En småländsk spökhistoria

Någonstans i Smålands mörka, outforskade skogar...

Kapitel 1 Minne

Det är så jag vill minnas henne. Som en ängel med trasiga vingar vid bardisken.

Tobaksröken skapade en ogenomtränglig dimma omkring oss den natten. Den tvekande glöden från cigaretten kastade ett tunnt sken över hennes sargade ansikte. Jag stirrade ner i whiskyglaset och lyfte långsamt blicken mot den gråa, smutsiga fjädern som ensam singlade mot det dammiga golvet. En efter en lossnade fjädrarna från hennes döende skrud, från hennes kraftlösa vingar. Jag kunde bara sitta där och se dem falla. Jag kunde bara sitta där och se henne försvinna.

Det satt kanske någon i skuggorna bakom oss på baren. Kanske var det någon där som bara tittade på. Kanske var där två lysande ögon.

Hon fingrade nervöst på tomglasen som stod uppradade längs barkanten. Bartendern med det fårade ansiktet fyllde på. Vingarna på hennes krökta rygg fladdrade till en sista gång - de ryckte nervöst och smällde mot barstolen. Det är så jag minns det. Mitt bland rökdimmorna anade jag ett snett leende, ett trevande försök till glädje under lockarna. Ett falnande sken, de sista pustarna från en kvävd låga. Läpparna darrade förtvivlat. Jag är säker på att det fanns tvekan. Någon sorts tvivel. Formerna upplöstes sakta och sedan var hon borta.

Det är så jag vill minnas det. Det är så jag vill minnas hennes försvinnande. Det är så jag alldeles strax minns hennes farväl till den här världen.

Kapitel 2 Sjön

Regndropparna knackar försiktigt mot fönstret nu. Jag vägrar släppa in dem. Blåsten tilltar utanför och jag ser hur grenar och kvistar knäcks. Löven lossnar från träden.

Det kanske blir ett riktigt oväder denna gången. Det har ingen betydelse. Jag kan bara sitta här och se det hända ändå. Jag tänker inte gå ut. Denna gången kanske det blir på riktigt.

Igår på dagen, när det fortfarande var ljust, satt jag en stund nere vid sjön. Jag bar ner en ranglig trästol och ett paket cigaretter till sjökanten, för att andas in den då fortfarande friska luften. Solen bröt fram mellan molnen och strålarna speglades i det blanka vattnet som verkade så plant, så utan fördjupningar och utbuktningar. Någon kråka kraxade i en grantopp. Just denna dag hade jag bestämt mig för att lämna mina rum för några ögonblick. Grusvägen låg öde och jag behövde inte vara rädd för att någon skulle komma från det hållet.

Som väl är kan jag se andra sidan sjön från den platsen. Jag anar de små stugorna vid strandkanten och människorna som planlöst vankar omkring. Jag kan korsa sjön med den gamla ruttnande ekan.

Årorna väntar.

Med jämna mellanrum funderar jag på hur det skulle vara att bo vid det öppna havet. Det öppna havet där man inte kan se någon annan strand. Där det bara finns denna stranden och ingen annan. Där inga träd omger vattnet. Som litet barn var jag vid havet. Det var alltid för stort. Det blanka, glanslöst svarta var utan ände. Jag ville veta vad som fanns på andra sidan.

"Samma sak som här" mumlade någon frusen gammal man som traskade förbi i den tunga, blöta sanden med en vandringsstav. "Det är land på andra sidan också. Det är människor där också. Kanske sitter det en liten snorvalp som du där borta och undrar vad som finns på denna sidan. Det finns inget märkvärdigt därborta." Det var inget roligt svar. De lugnande svaren är aldrig roliga.

Min sjö härutanför, som nu ligger mörk och skvalpar utan att någon hör, har ett slut jag både vet om och kan se.

Den galne bonden där på andra sidan äger alla de små stugorna och alla de trötta korna. Stugorna hyr han ut till sommargäster och släktingar för ockerpriser. Han är inte som jag. Den där mystiske personen i skägget jag mötte vid havet för så länge sedan hade fel. Det är inte samma sak på andra sidan. Bonden är vredgad. Turister som badar på bryggan får ofta springa för livet. Om en av korna orkar hoppa över stängslet kastar han sten. Ansiktet blir eldrött och håret reser sig åt alla håll. Rasande över den natur han brukar svingar han käppen med den vassa järnspetsen.

De säger att han svetsade denna extra käppförlängning för att få bättre fäste i halkan. Men bonden kan aldrig få fäste i verkligheten. Han måste ta på skyddsmasken och tillverka grövre och vassare verktyg för att inte trilla omkull och slå ihjäl sig. Särskilt under våra kalla vintrar. Några säger att de hört maskinerna ljuda och sett gnistorna från svetsen flyga genom natten som eldflugor. Det kanske inte är käppar denna gången.

På denna sidan däremot brukar jag ingen natur och naturen brukar inte heller mig. Mitt hem ligger mitt i den vita, blanka delen av kartan. Hundra meter från den mytomspunna sjön där en drake sägs ha rullat ner för länge sedan. En enslig borg ute i ödelandskapet omgiven av tät, grön skog. Stenväggarna har fört en undermålig kamp mot tiden - dess forna storhet har vissnat till ruiner. Vallgraven har torkat ut och rosorna har för länge sedan vissnat.

Borgen är hemsökt av andar som inte vill lämna mig ifred.

I min borg bor många människor jag glömt och varelser som jag aldrig träffat. Många dörrar har inte öppnats, några har aldrig stängts. Låt oss se om du, käre läsare, kan kasta ljus över några händelser för länge sedan. Låt oss se om vi kan stänga någon dörr.

Eller öppna någon.

Kapitel 3 Älvan på ängen

Det var på väg in till byn, den som ligger tre kilometer från min borg, en gång för många år sedan som jag tyckte mig se henne för första gången. När jag hade avverkat ungefär hälften av min promenadsträcka till tobakshandlaren kastade jag en blick mot ängen bredvid vägen. Det var sensommar då som nu, trädens löv var gula och alla blommorna kämpade med sina sista andetag.

Bland dessa blomster på ängen skyndade någon in i skogen. En gestalt svept i skimrande vitt skyndade hastigt förbi och försvann bland träden. Någonting glimmade till i ögonvrån. I den annalkande skymningen. Jag ruskade på huvudet och tittade igen. Till min lättnad, eller om det råkade vara besvikelse, såg jag ingenting. Ingenting. Någon byfåne på flakmoped skramlande förbi - när jag inte såg till något annat fordon på vägen hoppade jag ut på ängen. Med hjärtat i halsgropen smög jag mig fram och undersökte marken noggrant utmed skogskanten. Nog fanns det fotspår där. De ledde rakt in i skogen. Små, nätta avtryck i jorden från fjäderlätta fötter.

Längre in bland träden upptäckte jag en stig jag aldrig förr hade sett. Den ringlade sig mellan gran och tall, bland kottar och stubbar, uppöver en lummig kulle.

Stigen verkade vara kantad av stenar. Denna stig hade, vad det verkade som, lagts framför någon förvirrad själ för hundratals år sedan för att leda stackaren hem. Stigen hade markerats extra noggrant. Med en lämplig kvist petade jag undan den tjocka mossan som täckte stenarna. Den visade sig vara ordentligt fastvuxen i själva stenen. Grödan hade slagit in sina rötter i den hårdaste av granit. Ögonen spelade mig ett spratt, trodde jag, för det såg ut som många, mindre små avtryck efter de större. Som en skara tennsoldater vandrat efter en jätte. Vad var det för en sorts armé som paraderat här? Vad för slags spökgeneral ledde sina trupper in i skogen? Jag sökte med blicken mellan träden men kunde inte se någon eller någonting. Inte en fågel sjöng, inte en hare skuttade. Inte ett ljud. Inte en syn.

På en av dessa kalla stenar satte jag mig så att inandas den ljuva barrdoften och fundera ett slag - ledde den stigen hem? Skulle jag bege mig in i skogen vid denna sena tidpunkt?

Väderstrecken upphörde att fungera i skogen.

Av Henrik Hermansson 30 okt 2001 12:07