Sluta pussla - börja handla!

I likhet med många andra kvoteringsfientliga skriver Frida Berglund om det utopiska samhället som ska uppnås med utopiska medel. Hon upplyser oss om att rättvisa, jämlikhet och kompetens är bra. Det är bra att ta till vara på människors kvaliteter. Det är bra om alla duger till och det är bra om ingen behöver ändra på sig. Det är bra om alla behandlas lika.

Det är bra med sådan upplysning - om nu ingen skulle kunna lista ut det själv. Med andra ord skriver nog de flesta under på det. Det gör jag också. Självklart.

Tanken på att uppnå allt detta i en värld där inga personligheter krockar, där inga livsstilar kolliderar, är däremot vacker i någras ögon och motbjudande i andras. Tanken på en värld där vi medvetet väljer krockar och kollisioner framför vanan att fly undan är för mig personligen närmast fantastisk.

Men ingen kan påstå att vi lever i en utopi av det slag Frida Berglunds målar upp. Ingen kan påstå att alla medvetet väljer att krocka och kollidera med avvikande människor. Vid en viss gräns hjälper det helt enkelt ingen att beskriva den där avlägsna världen. Att bara drömma skapar ingen rättvisa eller jämlikhet. Därmed inte sagt att drömmar är meningslösa - tvärtom. Jag menar inte heller att alla måste göra samma sak, några av historiens stora personer har bara drömt medan andra gått till handling.

Visst kan man i till exempel krigstider, som om ingen visste det, skriva att fred är bättre, men någonstans krävs det också handlingsförslag för att nå dit. Visst kan man skriva att i dagens Sverige borde alla passa in i ett stort, vackert pussel men kanske räcker inte orden. Det krävs handlingsförslag.

Kvotering är handling.

Kvoterings mål är inte att förbättra statistiken. Kvoteringens mål är inte att sänka kompetensen. Kvoteringens mål är att göra livet bättre för de som har sämre chanser att söka lyckan.

Om man kräver av ett företag att till exempel fem av tio platser ska innehas av invandrare så kommer det inte automatiskt att skada kompetensen eftersom det självklart kommer att finnas konkurrens också om dessa fem platser. Med den skillnaden att var och en skulle konkurrera på jämna villkor. Någon som är uppfostrad i en annan kultur med andra sociala vanor skulle inte behöva konkurrera med - eller behöva modifiera sig efter - någon som under många år lärt sig att umgås affärsmässigt effektivt eller politiskt korrekt enligt svenska mått.

Ingenting säger att kompetensen skulle sänkas i ett sådant fall eller att man inte skulle tillvarata allas kvaliteter. Snarare tvärtom.

Jag håller med Frida Berglund om att kvotering är en kortsiktig lösning på ett långsiktigt problem. Av exakt den anledningen kan kvotering vara en bra början, inte mer. Om man nu ska använda sig av metaforer kan man tänka sig en sten som slår i vattnet och se framför sig hur ringarna sprider sig. Därmed inte sagt att man ska kasta sten hela tiden. Men ringarna måste sprida sig någon gång. Det är farligt att vänja sig vid den blanka ytan utan fördjupningar eller utbuktningar.

Alltså, behöver man om och om igen säga att alla människor är lika mycket värda och så vidare? Vet inte många detta, förutom vissa extrema grupper? Vet inte många att demokrati är bäst?

Jag riktar mig här till dem som vet att demokrati är bäst och tar gärna upp debatten med dem som är av annan åsikt på annan plats. Vad som är ytterst relevant här är att diskutera hur vi utvecklar och fördjupar demokratin. Till skillnad från utopiskt svärmeri är det detta vad politiken handlar om idag. Jag anser utan vidare tvekan att vi först och främst bör undersöka hur vi underlättar och förbättrar situationen för dem som har det sämre ställt. Man kan anse att det är fel. Man kan anse att det innebär särbehandling och inskränkningar i friheten. Särbehandling ser vi å andra sidan redan idag - i och för sig inte institutionaliserad men vanemässig - och total frihet är för många samma sak som total osäkerhet.

Jag menar att vi i första hand, inte enbart men i första hand, bör förbättra för dem som trots idoga försök inte har en egen försörjning. Det gör man inte genom att ta bort alla bidrag - det förändrar inga vanor hos rekryterare eller personalansvariga. Jag tror inte att arbetslösa människor från marginaliserade grupper skulle försöka missbruka ett kvoteringssystem så mycket de bara kunde. Många vill kort och gott kunna ta hand om sig själva, försörja sig och leva ett självständigt liv. Det är nödvändiga förutsättningar för integration. Jag tror inte att de kvoterade i första hand skulle försöka tränga bort verkställande direktörer eller ministrar och ställa till med lekstuga på platser där erfarenhet och kunnande är ett måste.

Verkställande direktörer och ministrar blir de som fått in den första foten - de som i trygghet kan börja staka ut sin karriär.

Frågan till Frida Berglund och alla andra blir: varför lever vi inte i en "pusselvärld"? Hur gör vi för att komma till en sådan? Jag antar att Frida Berglund menar att vi ska komma dit av oss själva. Men varför gör vi inte det? Ska vi hoppas att det ordnar sig medan problemen hopar sig? Ska vi hoppas att utstötta, underrepresenterade och arbetslösa som förtvivlat letar efter ett bättre liv har samma tålamod som Frida Berglund?

Jag säger att vi ännu inte har nått hennes "pusselvärld" på grund av destruktiva vanemönster i samhället, att dessa inte försvinner av sig själv på väldigt lång tid och att man inte kan vänta hur länge som helst. Även om jag har svårt att se hennes statiska "pusselvärld" någonsin bli en realitet - utan att vi förvandlas till programmerade robotar med avstängda eller lagom assimilerade personligheter - så menar jag att vi kan närma oss en objektivt bättre värld, i bemärkelsen mindre lidande, genom kvotering.

Av Henrik Hermansson 13 okt 2001 14:26