Att leva till

Pianotoner klingade ensligt ut i sommarkvällen. Den gamle mannen satt på trottoaren med ryggen mot den skrovliga tegelväggen till det höga hyreshuset. Fyra våningar upp stod ett fönster på vid gavel och lät musiken fly från sin kammare, fly ut i luften för att omgärda den ensamma mannen där nere på gatan. Hans hatt, sliten och naggad efter alla dessa år, hade han placerat över sina knäppta händer. Det här var hans stund i livet, sommarens höjdpunkt. Njutningen var närmast religiös.

Han lutade huvudet bakåt mot väggen och söp med djupa andetag in den ljumma sommarkvällens luft, som tillsammans med musiken fyllde hans sotiga lungor. Det var en dyrkan, en dyrkan av dessa livets höjdpunkter, men också en dyrkan av deras källor, deras ande... Han hade fallit för den ande som nu gav honom denna njutning, den varelse som sände honom dessa toner. Vem det nu än var. Men det visste han. Han visste precis vem det var, vem hon var. Han hade sina bilder, sina drömmar. Han hade det liv som levde bredvid honom intill detta. Det liv han brukade gömma sig i.

En lätt vind försökte rufsa om hans toviga hår, slet i det, försökte få det på ända. Men det förblev stilla, medan stormarna i hans vindstilla inre slet och rev hans stela nerver. Rev upp skal och smälte isar, rundade och slipade taggarna, drev glaciärer på flykt som av tyngden rev sönder de vassa taggarna. Kvar blev släta hällar med små repor som enda spår av den tunga isen. Berusande var den verkan musiken hade på hans sinnen, och isen som frusit i den kyla som var kvar efter svek, ensamhet och hat, började nu sakta tina.

Fingrarna flög fram över pianots svarta och vita tangenter. De kunde sväva. Mjukt och harmoniskt. Ibland rasade de, störtade ner mot svarta och vita landningsbanor, attackerade okända mål i ett väl organiserat kaos. Men nu, just nu flög de, och tangenterna på det gamla skolpianot var den bärande kraften, moln som med sin höga densitet höll fingrarna på just det avstånd som magin krävde.

Höga toner. De störtade mot väggen, rasade fram för att tränga igenom dess mur av betong. Kastades tillbaka, slungades tillbaka. Vejade, duckade, kröp. Ålade, snirklade och bände sina kroppar för att inte krocka med lägre toner som plöjde sin väg i en beslutsam takt. Lekandes och dansandes, men också i smärtsamma ryck och knyck, flög tonerna från det högre registret fram i rummet, lockade och retade lägre och klumpiga ackord, horder av toner som tillsammans rev upp stora fåror i de lägre luftlagren. Kaos, dock ändå en märklig harmoni där alla kände sin plats.

Att tvingas lämna baletten var det värsta som hänt henne. Kanske också det värsta som någonsin skulle hända henne. Hur många år sedan var det nu? Fem? Tio? Kanske till och med femton. Åren flöt ihop där hon satt vid pianot iklädd sina gamla träningskläder. Här kunde hon fortfarande dansa, här kunde hon fortsätta sväva. Sväva, flyga och störta. Visst, hon var fast, fast och fjättrad, men själen var ändå fri, kanske till och med mer fri än vad den någonsin tidigare varit då baletten hade varit hennes liv. Åtminstone under dessa stunder.

Hon flög. Bort med musiken in i musiken. Själen lämnade kroppen och dansade upp på höga toner, upp mot taket i rummet, red fram på ryggar, kastades av och fångades upp, dansade runt, skuttade och skrattade. Och så tappade hon taget, tillät sig själv att förlorad falla mot golvet bara för att få fångas upp av det dun som de behagligt dova tonerna lämnade efter sig. Själadunet omgav henne, fyllde rummet med en jämn matta av böljande musik gjord för själar att landa i.

Där flöt hon fram ett tag, slumrade av gungningarna, vaggandes till vila, tills dess att några få toner började bryta sig ur mönstret, började bygga nya konstruktioner, nya vägar. Hon vaknade till och såg den begynnande trappan av toner som sakta började stiga mot taket. Själen lyfte för att vandra uppåt, lämnade det mjuka dunet för att påbörja en mer äventyrlig tillvaro på trappan upp mot det vita taket. Och uppåt bar det, även om det svängde något, till och med dalade på sina ställen. Men stegen var låga och lätta att bestiga. Nu kunde hon nästan nå taket. Om hon sträckte på sig.

Den gamle mannen hörde allting där han satt. Han såg henne dansa för sitt inre, såg henne flyta fram över det blankpolerade parkettgolvet ikädd en tunn, svart klänning. Tonerna flöt ut där uppifrån, flydde ut för en friare och större värld. Han älskade henne och hennes dans, älskade henne av hela sitt hjärta. Och så hon dansade. Det var så vackert, så lätt, så obekymrat graciöst. Hon nästan svävade. Han såg luft mellan golvet och hennes fötter.

Så stegrade musiken. Höga toner forsade ut i kvällen. Vågor brusade, skummade och slog över. Klimax. Toppen av allt. Och han kunde se ut över hela havet och hur hon dansade på vågorna. Men han visste att efter varje topp väntar ett stup, en dal, där allt är dödligt tyst. Och tyst blev det. Så smärtsamt plötsligt. Havet drog sig tillbaka, lungnade sig och somnade in i en kall natt. Han satt där nu lämnad kvar i verkligheten. Solen hade gått ner över hustaken och mörkret var nu verkligen på intågande. Men han satt kvar.

Han började sakta räkna ner från tio, sade till sig själv att vid noll skulle han ge upp och bege sig därifrån. Under fem började han räkna långsammare och långsammare. Hoppet om att få höra ytterligare några toner, om att bara få se några dyningar på det stilla havet, levde kvar, även om han innerst inne visste att det oåterkalleligen var över. Bara han fick se henne dansa en gång till... Noll...

Han reste sig med en suck och vandrade sakta därifrån. Med hatten på huvudet och en upptornande is någonstans i hans inre mötte han så stadens jäckande natt.

Vi det laget hade kvinnan där uppe lämnat pianot och med hjälp av sin rullstol rullat ut ur det tomma rummet.

Av Arvid Jurjaks 28 okt 2001 08:53