Frågor som gäckar musikvärlden

En ny inflytelserik teori har vunnit mark.
I en artikel på nättidningen Mokkamekka har äntligen en förklaringsmodell presenterats i syfte att belysa bakgrunden till den stora frågan - varför ler aldrig popstjärnorna?

Enligt skribenten hänger det samman med att "stjärnorna i populärkulturens begynnelse hade så dåligt skötta tänder". Vidare konstateras att "tandvården i Liverpools arbetarkvarter för några decennier sedan inte var i världsklass direkt".

Hmm, ja, något förenklat skulle man alltså kunna säga att karies är skälet till alla dessa stela, intetsägande pressbilder och omslagsfoton.

Men även där har Mokkamekka gjort en historisk upptäckt; "På omslaget till Blaze november 1999 ler ena halvan av Goodie Mob. Visserligen är de fotade på ett sådant sätt att det är svårt att se, men de ler faktiskt".
Jo, visst - tro det eller ej, men de revolutionerande upptäckternas tid är tydligen här.

En annan fråga som Johan Hedin ställer sig i en artikel på Sourze är kanske inte så välgrundad, men ändå intressant -varför är allt popfolk vänster?

Han menar att "Är man ung populärkulturskapare av någon typ är man också vänster. Det följer liksom lika självklart som backstagepasset på något sätt".
En ganska grov förenkling kanske, men visst är de flesta uttalade "politiska banden" vänsterorienterade. Och sannerligen, som Hedin också konstaterar; "Hur ofta hör man om det nya arga kristdemokratiska hip-hopkollektivet från Flen?" Just det, inte ofta. Det har nog i ärlighetens namn aldrig skett.

"Vänsterpolitiken utgör det perfekta åsiktspaketet för den som vill vara ung, rebell, engagerad och samtidigt rocka loss lite", fortsätter Hedin. Lite krasst resonerat kanske - att det rör sig om ett stilpaket som blivit något av en norm i musikvärlden. Även om många artister visserligen tar konceptet med stilpaket till sin gräns, är det nog ytterst få som uniformerar sina åsikter för att nå uppmärksamhet.

Snarare menar Marcus Priftis i en något syrlig kontring att "Dåliga ekonomiska förhållanden är en bättre grogrund för dessa negativa känslor än vad villaområdet i den välmående övre medelklassförorten är". Och nog har han en del viktiga poänger i sitt resonemang då - även om det låter som klyscha - en skapande konstnär med ett "perfekt liv" inte skapar någon vidare konst.
Eller något tillspetsat, som Priftis skriver; "Varför skriva sånger om ilska och frustration när man kan ge uttryck för den på DN Debatt?"

En av förklaringarna till denna vänsterinriktning inom musikvärlden är enligt Hedin att "Socialistretoriken alltid varit mer emotionellt inriktad medan borgerlig retorik varit mer rationell. Och vem skulle gilla ett rationellt rockband?"

Jovisst, en viss känsla är nog en förutsättning, men om vänstern har monopol på denna är en helt annan fråga.
Kanske är det så enkelt som att det handlar om olika uttryckssätt.

Medan den borgerliga, snusförnuftiga retoriken översvämmar liberala ledarsidor och allehanda debattprogram, uttrycker sig de utestängda genom musiken. I det sammanhanget kanske det inte är så konstigt om denna är vänsterinriktad, eller förmedlar en viss samhällskritik.

Personligen ställer jag mig frågan; vilken "plötslig" vänsterinriktning? Kanske är det bara så att kontrasterna gentemot den strömlinjeformade och näppeligen socialistiska musikindustrin ökat. För som Priftis konstaterar; "De som skapar hitmusiken är inte intresserade av politik. De är intresserade av att sälja skivor, och det gör man inte med politik".

Av Johan Ohlsson 09 nov 2001 09:42