Alla älskar nostalgi

"Ravelli hjälte i natterysaren som fick hela Sverige att jubla..."

Så inleds band nummer 16 i min videohylla. Ravelli räddar straffen mot Rumänien. Det är gammalt och slitet, och näst intill sönderspolat. TV-krönikor signerade Albert Svanberg fladdrar fram på skärmen och Kennet Andersson svävar runt i luften och hänger in 2-2 målet både en och två, ja, kanske till och med tre gånger. VM i USA 1994. Jag har fyllt ett helt videoband med reportage och matchrefferat som jag tar fram och tittar på när hösten är som gråast och vinden är som kallast. Jag fylls på nytt av bronsruset som rådde då, och om jag tittar ut genom fönstret, samtidigt som jag döljer de nakna träden med handen så att bara den blå himlen syns, så kan man faktiskt tro att det är sommar, att det är varmt, att det är fotbolls-VM 1994.

Men så skymtar jag några spretiga grenar och värmen från sommaren förvandlas till ett nästan behagligt vemod, inbjudande och lockande att sjunka in i.

Nostalgi. I Norstedts svenska ordbok förklarar man ordet på följande sätt: "vemodig men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till ngt förlorat". Förvånande att en ordbok ger en så vacker och träffande förklaring av ett ord. Den säger allt.

Jag ser inget negativt i nostalgi, så länge man inte ägnar all sin lediga tid åt att drunkna i gamla minnen, minnen som oftast är vackrare än vad de förtjänar. För de är ju trots allt, som ordboken säger, minnen av något förlorat. Jag vet många som spottar på nostalgin, som stampar på den som om den vore en fimp rökt ända in till filtret. Lev nu och se bara framåt! Det känns omänskligt och nästan som en lögn. Varför har vi minnen om man inte får njuta av dem?

Jag gillar nostalgi. Jag älskar att sitta och prata med vänner om flydda tider, fyllda av gamla kamrater och deras galna upptåg. Det bildas en gemenskap kring samtal som dessa som är svår att uppnå på något annat sätt. Men det är en farlig lek, en lek där vemod och hopplöshet lätt kan få ett hårt grepp om en. Det kommer aldrig mer att hända, VM 1994 kommer aldrig mer att inträffa. Man får kallt inse det och försöka låta bli att fullständigt hänge sig åt minnena. För nog är det så att alla dessa tider man längtar tillbaka till har genomgått en ordentlig glorifiering. Man får tänka på det när man nästan faller i gråt när minnena av förlorade tider och förlorade stunder ställer sig i obehagligt stark kontrast till den tid man nu befinner sig i.

Nostalgi är farligt. Det är lätt att konstatera. Man kan likna hela fenomenet vid en drog, som likt många andra droger, hjälper en att fly verkligheten. Vänskapen, gemenskapen upplevs otroligt stark mellan de som hänger sig åt drogen, men tyvärr är den också väldigt bräcklig. Gemensamt upplevda minnen svetsar samman och plötsligt har man genomlidit så fantastiskt mycket tillsammans, trots att man knappt kände varandra under den tid som man under samtalet romantiserar. Hela genemskapen blir lika påhittad som gemenskapen mellan folket i en nation. Men den finns där, lika påtaglig ändå.

En lagom stor konsumtion av nostalgi tror jag är sunt. Människor som påstår sig klara sig bra utan den, som nästan fnyser åt frågan om de är nostalgiker, känns nästan omänskliga. De förefaller kalla på något märkligt sätt. Kanske är de rädda för att förlora sig i den tid som flytt. Att vara rädd för det förflutna kan vara lika negativt som att vara rädd för det som väntar en, anser jag. Därför är det lika rätt att ibland unna sig lite nostalgi som att drömma om framtiden. Tyvärr verkar det som om det senare är vida mer accepterat, medan nostalgin lätt förknippas med svaga, känsliga personer.

Jag ska ladda ett band i hopp om att kunna fylla det med sommaren 2002, sommaren då Sverige tog ännu en fantastisk medalj i ett lika fantastiskt fotbolls-VM. Därmed har jag redan nu lagt en grund där många hopplösa höstdagar framöver kommer att fyllas med ljus och värme. Se, vilken framåtanda ändå!

Nostalgi åt folket!

Av Arvid Jurjaks 13 nov 2001 09:12