tog vi ny kurs och det första jag såg var en jättestor skylt där det på svenska stod: "HÄR BYGGER SKÅNSKA CEMENT". Förtrollningen var bruten. Tittade på de fiskande pelikanerna ett ögonblick varefter kojen fick sällskap ytterligare en timma innan det var dags att servera frukost.

Av Lennart Ekman 13 nov 2001 17:12