Pucko, plopp och pormaskar

Ett kaos i känslor. För mig den mest omtumlande tid, där jag utvecklades både fysiskt och psykiskt och många gånger mot min vilja, och i ett tempo där jag inte alltid hängde med. Samtidigt en helt underbar tid där vännerna betydde allt, och tillsammans med dem spenderade jag all min vakna tid. Men rädslan för att förlora sin plats i gänget fanns där och kändes lika skrämmande som tanken på att bli föräldralös. Men följde man bara gruppens oskrivna regler, förelåg ingen risk för att inte platsa. Vilket innebar att många timmar ägnades åt att se likadan ut som kompisarna, och de, som mig.

Klädinköpen gjordes alltid tillsammans, antingen i duo eller i större grupp. Att ha exakt likadana kläder och fläckvist blekt hår ett hårmode jag för övrigt själv var med att skapa efter att ha försökt bleka slingor på mig själv, var lika självklart som att inte vilja ha myshelg med familjen. Det var under denna period vi använde raklödder i håret och gick omkring med halvfett hår, trotsig uppsyn och peacemärket skrivet med bläck på jeansen.

Även torra och spruckna läppar var häftigt. Och svullna allergiröda ögon. Då fick man ett speciellt, lite sjukt utseende som vi fann ett visst attraktionsvärde i. Under min uppväxt led jag av rejäl hösnuva och astma vilket gjorde mig extra attraktiv under sommarmånaderna, och jag såg mina snoriga näsa och igentäppta luftrör som en stor tillgång. Till skillnad från mensen som kom när man minst anade det. Ibland lätt sipprande, andra gånger som en flod. Och inte hjälpte det med dubbla bindor heller. Men det var först efter många misslyckade försök som jag upptäckte plasten på baksidan...

Pormaskar var ännu ett problem. Jag hade försökt med allt, trodde jag, tills den dag jag såg filen ligga på bordet. Man borde naturligtvis kunna fila bort alla ojämnheter och utväxter, att de sedan satt i ansiktet såg jag som ett mindre problem. Dagen efter i skolan, när förklaringen av min såriga hud skulle avläggas, kändes idén inte fullt lika genomtänkt... Att jag sedan gjorde om samma misstag en månad senare, är inget jag är stolt över.

Vi avskydde skolmaten, men frossade i hamburgerbröd med dressing och rå lök. Att röka more menthol kändes lika naturligt som att dricka varm pucko med sugrör. Vi tuggade samma sorts tuggummi ibland även samma, åt fox citronkolor och konsumerade mängder med nötkräm. Att småsnatta tillhörde livet. Förvisso aldrig större saker än chokladrullar och pinnglass, men det gjorde vardagen lite mer spännande. Tills den dag jag åkte fast och min kriminella karriär fick ett abrupt slut. Det kändes nämligen som den totala förnedringen att berätta för omgivningen att jag åkt fast för stöld av en... plopp. Så fruktansvärt pinsamt. En plopp.

På helgerna drack vi Aurora och Kir och kräktes i buskarna, vi turade över sundet och blev "fulla svenskar". Vi vakade in Lucianatten tillsammans, vi svepte in oss i lakan för att gå på togapartyn, vi hånglade med samma killar, oftast inte samma kvällar, men umgänget var intimt på många sätt och trånade efter de som var äldre. Ingen hade pojkvän, men alla ville ha en.

Så förändrades allt. Plötsligt ville jag bli sedd. All den trygghet och gemenskap jag kännt genom att vara en i gruppen, hade förbytts och istället kände jag mig osynlig. Jag tog steget bort. Jag flyttade runt, både inom och utom Sverige, och arbetade med allt och inget. Jag ville så mycket men vågade så lite. Jag strävade efter att vara speciell och började lyssna på musik som ingen hört talas om, läsa böcker av okända författare och köpa kläder på loppis. Jag avfärdade all listmusik som intetsägande, modekläder som tråkiga och bestsellerböcker som ännu tråkigare. Jag färgade håret med henna och kaffe, gick med en basker djupt neddragen och använde pappas avlagda, och alldeles för stora parkas. Jag var på jakt efter mig själv.

Som jag naturligtvis inte bara "hittade" sådär. Det krävdes många smällar innan jag insåg att vuxen och trygg inte var lika med ensam och speciell. Jag trodde att jag var tvungen att hela tiden slåss mot världen för att bli stark och få självförtroende. Men det blev en väldigt arbetsam och tråkig tillvaro, och det tog mycket på krafterna att alltid vara beredd på kamp. Vilket jag med tiden insåg, och då även skillnaden mellan det inre självförtroendet, som kommer genom livet självt, och det yttre.

Men än idag har jag en efterhängsen känsla av att vilja vara lite speciell, egen. Jag är inte helt lättköpt vad gäller musik och böcker. När jag åker på charter får jag det att låta som en engångsföreteelse. Även om det upprepas varje år. Jag handlar fortfarande mycket på loppis, och köper inte helt konventionella möbler. För det får mig att känna mig speciell.

Samtidigt har jag börjat se den tillhörighet vi hade under tonåren och hela den gemenskapen, som mycket speciell och åtråvärd. Även om jag hade önskat att individen då hade vågat ta större plats i gruppen och vågat vara mer sig själv. Och tanken på att förenas genom vissa gemensamma nämnare, som inte alltid är helt uppenbara för omgivningen, är lockande. För där skapas en unik trygghet och samhörighet. Och den saknar jag.

Av Susanna Penther 07 nov 2001 10:32