Sourze - dokusåpa eller bordell?

Dokusåpor och skvallerpress har med rätta kritiserats på en mängd olika grunder. De ger massmedialt utrymme åt människor som inte presterat något. De kostar pengar. De far med halvsanningar och rykten. De gör intrång i människors privatliv. Men jag anser att det huvudsakliga problemet är av annan art. Problemet är att dokusåpor och den intimt förknippade skvallerpressen endast talar till animala instinkter och på så sätt skapar en kortsiktig, oansvarig människa.

Några säger att underhållningsmedia utgör en helt sluten värld som inte påverkar verkligheten överhuvudtaget. Det kan vara så. Till exempel kan man verkligen undra om videovåld gör människorna våldsfixerade. Men en sak är säker: underhållningsmedias metoder påverkar all annan massmedia. Trenderna smittar av sig även till nyhetsrapporteringen.

Det finns till exempel de som hävdar att dokusåpornas simpla dramaturgi används i världsnyheter - genom att redan från början göra klart vem som är hjälte och skurk kan vi lättare följa med. Vi behöver inte tänka själva.

En och annan på Sourze tror att de är just dokusåpastjärnor. De inbillar sig att omvärlden är mer intresserad av deras personer än av deras åsikter och tankar. De vill få ett massmedialt rykte, gott eller dåligt spelar ingen roll. Skurken och hjälten syns alltid. TV-Robinson kämpar för att få ett ansikte medan Sourze-Robinson kämpar för att få ett namn.

Det finns på Sourze många självupptagna berättelser som inte har det minsta att göra med den "vanliga människan". Denna "vanliga människa" behöver inte vara en trebarnsmamma i förkläde utan snarare till exempel TV:s dokusåpastjärna när denne inte står framför kameran eller Sourze-skribenten när denne inte skriver.

Kvaliteten på Sourze hotas självklart när skribenter försöker förvandla sig själva från tråkiga journalister, berättare eller författare till spännande dokusåpastjärnor genom att precis som i skvallertidningarna locka med rubriker som talar till animala instinkter. För att ta ett av många vanligt förekommande exempel ger somliga rubriker sken av att artiklarna innehåller privata sexupplevelser. Själva artikeln kan innehålla närapå vad som helst.

Det handlar alltså först och främst om att skapa kortvarig uppståndelse och åtnjuta den tillfälliga uppmärksamhet som ägnas skribentens person. Läsarna blir förstås avtrubbade. Det visar sig bokstavligt i läsarsiffror: de artiklar som inte använder vulgära uttryck eller könsord i rubrikerna får ofta mindre läsare.

Skildringar av det mest privata kan självklart vara mer omskakande än något annat, förutsatt då att avsikten är att väcka tankar eller skapa förståelse. Ibland handlar det ju dock snarare om att försöka framställa sig själv eller sina erfarenheter i ett konstlat ljus. Man vill göra sig själv berömd och känd snarare än åsikterna eller tankarna i texten. Skillnaden märks ganska lätt. Man ser ju när rubriken har skapat en artikel eller tvärtom.

Det kan vara just dessa dokusåpastjärnor som tror att jag endast skriver detta för att jag personligen skulle vara besviken över låga läsarsiffror. Jag skulle själv misstänka något liknande - med närmast animal instinkt. Med detta handlar inte om resultaten i mitt skrivande, detta handlar om kvaliteten i mitt läsande. Jag påstår inte heller att jag på något sätt är bättre än andra. Jag vet inte alltid själv om jag är en pretentiös journalist eller en tävlande dokusåpestjärna med låg ambition.

Frågan är om man villkorslöst kan hävda att läsarna alltid ska bära ansvaret själva genom att välja vad de läser. Kan man inte också kräva ett visst ansvar av skribenterna? Är det rätt av skribenter att tala till animala instinkter och konsekvent vänja läsare vid att prioritera den kortvariga upplevelsen framför långsiktig intellektuell, moralisk och konstnärlig utveckling? Är det inte ganska självklart att det förra sker på bekostnad av det senare?

Det kan möjligen, hur tragiska följderna än blir, vara rätt och motiveras i vissa program eller tidningar. Men låt oss då fråga oss om Sourze också ska bli en skvallertidning eller en dokusåpa. Enligt mig är det just avsikterna och metoderna som avgör om en tidning eller ett program är en skvallertidning eller en dokusåpa - inte ämnesinnehållet. Det senare kan vara allt från sport och hälsa till kultur och politik.

Jag tycker det är synd att kvaliteten på Sourze sjunker i takt med att fler och fler förverkligar dokusåpeavsikter med skvallerpressmetoder, dvs. genom att försöka exponera sig själva genom skandalbetonade artiklar. Det är synd om alla kreativa, nyskapande amatörer här måste börja skriva enligt "professionell" massmedias formulär A1 för att nå läsare. Det är synd om alla skribenter kollektivt ska sänka kvaliteten genom att till exempel instinktivt korta ner artiklarna till behändigt format istället för att försöka hålla intresset uppe i artiklar som kräver längre, mer djupgående analyser. Det är synd om Sourze anpassar sig istället för att utmana.

Jag säger inte att det alltid är fel att använda t ex könsord eller vulgära uttryck. Jag säger inte att det ska finnas en smak- eller kulturpolis. Jag säger inte att någon sorts moralkodex ska gömma det "fula" bakom en "vacker" fasad. Det är självklart modern tids största framsteg att ingen kyrka eller ledare säger till oss vad vi ska tycka, tänka, läsa eller skriva. Smaken är som baken - delad eller bara skit. Inget är vackert eller fult, rätt eller fel. Men för den skull är inte allt lika rätt och allt är inte lika fel. Ansvar försvinner inte med frihet - tvärtom. Det handlar inte om regler - det handlar om självsanering.

Vad jag menar är att de som försvarar detta språkbruk i rubrikerna, till exempel genom att kalla det för sexuell frigörelse, borde fundera på åt vilket håll de leder samhällsutvecklingen. De måste tycka att till exempel porren i reklamen är rätt. Det är ju samma sak - reklamen talar till animala instinkter. Reklamen fokuserar på den övergående spänningen. Ibland gör man porrig reklam för att sälja en produkt eller nöta in ett varumärkesnamn - ibland skriver man en porrig rubrik för att sälja en artikel eller nöta in ett skribentnamn. Sourze blir inte bara en dokusåpa utan också en bordell.

Särskilt på Sourze handlar det ju om rubriker. Givetvis. För att nå fram i massmediabruset idag måste man söka effekter i viss mån. I informationsbombardemanget måste man kunna sålla på något sätt. Men därmed inte sagt att informationen enbart ska anpassas efter oss och aldrig tvärtom. Hur skulle t ex Rapport och Aktuellt se ut då?

När anpassningen går för långt skapas en människa som endast kan lockas att konsumera text om den tillfredsställer animala instinkter och som endast producerar text om han eller hon kan bli känd eller berömd. Denna människa blir förstås självupptagen, oförmögen att tänka längre än fem sekunder framåt och inkapabel att skilja på rätt och fel.

Frågan är om man inte skapar en apa då. En apa som i märkeskostym eller klänning uttrycker sig tjusigt i en mobiltelefon är och förblir ändå en apa.

Frågan är också vilka obehagliga metoder man använder för att väcka uppmärksamhet när vi har nött ut könsord och vulgära uttryck, d v s när språket förlorat sina nyanser. Personligen är jag helt övertygad om att det tysta, långvariga lidandet kommer att bli osynligt medan endast det högljudda, omedelbara lidandet kommer att väcka intresse. Det märker vi redan idag - den synliga, halvfiktiva misshandeln av till exempel dokusåpastjärnor höjer instinktivt läsarens puls. Den osynliga verkliga ångesten hos den "vanliga människan" när kameran stängs av väcker inget uppseende.

Sourze är en del av massmedia. Alla delar av massmedia ska granskas. Sourze om något kan skildra det som fortfarande är osynligt och på så sätt kväva den framtida apan i lindan. Man kan som betalande skribent kräva kvalitetssträvan på Sourze. Precis som betalande läsare och tittare kräver eller borde kräva kvalitetssträvan av stora tidningar och TV-program.

Av Henrik Hermansson 15 okt 2001 09:44