Råd till min far om jag hade någon

Folk börjar bli fädrar runt omkring mig och det är inte utan att det rycker i pappatarmen hos mig själv. Jag har mycket att bevisa och ingenting att leva upp till. Jag vet exakt hur man inte ska göra.

Världslitteraturen bjuder på mängder av underliga pappabilder. Märkligast av alla är bilden av Gud Fader i den där lilla boken som finns i kyrkor och hotellrum; han bryter metodiskt mot varje råd från doktor Spock. Han är inkonsekvent, aggressiv, självupptagen, lättsårad, han låter sina utvalda barn irra runt i fyrtio år i en öken mindre än Dalarna, dödar dem bara för att statuera exempel, bränner deras hus, öser gräshoppor över dem, dränker dem i syndafloder, ger dem kosthållningsorder utan vett och sans, tvingar dem att kapa sina förhudar.

Så det är kanske inte så underligt att de flesta fädrar jag träffat är som de är. Med såna förebilder.

Det som retar mig mest i mitt förhållande till min far är att jag tänker så mycket på det. Jag vet att jag borde lägga honom till handlingarna och se framåt. Men han finns ju där nånstans, i mitt förflutna, i min ögonvrå, i mig. Oavsett om man tror på arvet eller miljön lämnar väl fadern rimligen avtryck i sonen. Jag tvingas vara uppmärksam på varje tendens hos mig själv. Har jag börjat ljuga ohämmat? Varningslampa. Sätter jag ständigt mig själv i första rummet? Varningslampa. Tappar jag hår och pratar i näsan? Varningslampa.

Så följande stycke text är till er, mina framtida barn, Dylan, Cornelis och Monica Z. Jag skriver det och lägger ut det på det världsomfattande cybernätet så att ni om femton eller tjugo eller trettio år kan tanka ner det och skrubba det i ansiktet på mig om jag nånsin bryter mina ord. Det må bli patetiskt, men de flesta fädrar jag träffat i livet har varit patetiska, so what the fuck.

En far är som en bilist; han är alltid, alltid skyldig. En bilist har aldrig rätt mot en fotgängare; oavsett om fotgängaren kommit springande naken och påtänd ut på motorvägen om natten, så är trafiken bilistens ansvar. En far har aldrig rätt mot sitt barn. Blir det fnurror på tråden, grus i maskineriet, käppar i hjulen i kommunikationen, är det alltid faderns fel och skyldighet att reparera.

En far har rätt till ett eget stycke liv. Han får lov att vara tankspridd, konservativ, irriterad, ledsen, korkad eller stofil. Men han får aldrig spela första fiol. En god far släpper det han har för händerna, bridgekort eller verktygslåda eller älgstudsare eller konjaksflaska, om han tycker sig höra sonen snyfta nånstans i världen.

En god far abonnerar på fem bingolotter i veckan från dotterns handbollsklubb, trots att han får eksem av Lasse Kronér. En god far övervinner genansen och hojtar på läktaren trots sina egna traumatiska försök till idrottsutövande i tonåren. En god far genomlider en och en halv timmes Markooliokonsert med en vilt skuttande fyraåring på axlarna. En god far trycker in sonens blandband från Mix Megapol i bilradion och låter det snurra under hela europaresan.

En bra far fördömer synden men älskar syndaren förbehållslöst och utan krav på motprestationer. En bra far håller undan håret när dottern kräks, oavsett om det är i bilbarnstolen eller efter grogg på kumminbrännvin, likörpraliner och blandsaft. Sen, i efterhand, när stormen ridits ut, kan han ryta lite.

Skiljer sig föräldrarna och fadern gifter om sig med Djävulen, måste han ändå sätta sonen först. Han får lösa det bäst han vill, driva ut Satan om helgerna eller skaffa sig en övernattningslägenhet eller rentav skilja sig, men han får inte för två sekunder prioritera kärleken till den nya kvinnan. Han måste med alla till buds stående medel förhandla med henne - och Gud själv vet att det är knepigt men nödvändigt att förhandla med Belsebub - om en fredad zon för honom och barnet.

Det är egentligen inga särskilt höga anspråk. Jag kräver inte mer av någon annan än av mig själv. Det handlar bara om att förstå att från och med ett givet ögonblick är man inte längre ensam i livet. Från och med ett absolut datum och klockslag - som man givetvis ska lägga på minnet så att man kan rabbla det om man så väcks i valiumsömnen - har någon annan tagit fönsterplatsen i tillvaron.

Jag är bara så innerligt trött att se alla människor runt omkring mig som kryper på knä och tassar på tå kring sina buttra, bittra, självupptagna fädrar. Som ber om ursäkt för att de kräver nåt, som vördsamt anhåller om lite uppmärksamhet, som står med mössan i hand för att få ut sitt underhåll och som tar på sig skulden för att det gick snett i förbindelsen.

De första femton åren av sitt liv behöver man sina föräldrar för att alls överleva. Därefter kan man klara sig utan dem. En förälder utan ett barn är inte längre en hel människa. En förälder utan ett barn är en tragisk omöjlighet, som en troende utan övertygelse.

Runt jorden sitter tusen sinom tusen människor och sörjer att deras barn försvunnit i krig, i svält, i Guds och Allahs och Den Heliga Megalomanins namn. I Sverige sitter hundratals vuxna och halvvuxna människor och sörjer över att deras föräldrar aldrig ringer och aldrig har tid.

Ge fan i dom, vänner. Vi är våra egna herrar nu. Tids nog drabbar ensamheten, sorgen och bitterheten våra ynkliga patriarker. Då ska vi stå vid deras dödsbädd och räcka fram handen och genom våra armar kommer att forsa energier som skänker dem ytterligare några sekunder av liv. Hade de i god tid insett att de behöver oss för sin överlevnad, hade de sekunderna varit år istället. Men det är inte vårt fel. Det är aldrig barnens fel.

Av kalle lind 01 nov 2001 16:43