Det handlar om sport

Tåget var tjugo minuter försenat. Jag hade en tunn, tunn jacka och strumpbyxor. Inga vantar. En kasse från Rimi Bredäng i handen. Jag satte mig på en iskall bänk och tanten som satt bredvid gled diskret så långt bort från mig som det var möjligt. Det gjorde ingenting, det är jag van vid. Ge plats, lite ursvensk privacy tack. En halvskabbig kille närmar sig, kanske 35 - 40 år, med omisskännlig sexpacksutbuktning på kassen han håller i näven. Stinker öl och fördomarna bubblar upp. Han ser först ganska glad ut, men viker sedan undan och ställer sig en bit bort. Efter ett par minuter reser sig tanten och går och ölkillen sätter sig längst bort från mig. Efter fem minuter frågar han.
"Är du hammarbyare?" och nickar mot min Rimikasse. Av någon outgrundlig anledning står det Hammarby på alla Rimikassar i Bredäng. Jag säger att jag inte är Hammarbyare, det är bara en kasse som jag använder. Han suckar lättat och kanar närmare med ett stort grin. "Ja, jag ville inte sitta bredvid dig först, jag trodde att du var hammarbyare" berättar han. Nähä. "Ska på fotboll i Stockholm" fortsätter han lyckligt och man kan verkligen se honom framför sig, ståendes i en stor publikmassa, glatt vrålande och skvättandes öl omkring sig. Det är en rörande bild.
Vi väljer olika vagnar när tåget väl kommer. Det hade blivit obehagligt annars, nu när vi är nånting mer än ett blankt opersonligt ansikte för varandra. Det blev för nära.

"Vill du göra slut?" frågade jag och när han nickade försvann golvet under mina fötter och jag rusade fram på flammande eld från avgrunden som inträtt, rusade iväg över tunnelbaneperrongen och kollapsade i trappan upp mot Södermalmstorg. Mina lemmar slutade fungera och tårarna sprutade ut som spolvätskan på min lilla bil. Ett par svarta skor med tillhörande vinröda byxor stannade bredvid mig och tog mig om ryggen och frågade hur det var fatt. Höll om mig och tröstade med att killar är som bussar. En hulkande, snorande, pipande främling i en trapp i Stockholm vågade inte titta upp på sin välgörare. Hon förblir ett par svarta skor med vinröda byxben. Det blev för nära.

Jag spydde i skolan. Vidrigt. Släpade mig ombord på bussen till Slussen från Nacka Strand men kunde inte bestiga Norsborgtåget utan fick springa upp på Södermalmstorg varför händer allting på Slussen? och vomera på blommorna i rabatten. Människorna gick i stora halvcirklar för att undvika mig. Jag såg väl ut som en knarkare. Men jag förstår dem, skulle inte vilja vara nära mig själv i den stunden.

Det var kväll och han sa att min vän såg ut som en mikrofon och klappade lätt på hennes afro. Han såg precis ut som fotbollskillen på Flens tågstation, men parkbänken låg på Södermalmstorg. Mina två vänner och jag började prata med honom, det visade sig att han varit DJ på åttiotalet och kunde alla låtar från Rolling Stones till Britney Spears. Det hela slutade med att vi satt och sjöng hitlåtar från 80, 90 och 2000-talet. Det var nåt av det roligaste jag gjort i hela mitt liv. Och han lät oss ta del av en visdom vi aldrig får glömma. I framtiden kommer Snaps "Rhythm is a dancer" bli det största arvet från 90-talet. Glöm inte det.

Några andra jag känner kom förbi och naturligtvis tittade de snett på vårt lilla gäng, de hade eeh-blicken och lyssnade inte när jag berättade hur fantastiskt roligt vi hade. De ville gå på krogen. De ville dricka öl och känna att det verkligen inte var samma vätska som rann genom vår DJ-väns torra strupe, utan mycket finare. De ville inte komma nära.

Den här texten skulle ju handla om sport. Det blev inte så. För mig finns det inget tråkigare än sport. Möjligtvis matematik.

En midsommar föreslog mina lagom förfriskade vänner en ny sport: kast med liten kee. Jag vägrade. Det blev lite för nära för mig. Texten kanske handlar om att det är okej att närma sig främlingar. Eller att man inte ska ha fördomar. Eller så kanske det endast är lösryckta fragment ur mitt högst intressanta liv. Hur som helst, så är det min första, och enda sportartikel och jag är väldigt stolt.

Av Kee Leong 23 okt 2001 17:27