Palmehatets orsaker tråkvarning!

Hon skriver: "Få politiker har irriterat så mycket som Olof Palme. Orsaken är väl ganska uppenbar: Han var smart. Han krossade sina motståndare genom stenhård argumentation."

Jag tror att det som gjorde att Olof Palme "krossade" sina motståndare var att han ständigt hängav sig åt personangrepp i debatterna och att de som avgjorde vem som krossade vem var oftast en socialdemokratisk majoritet, må det ha varit i press eller i övrig allmänhet.

Palme besatt talets gåva och kunde smäda med klass. Ett övertydligt exempel var när Ulf A från moderaterna badat i en reaktorbassäng för att bevisa kylvattnets ofarlighet ja, du läste rätt och Palme kommenterade i en partiledardebatt mot Ulf några dagar senare när det hettade till att "Ulf borde ta och kyla ned sig med ett nytt bad".

Folket tjöt ut sin förtjusning och den för Palme så beklämmande poängen i debatten gick förlorad i tjutet.

Faktum är att socialdemokratiska partiledare alltid klarar sig bra i debatter! Vår nuvarande statsminister har utvecklat en verbal trapetskonst till perfektion.
Han undviker den helt enkelt.

I debatten om en andra flygplats så sade Göran Persson att den redan var avgjord trots att ingen in Nyköpings kommun fått yttra sig ett smack. Om den så pinsamma fusioneringen av Telia med Telenor som sedan resulterade i det första, mest uppenbara alternativet börsintroduktion så sade Persson att debatten var en lek med ord.

Alltså, antingen skjuter man debatten på framtiden eller så säger man att den är avgjord.
Eller så slingrar han sig som i partiledardebatten i TV4 förra månaden. I den korta debatten så togs den dekadenta svenska skolan upp - som just Palme hjälpte till att förstöra - och här sade Persson att han inte ville gå in i debatten så länge man pratade om att "allt var fel".

Alltså: När några oppositionspolitiker - konstigt nog -kritiserar den svenska sönderbudgeterade skolan så vill inte statsministern diskutera detta eftersom attityden och språkbruket är felaktigt.
Saken i sig själv kommenterades inte.

Statsministern slapp det och folket
hyllade sin storpotät. Löpsedlarna dagen efter skrek ut hans vinst.
Hans landsfader-imitation under sändningen var slående. Där han satt med spelat lugn och farfarsvishet och dresserade reportrarna om frågeställningens relevans eller inte.

Det är dock inte förvånande att svenska journalister kallats för hovreportrar och Säpostenografer är inte konstigt.

Partiledardebatten i TV4 var ett tydligt exempel som påminde om en tid när just Palme ville kontrollera massmedia med hot om indraget presstöd samtidigt som han obesvärat rörde sig på publicistklubben i egenskap av föreläsare.

Partiledardebatten hölls av Lennart Ekdahl. En journalist som när Persson tillträdde på posten stolt och högt talade om att hans journalistiska etik förbjöd honom att lyckönska Persson i hans arbete.Persson returnerade hövligheten. Dom kramades nästan om.

Ungefär samtidigt försvann den kritiska granskningen av landets ekonomi på TV4. Maktskiftet var genomfört. Ekdal fick en egen show och satt och spelade akustisk gitarr i på söndagskvällen. Malou var den andra programledaren. Hon har varit bosatt i Grekland och där hyllat den socialistiska revolutionen. Det behöver ju inte förklara deras milda inställning till Gudrun och Göran.

Det behöver inte vara så att just politiska journalister är politiskt vinklade men det kan faktiskt vara så.
Jag tror det i alla fall ;

Palme irriterade av andra orsaker än att han behärskade käftherraväldet via kontroll och retorik. Hans lagförslag för åtalsimmunitet för statstjänstemän och löntagarfonderna där företagen skulle förstatligas med företagens egna pengar. Listan kan göras lång och jag gör den till det men endast på beställning.

Ana skriver även i sin artikel att världen nu inte är svartare när det framgått att det var en knarkare och jag håller med till fullo.

Överallt bland Palmevänner finns en villfarelse som vandrar runt: För de vill gärna tro att Palme var något farligt för både Vita Huset, Carl Bildt och Kreml. Det måste ha bara varit en högerfascistisk konspiration av samma kaliber som rökte JFK. Gärna med någon från den gamla Norrmalmspiketen. Spastisk högerarm och en amatörbild hemma med svastiska på väggen... mmmm. Mumma för pressen.

De vill gärna tro att han var en utrikespolitisk chanstagare som tog risker, muckade med Pinochet, mäklade fred och hördes över jorden.

Det stämmer inte. Inget fredsföredrag av dignitet har burit hans namnunderskrift, inga statyer finns över honom, inget universitet bär hans namn och han är aldrig, aldrig citerad.

Denna villfarelse stämmer ofta överens med den bild svenskar som aldrig varit längre i utlandet än en charter har över hur Sveriges ses i utlandet.

Vi kallar denna nationalimpregnering för den Svenska Modellen. Som en slags nordkoreansk Duce fast i svensk lagom tappning.

Hur mycket vi än vill tro att Ericsson svingar taktpinnen på telecom-marknadens gnällande orkesterdike så är det inte så. Dom är mobboffer på avbytarbänken och detta på ett område som dom själva stöpte.

Det är inte så att alla handlar IKEA och förstår att detta är svenskt och slänger sig på mattan Allan i riktning mot Skäris.

Det är inte så att Palme var en tung pjäs i det utrikespolitiska schackspelet.

Missförstå mig inte.
Detta nationella självbedrägeri har alla nationer mer eller mindre, men det är inte alla förunnat att länge bo i ett annat land, läsa tidningar och annan litteratur följa med den utrikespolitiska debatten.

Detta har jag gjort och upptäckt att Sverige inte syns eller hörs.

Jag fick mig itutat från skolan att den svenska modellen var en sexfilig uppfart mot välfärdens autobahn när det i själva verket var en återvändsgränd.

Gissa vem som skruvade ned skylten.

Av Stefan Holmqvist - SHQ 31 okt 2001 13:51