Ung, knockad och krockad, del 1

1. Should I Stay Or Should I Go?

Om jag drar ut den här jävla slangen så dör jag kanske, men jag slipper i alla fall kliandet i näsan och den där tjocka äckliga klumpen i halsen. Få se nu, den går in genom näsan, och sen kan jag alltså känna den i halsen.Fortsätter den ner i magen sen? Eller lungorna? Förmodar att det är magen. Antagligen någon sorts näring som tillförs min kropp på detta viset. Andningen sköts väl av det där monstret de har stuckit in i halsen på mig. Rätt in bara. Flaps! Pisset via ännu en slang rätt ner i påsen. På tal om påsar så är det förmodligen bajs i den där som ligger på magen. Och inte kan jag röra benen heller, underkroppen är fan fastskruvad! Det måste den vara. Kan inte röra den en millimeter hur mycket jag än försöker. Armarna verkar OK. De går att röra, fast de väger ungefär 100 kilo styck. Och så är det fler fucking slangar instoppade i dem. Är det så man gör med akutpatienter? Kör någon slags slangakupunktur? Tjing, tjong.in med en till.och där.och där.

Undrar om jag är i Lund? Borde jag vara. Det tog en lång stund där i ambulansen. Blinkade blått gjorde det, och den där kvinnan i vitt som hela tiden låg halvböjd över mig och mumlade: "Vi ska klara det Robert.du klarar det.håll ut.bara lite till Robert.vi är snart framme.kom igen nu." Robert? Vem är det? Aha! Det måste vara jag, Robban. När jag tänker efter så brukar faktiskt morsan kalla mig Robert.

***

Det var inte längesen. Jag kunde gå. Sisådär en tre dagar sen kanske. "One day it´s fine and next it´s black". December 1983. Samma månad. Samma år. Som nu. Jag gick. Inget konstigt med det. Min kropp var helt OK. Som hos vilken normal tjugoettåring som helst. Den var ute och gick en juldagskväll. På väg hem till Tobbe " Men du, Soft Cell liksom! Kom igen, säg att du gillar dem!". Den kom dit. Kroppen. Satte sig ner och började prata. Öronen lyssnade på John Hiatt, Commando M Pigg, munnen nynnade med i "Mot stjärnorna" och armarna och händerna låtsades lira Puders-gitarr. Olle "Jag ska bara sova lite till, blir så trött av rödvin, men det är ju så gott.zzz. dök upp. Uno "Är det nån som har nåt?" släntrade in. Och Leffe "Lundell alltså. Snott allt från Kerouac. Till och med boktiteln. Han har ju själv erkänt!". Leffe!

Efter att ha delat tre flaskor Bardolino broderligt hade vi bestämt oss för att vi skulle till det där discot. "Klätter". Vilket jävla namn på ett disco. Men det ligger finfint där vid havet. Dit kommer alla på juldagen. Studenterna, de som upptäcker världen i Indien "Trodde jag mötte Jesus! Två gånger!", de som flyttat. Alla kommer! Tar en paus från morsan och farsan, Kalle Anka, julskinka och julmust, glider in på "Klätter" och säger "Hallå för fan! Back in fucking Ängelholm ser jag!" Det skulle bli kul. "Julgranskul", sa Tobbe. Ingen skrattade.

Ut på stan. Taxi? Ringer du? Men finns det någon taxi att få tag i? Svar: negativt. Och att GÅ dit är inte att tänka på. För långt. För kallt. För mesigt.Tobbe och Leffe försvinner. Vart tog de vägen? Äsch, vi träffar dem på discot. Det är lugnt. Men vilka kommer där? Aha. Pelle, Anton, Cilla och Cindy! Och de har bil! Och de frågar oss om någon av oss kan köra! Självklart! Hoppa in! Är det din morsas Toyota Cilla? Snygg! Är ni fastspända? Fyra i baksätet, haha, trångt! Jag kör. Jag gasar. Jag krockar.





***

Det är fan vad det klirrar därute i korridoren. Vad håller de på med? Är det någon som köpt ut nyårsspriten? Eller rullar de en vagn med tusen provrör innehållandes mitt blod på väg mot någon sorts analys som ska tala om för dem att det är kört? Finito? No more?

Det kändes faktiskt inte alls allvarligt. Först. Då på sjukhuset i Ängelholm. Direkt efter måste det ha varit. Var förstås proppad med morfin. Så har man provat det. Farsan stod där bredvid läkaren och de tittade ner och såg allvarliga ut. Jag kunde prata då. Just det, jag kunde ju prata! Hade jag glömt. Jag sa "Blir jag sjukskriven ett par veckor nu eller?" Läkaren log, farsan försökte. "Nja, det blir nog lite längre än så." De är diplomatiska de där männen i vitt.

Undrar om jag somnade sen, och drömde den där drömmen? Hög som ett hus på morfin förstås. En riktig knarkdröm. Jesus var där. Vi var där, lärjungarna. Alla i vitt. Precis som på en tavla i en kyrka. Satt i en lummig glänta och degade. Men Jesus var skittaskig. Trackade alla liksom. Jag var förvånad, förbannad och försökte försvara de andra. Han var ju helt verbalt överlägsen. Bara smockade till dem. Kändes inte alls rättvist.

Hur många gånger har de sagt till mig nu? Måste vara hundra. De fattar ju att jag undrar. "Var inte orolig. Olle, Pelle, Anton, Cilla och Cindy mår bra. De är kvar i Ängelholm. Tänk inte på dem nu. De klarar sig." Klart de säger! Ponera nu att någon av dem dött. Inte säger man det till snubben som körde när han ligger här som ett kolli och är två centimeter från döden. Säger man det så är det ju goodbye liksom. Då lägger man av. Kastar in handduken. Stänger av strömmen. Mig lurar de inte. Jag tror dem inte förrän jag sett dem allihop! Om jag nu gör det. Den där näsåhals-slangen driver mig till vansinne. Skit samma, jag rycker den! Får tag i den. Drar med mina hundrakilosarmar. Det funkar. Den glider.sakta.sakta.Plupp! Ah, skönt! Den är ute. Inget kli i näsan mer. Inget tjockt segt i halsen. Men fan vad det piper, tjuter, låter! De har kopplat något satans alarm till den. Oj vad de springer. Hör deras sjukhustofflor mot golvet. Klapp, klapp, klapp. Dörren öppnas, de är här. Hallå grabbar och tjejer, har jag ställt till det nu?

Fortsättning i del 2.

Av Mikael Vestlin 12 nov 2001 16:08