Barn hinner inte vara barn längre

På väg till skolan möter jag många barn på tåget. Barnen leker och skratar högljutt, precis som barn brukar göra. Men de är mycket mer avancerade än för tio år sedan, barn talar om saker som jag själv inte förstod eller ens brydde mig om som 10-åring. Ett av barnen på tåget pratar om sitt missnöje med sin "gamla" mobiltelefon, att den där nya telefonen med "guldfärg" är mycket snyggare. Jag tror inte mina öron, har jag legat i koma i tio år eller har barnen blivit "vuxna" över en dag.

Som barn finns det så mycket mer fantastiskt att upptäcka än mobiltelefonen. Allvarligt talat, vilken unge behöver en egen telefon vid 10 års ålder, och varför lockar den så? I takt med vår tekniska utveckling, vilket har lett till ett mer avancerat samhälle teknologiskt sett måste också människan anpassa sig efter morgondagen. Vi hinner inte längre dagdrömma; vi hinner inte leka "mamma, pappa, barn" innan det snart är dags att föda och vi hinner knappt ta fram bilbanan innan vårt första möte med bilskoleläraren.

På TV finns ingen barndom: Dagens barn är filmstjärnor och ettagluttare som stolt visar upp sina Oscarstatyetter för mamma, dagens barn är rockstjärnor utklädda och utdömda till vuxenvärlden.

Vi vuxna har indirekt, via marknaden och med medias hjälp hjärntvättat våra barn till att tro att vuxenvärlden är mer spännande. Samtidigt skriker föräldern på sin 14-åriga dotter som "blir på smällen". Trycket på föräldern som förebild har ökat dramatiskt. Det ställs allt större och större krav på en mer stimulerande och förstående vuxen. De behövs överallt där det finns barn och ungdomar. Vuxna som kan förklara och klargöra deras uppgift i samhället: "Att leka och ha kul så länge ni orkar. Vuxenvärlden försvinner inte, den väntar tills ni lekt färdigt och anser er redo för en ny utmaning."

Det fantastiska med dessa "vuxna" barn är deras sätt att tala och reagera, skillnaden märkte jag på ett dagis, där jag arbetade som vikarie. Alla barn var mer medvetna om vem jag var och vad min uppgift på dagiset var. De skrattade åt skämt som bara ungdomar och vuxna bör förstå, pussel och sällskapsspel var oftast för lätta eller tråkiga. Jag märkte med en gång att nutidens dagisbarn är "äldre" och vuxnare till sättet.

Barnen beter sig som vuxna och har likvärdiga ideal om utseende och status. Detta leder till en märkbar konkurrans: Allt fler vuxna tappar tålamodet samtidigt som ungarna ställer högre krav. Det krävs mer energi och vilja att fostra idag, barn kräver bara sin rätt till mer uppmärksamhet i ett alltmer självupptaget samhälle.
/Lars Nyqvist, studerande

Av Lars Nyqvist 16 okt 2001 10:38