Gretas lussevaka

Greta kikade ut genom sitt fönster och till sin glädje fann hon att månen fortfarande lyste klart men att det annars var precis så becksvart som luciamorgonen ska vara.
- Snart kommer nog lussetåget, mumlade hon förväntansfullt.

Greta hade alltid varit särskilt förtjust i luciatraditionerna, mer än julen. Kanske var det för att hon var gammal och inte längre fick några presenter som hon inte tyckte julen var något speciellt. Barnen bodde så långt ifrån att hon sällan kunde fira helgen med dem och då var det förstås lite tråkigt att sitta hemma ensam. Ja, helt ensam var hon inte för ibland gick hon hem till Märta tvärs över gatan, efter det att väninnans barn, som bodde i stan, tittat in och hälsat.

Snart kom de nog, med kaffe och pepparkakor och lussekatter... och sånger; så vackra de var, sångerna. Greta mindes när hon var ung, knappt tretton fyllda, och prästen i byn övade några av sångerna med flickorna som valts ut för att lussa för herrskapet på Alstermo bruk. Då var hon inte så glad över att tvingas ur säng i ottan för att sjunga för patron, men nu tycktes det ha varit desto trevligare. Hon tänkte på barnens förtrollade blickar och husfruns rörda tårar när luciaflickorna sjöng sitt finaste nummer.

Greta gick bort från fönstret och in i sovrummet där hon satte sig vid toalettbordet för att borsta håret lite och fästa det med några hårnålar.
- Ja ja, man ju ingen skönhet längre men bara för att man är en gammal gumma kan man ju inte se ut hur som helst, tänkte hon när hon såg den aluminiumgråa hjässan i spegeln.

När hon var färdig med håret började hon bli otålig. Förra året hade lussetåget kommit en timme tidigare, och om det dröjde mera riskerade det att ljusna ute och det vore ju beklagligt eftersom större delen av luciastämningen skulle gå förlorad.

Tänk att Greta kunde bli lika sprallig som ett litet barn. Gustav hade alltid värdesatt hennes tålamod och sans. När de stod i begrepp att gifta sig hade han förlorat sin plats på bruket och tvingats resa från plats till plats och söka arbete som daglönare. De svåra omständigheterna uppsköt bröllopet så länge att han gav upp hoppet om att någonsin få sin Greta. Gustav beslöt ge henne friheten att bryta förlovningen men Greta hade vägrat för att istället hålla ut in i det längsta.

Det hade varit tungt för Greta att vara ensam och att ta pigtjänst hos fabrikör Lundberg. Hon slapp visserligen det smutsiga arbetet på bruket, men att skura golv och sprita ärter dagarna i ända var nog så svårt.

Men dagen kom trots allt, då Greta fick sin Gustav; och kyrkbröllop var det, med brudkrona på hjässan och vackra psalmer p orgelharmoniumet. Hon rös till när hon tänkte på bröllopsnatten och kände maggropen spritta - det var en härlig känsla.

Gustav hade varit död i fem år, men fortfarande kunde hon känna hans händer på hennes skuldror, hur han smekte henne ömsom försiktigt och ömsom ivrigt. Han var ofta lite för ivrig när han blev upphetsad, och upphetsad blev han alltid när han tog på Greta, hur oskyldig beröringen än var. Aldrig, aldrig hade hans gnista slocknat, även i slutet - när han var sjuk - hade han tagit på Elsa ibland. Vad hon saknade hans händer. Hon saknade dem mer än hans röst.
- Nej, nu ljusnar det nog när som helst, sa Greta högt för sig själv, kommer inte luciorna snart? Måtte de komma i år också!

Nu blev hon lite ängslig. Hon hade ju verkligen sett fram emot att få höra luciorna sjunga "O stilla natt", och hon längtade så efter att få se flickorna skrida fram i stillsam procession. Inte fanns det väl något vackrare än dessa vitklädda flickor med helgongloria av plastlampor på huvudet? Greta hoppades så innerligt att de skulle komma.

Men just som besvikelsen tyngde Gretas sinne hörde hon en skarp ringning på dörren. Genast rusade hon mot dörren, ja så hastigt som de gamla benen tillät, och med ens var hennes modfälldhet som upplöst. Hon visste att nu skulle de skrida långsamt in hallen och sjunga, de skulle omgärdas av en ljuvlig doft av nybryggt kaffe och nybakade saffransbullar och de skulle ha ljus i håret och...

Hon vred upp låset hastigt och sköt upp dörren genast utan att ägna titthålet en tanke. När dörren väl öppnats halvvägs hann Greta knappt kasta en blick på den unga märkhåriga kvinnan innan knytnävsslaget träffade henne på nederkäkens vänstra sida. Från golvet fick hon en bättre skymt av kvinnan som Greta nu såg var i sällskap med en man.

Utan dröjsmål tog mannen tag i Gretas nacke som om hon vore en kattunge och släpade henne in i lägenheten.
- Snälla... snälla... snälla..., jämrade sig Greta medan mannen drog henne över golvet.
- Håll käften kärringjävel!, röt han och vände sig sedan mot kvinnan. Ta sovrummet först så fixar jag tanten.

Gretas käke, som av slaget frakturerats på tre ställen, värkte outhärdligt och hon kände hur medvetandet började domna. Synen grumlades och allt hon uppfattade var mannens starka doft av rakvatten. Det luktade lite bekant och i hennes förvirrade tillstånd infann sig den märkliga tanken att hon kanske köpt samma rakvatten till Gustav i julklapp något år. Hon lyckades dock inte följa tanken särskilt långt, det värkte för mycket i huvudet och hon var ganska yr.

Mannen hade dragit in Greta i badrummet och slängde bryskt ner henne i badkaret. Trots den omilda behandlingen kände hon sig förvånansvärt lugn. Hon förstod inte vad som skedde eller vad som skulle ske, men hon kände ingen oro.
- Vad vill ni mig?, frågade hon med sprucken röst den okände mannen.

Greta fick inget svar men väl ytterligare ett slag i ansiktet, denna gång under vänstra ögat. Sedan fick hon ett till, och ännu ett. Hon föll i töcken och kände hur blodet rann över kinden, ner över halsen. Och hon kände hur det rann ur munnen, som nu var överfylld, ner över örat. Som hon låg raklång i karet fann några droppar av blodet vägen in i örongången. Det kändes blött och obehagligt och hon tyckte sig nästan känna doften av järn och plasma. Mannen lämnade Greta i badrummet, som trots den annars starka belysningen verkade vara helt i mörker.

Det var blött i badkaret. Hon hade inte duschat den morgonen men ändå var det som om hon låg i en stor pöl och det plaskade litet när hon fåfängt försökte ta tag i räcket. Det var omöjligt för henne att resa sig ens en decimeter och hon gav snart upp.

Där låg hon alltså, utsträckt i en pöl av eget blod. Hon förstod att slagen gjort henne allvarligt illa, men lyckligtvis började den olidliga smärtan avta något. Märkligt nog verkade luktsinnet vara det enda som fungerade - utmärkt dessutom - i hennes sönderslagna kropp. Hon kände fortfarande doften av ljummet halvkoagulerat blod, men mer framträdande var nu den amoniakfräna stanken av urin. Det stack och frätte i näsborrarna, nästan som gammalt kattpiss, och gjorde det svårt att andas. Greta tänkte att det nog var så att gamla gummors kiss stank lika starkt som gamla katters.

Lägenheten var alldeles tyst, i varje fall hörde inte Greta något ljud, och det verkade som om det okända paret lämnat Gretas hem. Hennes hörsel var visserligen sedan många år inte den bästa och eftersom det var möjligt att knytnävsslagen gjort henne fullständigt döv kunde hon inte lita på tystnaden. Kanske var de kvar i alla fall.

Greta tänkte på Gustav och på det lilla torpet de fick arrendera efter bröllopet. Det var slitet, men hon hade aldrig varit så lycklig som när hon steg in genom den låga dörren. Om inte den krossade käken hängde så slappt, hade det varit med ett drömskt leende hon strax föll i koma.

Av Joakim Borda Pedreira 13 nov 2001 16:04