I Rosengård betyder positiv negativ

IV-programmet, Individuellt Val, som skulle vara ett uppsamlingsprogram för dem som gått ut nian med bristfälliga betyg, har växt till det tredje största gymnasieprogrammet i landet. I storstäderna går så många som 18 procent av förstaårsgymnasisterna på de IV-program som liksom inte är riktigt gymnasium utan bara en förberedelse för de nationella programmen.

I den klass jag jobbar, har fem av tjugofem elever svenska namn oftast Robin. Under de månader jag jobbat där har en elev stängts av för hotelser och en annan för sexuella trakasserier. Jag har under den tiden lärt mig samtliga arabiska, persiska och serbokroatiska könsord. Om eleverna lärt sig nåt är mer tveksamt.

Vi har hört det förr. Lärare är ett gnälligt släkte som gärna gör hönor av fjädrar. Svenska skolans kris och brist på respekt och bla bla bla, verklighetsfrånvända medelklassmänniskor som vill att alla människor ska läsa Göran Tunström och att eleverna ska sitta ner som tända ljus och lapa visdom. Ibland får man dock ge dem en smula rätt; somlig undervisning känns tämligen meningslös.

För vad är poängen med att hålla fyrtiominuterslektioner om eleverna kommer trettiofem minuter för sent? Är det lönt att inleda lektioner med att gå och hämta halva klassen på närmsta café? Är det rimligt att ge studiemedel till snubbar som ändå tänker ägna lejonparten av all lektionstid till att beskriva storleken på varandras mödrars clitoris och G-punkt?

Gymnasieundervisning är frivillig. Du är fri att komma och gå som du vill. Skolans möjligheter till påföljder är kraftigt begränsade. Tio procents ogiltig frånvaro ger en varning från CSN, rektorn har möjlighet att stänga av direkt bråkiga elever i två veckors tid. Det enda hotet med någorlunda verkan är att ringa föräldrarna; kollegor till mig har fått gå emellan när föräldrarna börjat slå sina telningar under utvecklingssamtalen. Och det är ju inte riktigt dit man vill komma.

Det ovan beskrivna är den ena sidan av myntet - eleverna är bråkiga och skolan saknar medel att tvinga dem mot väggen. När man står mitt uppe i det är det tyvärr den dominerande känslan. Man vill plötsligt vara Lasse Strömstedt i "G"; man vill plocka med sig hela styrkan på en segelbåt, tvinga dem att lyda och få dem att klippa håret. Man känner nåt slags anderscarlbergskt behov av att sätta upp regler och gränser och sitta med stolsryggen på fel håll och berätta för kidsen vad som gäller. Och jag som egentligen alltid föraktat den typen av självgod ge-och-slå-pedagogik; den ger mig egentligen samma rysningar som folk som hävdar att pojkar bör göra lumpen för att lära sig disciplin.

Och så står man själv mitt uppe i det. Verkligheten kastas med sådan kraft i ens ansikte att man inte riktigt kan värja sig. Man befinner sig alldeles för nära själva skeendet och kan inte se på problemet med den nödvändiga distansen. För innerst inne vet man att det finns ett överflöd av faktorer att ta hänsyn till; de som är den andra sidan av myntet. De där sakerna vi alla känner till och ibland slentrianpoängterar, men inte riktigt orkar tänka på till vardags.

Såna saker som att landets förorter är krutdurkar. Mina kids är främst från Rosengård, Malmös största och landets mest baktalade miljonprogramsområde, ett enormt betonglandskap med ironiskt klingande kvartersnamn som Herrgården, Örtagården och Vilan och adelsnamn på gatorna - von Rosens väg, Ramels väg, Staël von Holsteins väg. Ingen elev är äldre än arton, men de kan alla vittna om polisövergrepp och gängstrider. Även om deras historier har stora inslag av våldsromantik och ungtuppighet, är det uppenbart att de flesta ser sig som på förhand dömda, chanslösa och hopplösa. De pratar om farsor och polare som går på socialen och verkar inte på något vis se en väg ur den onda cirkeln. Vi är svenskar och de är utlänningar, understryker de, och vi kan aldrig bereda dem en plats på lika villkor.

På Rosengård finns Lilla Christiania - en dunge som betraktas som frizon för narkomaner i alla åldrar. På Rosengård finns en butterfly-kniv i grunduppsättningen för varenda falafelvagn. På Rosengård betyder positivt negativt - positiv är man på drog- och hiv-tester och det är fan inte bra. Allt enligt sextonåringar som må ljuga sig blåa, men som ändå omedvetet lyckas förmedla några sanningar.

Jag har en så pass optimistisk - låt vara tilltvingad - syn på tillvaron att jag är övertygad om att man kan slå sig fri både från social misär och ett kvävande grupptryck. Vad som framför allt oroar mig är den totala bristen på tillhörighetskänsla. Polisen kan aldrig bli något annat än fiende. Själv har jag samma snutnoja som de flesta samhällsmedborgare som nån gång har haft långt hår - kör en polisbil förbi, känner jag snabbt igenom min jacka för att verkligen försäkra mig om att jag varken har knark, vapen eller horor på mig - men blir min cykel stulen vet jag vart jag vänder mig och blir jag överfallen på stan vet jag vilka tre siffror jag ska slå på mobilen.

Så känner få människor från Rosengård. Blir deras cykel stulen, stjäl de en egen. Blir de överfallna, samlar de ett possy och tillgriper öga-för-öga-bestraffning. Och kör en polisbil förbi dem, lägger de antingen benen på ryggen eller ställer sig självmant bredbenta vid närmsta vägg. När två romfamiljer för en tid sedan hamnade i schism med varann - en fejd som resulterade i mord på öppen gata - kallade man till slut in en medlare från det egna folket för att reda ut stridigheterna. Att vända sig till några rågblonda mustaschhingstar i piketbuss som pekar med hela handen, finns inte i föreställningsvärlden.

Jag har vid upprepade tillfällen stött mig med vänsterfolk runt omkring mig när jag försvarat den svenska poliskåren - inte deras handlingar, märk väl, men deras existens - och menat att de till syvende og sidst är upprätthållare av demokratin. De hennafärgade runt omkring mig har inte riktigt velat köpa tankegången, men faktum är att skulle vi lägga ner polisen, så skulle landet redan efter två sekunder styras av maffiakonglomerat. Så fungerar nämligen samhället. Den enskilda människan har ett behov av och en rätt till trygghet, och det är faktiskt för hans och hennes skull polisen existerar. Det ligger ju en avsevärt större trygghet i att kunna vända sig till samhället utan krav på motprestationer, än att behöva handkyssa Don Corleone och kanske nån gång i framtiden tvingas att begrava hans motståndare eller betala hans nyinförda försäkringar.

Det bekymrar mig därför att polisens förtroende är så urholkat, inte bara hos ett gäng demonstranter som, handen på hjärtat, många gånger söker en öppen konfrontation, utan också hos svenska medborgare - för många människor i Rosengård har svenska pass - som borde få känna tillit istället för ännu mera upprördhet.

Vi har den skolungdom vi förtjänar. Man kan inte räkna med att människor, som tagit sig hit från flyktingläger i Pakistan och oroshärdarna i Kosovo, ska känna tacksamhet när man deporterar dem ut till ingenmansland. Man kan inte luta sig lojt tillbaka och tycka att man har fyllt sin del av avtalet när man pressat ihop dem i kuber och matat dem med soc.

Resultatet av en självgod attityd där man kallt räknat med att folk tacksamt ska slicka i sig smulorna från våra bord, kan man bland annat se i statistiken från IV-programmen. Där hamnar givetvis inte bara invandrarbarn eller förortskids, men tillräckligt många för att de ska dominera. På IV-program runt landet går idag cirka 20 000 människor. Skulle min klass på tjugofem pojkar utgöra ett statistiskt urval - vilket det naturligtvis inte gör eftersom det är just tjugofem pojkar, men vad gäller etnicitet och bildningsmässiga förutsättningar finns stor spridning - innebär det att 800 personer i landets IV-klasser har ADHD-diagnos, 1600 har en missbrukarbakgrund, 2000 är i princip analfabeter, 4000 har grava attitydproblem, 4800 är benägna att bruka våld, 8000 har allvarliga problem med svenskan, 16 000 har en högst alarmerande kvinnosyn och att samtliga av en eller annan orsak varit i klammeri med rättvisan. Och det är i så fall bara en årskull.

Missförstå mig inte: jag gillar mina gangsterungar. Det är överlag trevliga människor som inte kan hjälpa att de är fullspäckade med hormoner och skeva kvinnobilder. Ingen skugga bör falla över dem. De är ju faktiskt symptomen och inte sjukdomen.

Jag kan dock inte låta bli att undra om IV-programmen verkligen kommer att göra några som helst underverk. Statistik från IV-kullen 98-99 berättar att 36,5 procent avbröt studierna redan under första året, att 26,8 procent fick gå kvar ett år till och att endast 34,9 procent fick plats på ett nationellt program. Av elever som började sina IV-studier läsåret 94-95 var det så lite som 17 procent som fyra år senare gick ut gymnasiet på nationellt program med fullständiga betyg. Vart tar alla de andra vägen?

Med jämna mellanrum skriker löpsedelsbläcket ut att nu är skolan nere på den här usla nivån och att nu är det si och så många niondeklassare som inte kan läsa. Man har ofta en tendens att skylla det på eleverna. Det är ju de som tappat respekten för vuxna auktoriteter. Givetvis ligger en del av ansvaret på eleverna - det är trots allt de som dominerar skollokalerna. Men det lär nog inte hända under människans tid på jorden att en enda snubbe räcker upp handen under första dan i gymnasiet och säger "ursäkta fröken, men jag kan inte läsa". Ansvaret att identifiera de svaga korten ligger på skolan. Skolans främsta uppgift torde vara att närma sig det samhälle skolan faktiskt är en del av; det är dags för lärare att se IV-program som en utmaning värd att ge sig i kast med och sluta att betrakta både programmet och dem som går där som avfallsprodukter.

För i dess nuvarande form fyller IV-programmen främst den funktionen att slå ner dem som går där ytterligare nån centimeter i skorna och att indirekt hetsa dem till ett än större förakt för ett samhälle som vägrar att släppa in dem. Och det kan nog bli farligt en dag.

Av Valdemar Westesson 12 nov 2001 11:40