Extremism - pengar eller värdighet?

Politiska extremister kastar sten mot polisen medan religiösa extremister kraschar plan i skyskrapor. Men jag tror inte att någon av dem är ute efter att angripa demokratin, hur odemokratiska metoderna än är. De angriper vår tids mest utbredda extremism - den kapitalistiska.

Eller den ekonomiska om man så vill. Ekonomiska toppmöten och World Trade Center är huvudmålen. Det är inte gott mot ont som i en gammal saga - det är extremister som drabbar samman medan vanliga hjälplösa människor tittar på.

Ekonomiska extremister kastar inte sten eller störtar flygplan. De väcker inget ståhej. De syns inte i massmedia. De verkar i det fördolda, inte sällan på förvaltningsbolagen.

Kapitalförvaltarna placerar pengarna åt vanliga hjälplösa människor. Majoriteten av aktiespararna anförtror experterna att på yrkestid göra vad de själva inte gör på fritiden. Förvaltarna antar, helt utan demokratisk förankring, att det bara finns ett mål med deras jobb: Pengarna ska växa. De lägger inte in andra värden i arbetet. De placerar i företag som utnyttjar barnarbete. Eller i porrindustrin. Hur många går inte att säga, men en betydande andel småsparare äger aktier i porrföretag utan att kanske veta om det.

Småspararna verkar inte bry sig så länge pengarna växer. De måste ha pengar för att försörja sig. Etiskt sparande är som bekant bara en nisch idag. Nästa steg är kanske placeringar i drogkarteller och brottssyndikat.

Analytikerna å sin sida - som inte heller lägger in andra värden än de rent ekonomiska i sitt arbete - bedömer vilka vinster ett visst företag och vilken ekonomisk tillväxt ett visst land kan förväntas skapa. Karusellen har startat.

På toppmötena samlas man och enas oavsett politisk färg om att skära i de offentliga utgifterna för att motsvara förvaltares och spekulanters förväntningar. Man måste locka till sig miljarderna för att skapa jobb. På företagen skär man också i utgifterna för att locka till sig kapital. Man slår igen fabriker eller kontor - ofta vinstdrivande sådana på landsorten - vars avkastning ligger under den genomsnittliga förväntade. Konsument- eller arbetsmarknadens förtroende har ingen betydelse så länge man inte har kapitalmarknadens.

Motsvarar man förväntningarna efter delårsrapporten behåller förvaltare och spekulanter placeringarna i företaget och gör till och med kanske nya. Då kan företaget återanställa de avskedade som nu förvandlats till marionettdockor. Går det dåligt, försvinner pengarna, och då är det dags för nästa "sparpaket" för att locka tillbaka miljarderna.

Allt detta sker förstås utan något som helst demokratiskt inflytande. Väljare undrar vad röstsedeln har för betydelse när alla partier är överens om att skära i de offentliga utgifterna. Anställda förstår inte varför de måste avskedas trots att deras fabrik eller kontor går med vinst. Många blir upprörda. Några demonstrerar på landsorten utan att någon lyssnar. Några har, tyvärr kanske ganska logiskt, helt tappat tron på demokratiska metoder och kastar sten utanför toppmötet.

Den kapitalistiska extremismen sätter uppenbarligen pengarna i första rummet och den mänskliga värdigheten i andra rummet. Den elfte september reagerade börserna nästan omedelbart efter dåden. Världen runt sålde många sina aktier. De tänkte på den ekonomiska förlusten i första hand och den mänskliga i andra hand. På Wall Street tryckte man väl på sälj medan World Trade Center fattade eld utanför fönstret.

I USA:s kongress förklarade en ledamot i ett retoriskt peptalk att man inte tolererade dessa angrepp på deras entreprenörskap. Han talade till människors känslor för att skapa sammanhållning mot "fienden".

Allting drogs till sin spets när en amerikansk reporter för några år sedan frågade Usama bin Laden varför han kämpade för sin sak trots att han hade så mycket pengar. Reportern sade att många amerikaner inte kunde förstå det. Han undrade inte varför bin Laden använde odemokratiska metoder utan varför bin Laden överhuvudtaget kämpade. Jag vet inte om denne reporter var ovanligt taktlös eller om han representerar en mer allmän åsikt världen över.

En kapitalistisk extremist ser inget fel i att varken avskeda människor eller stödja odemokratiska regimer i andra delar av världen för att tjäna pengar. Sådan ekonomisk extremism blundar för den mänskliga värdigheten. Det kan leda till kravaller. Eller krig - på samma sätt som politisk extremism i förra seklet eller religiös extremism ännu längre tillbaka.

Men i Sverige visar sig den kapitalistiska extremismen till vardags för vanliga, hjälplösa människor på en mängd andra sätt. Många får som sagt sparken trots att fabriken eller kontoret går med vinst. Andra får till exempel inte jobb om de missat en räkning eller tänkt skaffa barn. Människor med hög sjukfrånvaro får sparken först. Utbränning. Etnisk diskriminering. Listan kan göras hur lång som helst.

Förvaltare och spekulanter - inte småsparare och vanliga hjälplösa människor - förfogar över miljarder dollar, yen, mark och kronor. Gissningsvis 1600 miljarder dollar byter ägare dagligen gammal siffra. Jag begriper inte varför modern tids farligaste extremister får ha makten utan att vi ställer några som helst demokratiska eller etiska krav på deras arbete.

Ibland tror jag nästan att extremistisk socialism kan sätta stopp för kapitalistisk extremism. Men det är en känslomässig reaktion mot "fienden". I längden tror jag mer på icke-extremistisk kapitalism, vilket helt enkelt skulle innebära lägre förväntningar av kapitalägare. Lägre förväntningar leder dels till att fler existerande fabriker och kontor kan finnas kvar och dels till att fler investeringsmöjligheter kan skapas. Gamla jobb finns kvar och nya skapas. Företagen kan helt enkelt genomföra även de planer som förväntas ge lite lägre avkastning. Självklart kan man inte heller ha för låga förväntningar som leder till stagnation, utan snarare förväntningar som tar hänsyn till alla.

Då skulle man kunna tala om en verklig demokrati, eller en verklig marknad om man så vill. Man skulle ta lika mycket hänsyn till kapitalägare och lönearbetare, eller köpare och säljare om man så vill. I dagens extremistiska värld lyssnar man bara på kapitalägarna och slår dövörat till för demonstranter - företagen ska ju maximera "shareholder value." De som har det bra får det bättre, de som har det dåligt får det sämre. Det är ju en oundviklig följd om man blott och enbart är ute efter att maximera kapitalägarnas värden och struntar i lönearbetares och sysslolösas.

Den kapitalistiska extremismen börjar i fel ände. Man studerar lokala kulturella vanor enbart för att skapa maximal avkastning åt aktieägarna i hemlandet eller hemorten. Företag lär sig göra affärer enligt lokala sedvänjor. Men pengarna sätts i första rummet och värdigheten i det andra: barn arbetar, allas löner är minimala och arbetsförhållandena ovärdiga. Allt för att maximera "shareholder value." Det är ingen ondska från extremisterna. Det är deras jobb. Utan barnarbete och minimilöner kanske de inte når upp till - eller överträffar - förväntningarna.

Man borde börja i rätt ände och studera de lokala kulturella vanorna för att i första hand skapa välfärd i dessa länder och inte hemma. Kapitalägare borde förvänta sig de avkastningar och de vinster som invånarna i varje land och lönearbetarna i varje företag själva eftersträvar snarare än att blint lyssna på analytikerna.

Många människor, både i öst och väst, ser inget värde i den västerländska, självförbrännande livsstilen som går hand i hand med skyhög avkastning. En sådan livsstil strider mot många religiösa och kanske också kulturella värden. Det är självklart ren extremism att försöka sprida denna livsstil över hela världen. Globalisering borde inte innebära att kapitalister härjar fritt utan i första hand ett erkännande - inte nödvändigtvis ett delande - av alla livsstilars värde i ett mångkulturellt samhälle. Västvärlden har inte lyckats med det senare och följderna är just nu katastrofala. Vi erkänner till exempel knappast värdet i talibanernas livsstil. Talibanerna har kanske, liksom många andra, reagerat känslomässigt mot "fienden". De vill förbjuda vad de anser vara västerländskt förfall - till exempel TV som de, inte helt gripet ur luften, kanske upplever vara detsamma som porr. Extremister som de är stannar det inte vid TV. Allt medan vanliga, hjälplösa invånare tittar på.

Visst kommer det alltid att finnas dem som missbrukar system. Demonstrationsmissbrukare är polisens sak. Kapitalistiska missbrukare kan man delvis stoppa med en Tobin-skatt. De kortsiktiga chansningarna som inte innebär någon verklig investering vinner ju ingen på. Människor blir ju marionettdockor, särskilt utan det offentliga skyddsnät som regeringarna slopat utan vårt godkännande. I u-länderna blir ofta de så kallade investeringarnas effekt lika kortvarig som biståndens.

Upprätta fonder, särskilt för u-länder och landsorter, utan extremistiska förväntningar. Värdigheten ska sättas i första rummet i alla länder och alla kommuner. Värdigheten kan inte bevaras genom känslomässiga reaktioner mot "fienden". Demokratin kan inte bevaras med militära styrkor vid toppmöten eller vid Afghanistans gränser. Militära styrkor är helt enkelt fel sätt att bemöta de människor som inte har privata skyddsnät, inte är kapitalägare och följdaktligen inte har något värde i en extremistisk omvärlds ögon.

Tolerera inte att demokratin sätts ur spel av terrorister, talibaner, kapitalistiska extremister, förvaltare, ligister, vänsterextremister och toppmötesdeltagare. Fördöm villkorslöst deras metoder men fördöm aldrig deras kamp för värdighet.

Av Henrik Hermansson 06 nov 2001 15:49