Du kan så mycket mer än mig

Du smörjer ditt krås och slickar lustfyllt i dig dropparna som hänger på din haka och hotar fläcka ner din rena skjorta. Dina vassa tänder sjunker in i köttet och borrar sig ända in till benet. Jag hör dess ilande ljud och ryser efter ryggraden.

Detta är en hyllning till dig.

En hyllning för att du plockar sönder mig, analyserar valda delar av mig som du finner motbjudande. Din hjärna är skarpslipad och finner formuleringar aldrig sagda. Du visar mig vägen till sant tänkande och du utstrålar en negativitet som i all sin prakt är beundransvärd.

Att du orkar.

Orkar vända och vrida som du studerade mossan på en sten. Mönstret och helheten försvinner när dina händer tummat nog länge. Kvar finns bara ett uns och först då, först då beslutar du dig för att bilden är som du vill tolka den.

Vem är jag att argumentera emot den bilden?

Ingen särskild egentligen, om det inte vore för att det var min sten och du valde att förstöra dess yta. Men det gör ingenting. Jag har fler stenar och på dom växer ingen mossa. Min beundran för dig är dock oförminskad. Du den sanne av tolkare.

Jag är så glad att du finns och rättar mig in i ledet när jag stigit åt sidan. Hur skulle världen annars kunna tyglas, om inte du fanns?

Av Lena Vikberg 01 nov 2001 16:45