Ludmila - en löpare inte ett helgon

Så är till exempel fallet med Ludmila, den rysksvenska häcklöperskan. Den här veckan har hon förskjutits därför att hon erkänt att hon dopat sig. Å, hemska tanke! Å, så förfärligt! Hur kunde vår mediaälskling - modiga Ludmila, ärliga och öppna Ludmila, uthålliga Ludmila - våga använda droger?

Journalister hittar precis de rätta orden för sin moraliska indignation för denna oförlåtliga knarkare, medan de själva söker inspiration i ett glas Absolut. Tecknare drömmer upp den rätta bilden som skildrar hur den store har fallit från berömmelsens höjder till en vanlig knarkare, medan de själva tar sig en joint. Och programledare i TV, uppiggade av sin elfte kopp kaffe blandad med bantningspiller, finner just rätt ansiktsutryck för att förklara hur djupt bedrövade de blivit av denna sportikons moraliska misslyckande.

Vilken smörja! Från tidernas begynnelse har människor med olika bakgrund använt stimulantia för att förhöja deras mentala och fysiska prestationer. Musiker röker marijuana. Författare dricker sig till dvala. Politiker söker tröst i de endorfiner som frigörs i orgasmen. I den internationella sportvärldens hyperkonkurrens, måste du vara rent ut sagt dum för att inte försöka allt för att bli bäst. Särskilt om du har sponsorer som flåsar dig i nacken och kräver ännu en vinst.

Den verkliga moraliska faran är att människor som kan springa, hoppa, sparka eller kasta en boll genomsyras av en sorts känsla av överlägsenhet. Att se upp till dessa människor som förebilder och dygdemönster av fulländad skönhet bara för att de har en fysisk förmåga, är detsamma som att förvänta sig att politiker ska leva i celibat. Det är helt enkelt orealistiskt.

Att behöva påbörja en andra yrkeskarriär är tufft för vem som helst. I sin nya sport, bob, måste Ludmila underkasta sig ett nytt träningsprogram och nya tävlingsvillkor, samtidigt som hon ska leva upp till sina gamla framgångar. Hela nationen kräver att "vår Ludmila" måste lyckas.

Ludmila är såväl en skapelse som ett offer av ett samhälle som först firar för att sedan förgöra sina hjältar inför allmänheten. Visst, hon kan springa och hoppa snabbt. Visst, hon fortsatte att tävla även efter att hon fått diagnosen bröstcancer. Hallå, hon vann en olympisk guldmedalj. Jippi! Hurra! Heja Sverige!

Det enda skälet till varför dessa människor uppfattas som viktiga och de är verkligen INTE viktiga, är för de drar till sig enormt med uppmärksamhet och stora summor pengar för att göra reklam för produkter. Ludmila gör reklam för fåniga träningsredskap och tveksam naturmedicin som ska få tjocka hemmafruar att tro att de också kan vinna en guldmedalj om de köper några av de här fåniga produkterna.

Om Ludmila skulle upphöra med att vinna de där medaljerna, så skulle hon inte få något mer stöd. Det skulle bara vara att ge sig av till arbetsförmedlingen med sin inte särskilt användbara begåvning för att hoppa över träräcken och knuffa på en bob nerför en isig bana. Herregud, hon behöver förmodligen de där drogerna lika mycket som jag behövde en kopp stark kaffe och fem cigaretter för att kunna skriva den här texten.

Lämna henne ifred och låt henne sköta sitt jobb och sluta se upp till henne som en förebild. Hon är en löperska, inte ett helgon.

Av Fred Williams 07 nov 2001 13:22