Livsnjutande - prozac eller cigg?

Sofia Eckerblad menar i sin artikel att hon inte kan få in i sitt förstånd hur man väljer att röka. Hon tycker att rökare respekterar och värderar livet mindre än andra. Sofia representerar den allmänna uppfattningen att rökning är detsamma som att sticka en pistolpipa i munnen. Carola Ulups röker trots att det "bara och endast finns nackdelar" med det.

Är rökare i grund och botten dumma människor som inte förstår bättre? Eller varför röker människor egentligen?

Ickerökare har många förslag. Till exempel tror de att människor röker för att det är tufft eller coolt. Jag undrar vad de bygger det på. Biologi antagligen. Forskare har märkt att en del djur medvetet skadar sig själva. De framställer sig som osårbara för att skrämma bort konkurrenter och attrahera det motsatta könet. En del biologer hävdar att människor på samma sätt super och röker av rationell överlevnadsinstinkt.

Dessa tuffa människor framstår väl antagligen också som coola i mångas ögon. De tål vad som helst. De överlever vad som helst. De tål hur mycket stryk som helst. Det är coolt.

Kanske luras en del yngre tonåringar att börja röka på det sättet. Men jag tror inte att vuxna människor försöker visa sig själva eller andra hur mycket de tål. Sådana idéer för diskussionen bort från problemet. Rökning handlar inte om att vara tuff eller cool.

Det handlar om att njuta av livet.

Jag känner mig personligen harmonisk när jag röker. Jag tänker klarare. Ibland blir jag orolig av att fundera på vad jag ska göra med livet. Det känns ofta som jag inte lever upp till alla de krav jag själv och samhället ställer. Då tar jag en kopp kaffe och en cigarett. Oftast slutar jag då oroa mig över morgondagen. Somliga tycker att det är verklighetsflykt. Jag tycker tvärtom. Jag behöver samla mig med en cigarett för att nå insikt om verkligheten.

När jag röker fokuserar jag helt enkelt lättare på det jag gör eller det jag tänker på för tillfället - istället för vad jag borde göra eller borde tänka på i framtiden. Jag blir inte heller distraherad av mig själv hela tiden utan kan koncentrera mig på att skriva, läsa en bok eller prata med en annan människa. Rökare upplevs faktiskt ibland som ganska sociala även om jag inte är det. Kort och gott kan jag njuta av livet när jag röker. Ingen eld utan rök.

Tyvärr föraktar många andra människor livsnjutare. De tycker att alla ska idrotta, skaffa familj och barn, jobba hårt och helst ordna en pensionslösning vid ett års ålder. De säger ofta, ibland vänligt menat, att jag borde skaffa ett liv. Det är ett populärt uttryck bland många. Livet är för dessa inte något alla har eller något man ska njuta av - livet är ett system. Tråkigt nog finns det svaga människor som inte är starka nog för att ta sig in i det eller stanna kvar när de väl kommit in. Tråkigt nog finns det sådana som måste röka för att samla sig.

Andra är inte fascister, de är bittra. Många stressade människor som dagligen lever med en pistolpipa i munnen verkar helt enkelt inte kunna acceptera - eller ibland ens tolerera - att rökare njuter av livet. Visst kan jag själv bli förargad eller kanske rentav avundsjuk på människor som njuter av livet när jag inte själv kan göra det. Visst kan jag själv bli bitter över att jag inte valde det där "andra" livet. Men det är inga känslor jag är direkt stolt över.

Därför undrar jag varför Sofia Eckerblad och många med henne hävdar att rökning är en brist på respekt för livet. Jag undrar varför de säger att rökare värderar livet lägre. Vad bygger de det antagandet på? Menar de på fullt allvar att den som lever flest dagar respekterar och värderar livet högst? Har det ingen betydelse om man njuter av dagarna?

Extrema ståndpunkter är sällan tilltalande. Jag undrar till exempel om man verkligen trivs när man röker 40 cigaretter om dagen i 40 år - eller om man säger nej till allting som kan verka det minsta farligt. Många vanerökare som jag själv gör varken eller. Jag tar en cigarett då och då på vardagen till kaffet. För att njuta av ögonblicket och slappna av. Andra, inte sällan de som skaffat ett liv, dricker ofantliga mängder alkohol och "feströker" i sträck på helgerna. Ibland för att glömma bort vardagens prozacätande. Ofta för att slippa ifrån och inte nå insikt om verkligheten med alla krav de själva och samhället ställer. De samlar sig inte - tvärtom.

Jag vet inte om synlig cigarettrök eller osynlig prozac är bäst. Jag vet inte om man borde behöva något av dem för att njuta av livet. Jag vet inte om någon borde behöva kasta bort livet för att leva.

Jag vet bara att det aldrig är svagt, respektlöst eller värdelöst att njuta av livet. Kanske irrationellt.

Av Henrik Hermansson 29 okt 2001 09:45