Stryk Linda Haglunds svenska rekord

Leif Robertsson, tränare i IFK Lidingö, kräver enligt Aftonbladet att Ludmilas svenska rekord stryks. Han får medhåll av krönikör Mats Wennerholm, och kanske av många fler.

Alla borde de kräva detsamma av en annan friidrottskvinna som åkte fast för doping: Linda Haglund. En av de "fantastiska 56:orna". Kanske den enda svenska kvinna som någonsin haft något att sätta emot världens bästa sprinters. Men 1981 dopad och avstängd. Året innan hade hon slagit det svenska rekord i 100 meter som än i dag gäller. På vilket sätt är hennes fall annorlunda?

På Svenska Dagbladets ledarsida kunde man i går läsa att tidningen vill att Ludmila skall lämna tillbaka bragdmedaljen hon tilldelades 1997. Hennes bragd reduceras till en "förmåga att en kort sträcka springa något fortare än andra över häckar". De hänvisar till ett av kriterierna för medaljen: "föredömligt sportmanship" och att en bragdmedaljör skall vara en sportslig förebild.

Varför krävs då inte samma sak av Mats Wilander, som 1995 åkte fast för att ha använt kokain? Visserligen tretton år efter bragdguldet, men är han i Svenska Dagbladets ögon en sportslig förebild? Och Björn Borg, som till och med två gånger tilldelats bragdguld - skall Svenska Dagbladet verkligen se genom fingrarna med hans kokainmissbruk, som han själv delvis erkänt? Även om det kanske inte var i syfte att prestera bättre, och även om han, som han själv sade, endast provat på, så måste väl Svenska Dagbladet rimligtvis anse att Borg visat vilken inställning han har till droger. Likaväl som de nu anser att Ludmila Engquist har det.

Det håller helt enkelt inte. Så länge Ludmila Engquist själv inte erkänner doping vid andra tillfällen under karriären än 1993 och 2001, kan ingenting bevisas, och hon måste betraktas som oskyldig. Bragdmedaljen fick hon för sin VM-seger i Aten 1997. Ingenting tyder på att hon var dopad då. Mer än att hon nu i vissas ögon visat sitt rätta jag.

Jag tänker mig dock en möjlighet att hennes rätta jag är att inte dopa sig. Publik och sponsorer ropar ständigt på mer, fler medaljer, fler rekord. Tränarna ställer krav. Och så de kanske högsta kraven, dem som idrottarna har på sig själva. Allt detta samverkar till att göra sportvärlden till en tuff värld, som ingen klarar av som inte har det rätta psyket. Som till exempel klarar att stå emot att ta en otillåten genväg när den uppenbarar sig.

Det är inte OK med doping. Jag tillhör dem som tycker Ludmila gjort något urbota korkat. Men doping finns. Frågan är vad vi ska göra åt det. Och hur vi ska behandla dem som inte förmår att stå emot. Är det rimligt att de ensamma får skämmas, eller skall vi se det hela i ett större perspektiv? Kanske även vi i publiken har ett ansvar. Just nu handlar det ansvaret om att behandla den svenska medborgaren Ludmila Engquist på samma sätt som andra svenska dopingfall har behandlats.

Av Kajsa Granelli 07 nov 2001 15:13