Ett mycket märkligt land

Landade, tog mina väskor, placerade dessa på en bagagevagn och drog den de 200 meterna till studenthemmet som jag numera kallar "hemma". Mötte en skäggig man i foajén. Den skäggige var Herr Egger, en mycket märklig man, det spekuleras i om han är vampyr, varulv eller om han bara har illegal rumänsk arbetskraft i sin tjänst.

- Hör ni till den svenska katastrofgruppen?
- Ja, vi är svenskar, svarade jag och min medresenär och undrade på vilket sätt vi var katastrofala.

Anmälde oss inne på kontoret. Fick nycklar till våra rum och en snabb visning.
- Här är rummen, här är köket, här är kylskåpet.
- Okej, okej, vi fattar.

Men för att ta det i kronologisk ordning. Jag ska återge en dialog inne på kontoret.

Damen på andra sidan disken, Frau Eller, ställde några frågor:
- Vill du ha ett enkelrum?

Jag som visste att det är sällsynt att man får bo själv på studenthem, svarade lite mesigt:
- Näe, alltså det behövs inte...
- Men VILL du ha ett enkelrum?
- Ja, bitte, om det är möjligt, gärna.
- NEIN! Det går inte.

Nej just det. Men hon ville absolut fråga.

På väg till våra respektive dubbelrum undrade vi vad det var för underligt land vi hamnat i. Mycket märkligt.

Efter inspektion av rummen, något trötta men ändå vid våra sinnens fulla bruk, konstaterade vi helt enkelt att brun vara en populär färg då rummen inreddes någon gång för 25 år sedan. Hittade inget nätverksuttag i rummet trots att fast internetanslutning hade utlovats på hemsidan. Min österrikiska rumskamrat skrattade när jag frågade.
- Det finns en trasig dator i studenthemmet som ligger här brevid, den får vi använda.
- Men, men... Suck.

I en veckas tid, gick jag och den lika datornördiga medresenären Steff, varje morgon till kontoret för att fråga om vi kunde få byta rum till sådana som har internetanslutning. Vi hade nämligen luskat ut att på fjärde våningen, i samma byggnad, fanns dessa på hemsidan utlovade internetrum.
I en veckas tid, varje morgon fick vi höra:
- Kom tillbaka imorgon.

En gång talade vi till och med den skäggige, mycket märklige, Herr Egger. I ren frustration övergick jag från knagglig tyska till aggressiv engelska och han svarade på en engelska som var minst lika knagglig som min tyska. HA!
- I am a STRONG man. I do what I have to do.
Men jag vet inte vad han menade med detta. Suckade och gick.

Till slut orkade vi knappt visa oss längre. Nu var vi verkligen den där svenska katastrofgruppen som bara ställer till besvär och tjatar och håller på. En fredagsmorgon fick vi till slut veta att det fanns plats för oss på fjärde våningen. Och vi jublade ljudlöst och tackade och bockade och neg och danke danke danke. Jag tog min dator och försökte koppla in den omedelbart. Men det funkade inte. Slank ner på kontoret och frågade vem som var ansvarig för internetanslutningarna. Och fick veta att han kommer hit om en månad.
- Kom tillbaka i början av oktober.

Jag som är tämligen timid av mig suckade väl lite stilla men höll på att bli vansinnig - sakta men säkert.
På något vis, jag orkar knappt tänka på det, men hur som helst och anyway och irgendwie så fick jag kontakt med en tekniker på universitetet som lyckades hjälpa till. Gott sei Dank! Tack gode gud.

Ungefär så är det varje gång man ska genomföra något som är större än att gå och handla, eller skaffa ett bankkonto, för det är hur enkelt som helst.

Det ÄR ett märkligt land. Man köper vodka på IKEA. Det finns studentföreningar där man fäktas med värjor - PÅ RIKTIGT!

Jag har så mycket att berätta... men på lördag har jag tenta i tysk grammatik, så det gör jag någon annan gång.

Av elin olson 19 okt 2001 13:49