Inte så jävla speciell

Ödmjukt, tafatt och generat passerade den försiktige mannen livet. Han viskade till de leende kassörskorna på ICA, smög i de statliga korridorerna på arbetsplatsen och log åt de förvånade spärrvakterna i tunnelbanan.

Den tillfällige betraktaren upptäcker en försiktig, tystlåten, ensam och rädd ung man. Bilden är onyanserad, ändå orubblig. Inget tillfälle ges heller att förändra den bilden. Ty de årliga julfesterna, födelsedagarna och släktmiddagarna nekas vänligt men bestämt. Som en beställning på posten kommer de vänliga avböjningarna utan orsak angiven.

En kall vinterdag stöter vi på varandra på gatan. Jag ställer frågor, och han glider undan dem. Innan vi kommit något ämne för nära hinner han bryta upp igen. När vi skiljs åt på gatan, vet jag att hans uppenbarelse, snarare än hans ord ljugit för mig. Jag känner det på mig.

Mötet återupptas en glödhet sommardag i juli. Läxan lärde mig att ställa konkretare frågor. Han tvingades nu gräva djupt, för att sedan finna de ord som inte blivit sagda. Omställningen blev stor, och fraserna virvlade runt i munnen, för att så småningom komma ut i rätt form och stil. Nej, han är inget mysterium längre. Bara en människa, som alla oss andra. Inte mer speciell, inte mer annorlunda. Vi är den vi vill vara. Då upphör alla mysterium! Det gäller bara att gräva, för att sedan finna, alla de ord som inte blivit sagda. Nu vet han vad han vill säga, och när han lyckas är kraften och lidelsen stor...

Av Sara Magnusson 31 okt 2001 09:41