Stjäl inte, staten hatar konkurrens

Varje krona som inte används på ett effektiv sätt är ett obefogat ingrepp på människors liv. När vanliga undersåtar läs medborgare som ej är politiker tar pengar från någon i syfte att gagna sig själv kallas det stöld. När politiker gör det kallas det välgörande ändamål.

Hela språkbruker i media kring politik, skatter och välfärd är helt rubbat. När en kommun sänker skatten eller när någon skatteplanerar heter det att det kostat samhället si och så många miljader. Var har pengarna tagit vägen, kan man fråga sig? Den stackars medborgaren har behållit de för sig själv. Och så länge varje människa som är utsatt för skattemyndighetens godtycke räknas som en del av samhället så har samhället inte förlorat ett öre. Pengarna används bara på ett annat sätt.

Sänkt skatt ses främst som minskade intäkter för staten, men det bör ses som ökande intäckter för människor, de som i grund och botten utgör staten.

Frågan är vem staten finns till för, för sig själv eller för medborgarna. En person som misstänks för skattefusk har färre rättigheter än en seriemördare. Generalklausulen mot skattebrott säger att den åtalde ska bevisa sin oskuld mot staten. I all rättpraksis och det som är grunden för en rättstat heter det att alla är oskyldiga tills de bevisas skyldiga. Det gäller tydligen inte här. Här är det du som ska bevisa sin oskuld mot ofta lösa anklagelser.

Skattemyndigheten kan storma dig med en mindre arme utan några större domstolsbeslut om de misstänker skattebrott. Poliser sitter gömda i träd längst kusten för att spana vem som har vilken båt för att ta reda på om inte möjligtvis någon skattefuskar, medan Agda 67 blir nerslagen på öppen gata. En en gång. Finns staten till för medborgarna eller finns medborgarna till för staten?

Av Daniel Somos 26 okt 2001 14:07