Finns det något pussel, Frida?

Flera frågor dyker upp när man möter verklighetsförenklingar av Frida Berglunds slag. Som jag förstår det menar hon att det finns ett slags pussel och att alla människor ska passas in på sin specifika plats i detta mönster. Detta får inte ske med kvotering - då måste man kanske anpassa pusselbitarna. Då blir inte pusslet fint.

Bitarna ska falla på plats av sig själv eller inte alls. Därför att när Frida Berglund var liten lade hon pussel, berättar hon. Hon klippte till bitarna med sax för att de skulle passa istället för att tålmodigt fundera ut systemet. Och då blev inte bilden vacker.

Kvotering på arbetsplatser skulle basera sig på samma sorts småbarnslogik, menar hon. Men vem lägger detta stora Sverigepussel hon pratar om i sin artikel? Vilken bild är det tänkt att det färdiga pusslet ska visa? Varför får bildens motiv inte ändras? Om det inte är en Gud hon menar, som har förutbestämt våra liv och styr oss som marionetter, så talar ju hela resonemanget snarare för och inte emot kvotering. Om det finns ett pussel så kan man hävda att det är statens uppgift att lägga alla bitarna på plats. Vem, om inte Gud eller staten, gör anspråk på att se helhetsbilden?

Jag tror förvisso inte att Frida Berglund menar att det finns någon pusselläggare. Hon menar kanske att vi själva lägger pusslet. Vi har en fri vilja. I alla fall i viss mån - vissa bitar passar ju inte på vissa platser och det måste man acceptera.

Låt oss nu leka med den bisarra tanken att det faktiskt finns ett stort Sverigepussel. Metaforen har trots allt sina fördelar när man funderar på dessa problem. Hur vet man var varje bit ska ligga? Är det inte det största problemet för alla människor - just att hitta sin plats? Visst kan det finnas många som hittar sin plats i världen - det finns kanske sådana lyckligt lottade som helt friktionsfritt passar in. De stöter inte på några problem på sin resa. Men långt ifrån alla, kanske inte någon, lever ett sådant liv. Detta problem är kanske större för t ex homosexuella eller muslimer, även om heterosexuella eller kristna inte alltid har det lättare.

Man kan bara se sig om i Sverige för att förstå att detta pussel inte lägger sig självt, om inte pusslets motiv är såhär fult. Det vi obönhörligen måste fråga oss är vilket alternativ som är svårast att leva med, vilket som orsakar mest lidande. Det ofärdiga pusslet eller ett pussel med tillklippta bitar. En klar bild med hål eller en oklar bild utan hål.

Även om alla har problem att hitta sin plats i världen så får man gissa att heterosexuella och kristna vet åtminstone något mer än homosexuella och muslimer om hur man ska bete sig för att passa in. Jag tror vi är vana vid att se en viss sorts människa i riksdagen och på arbetsplatser - vi är vana vid att människor beter sig som vi förväntar oss. För hela resonemanget, se min artikel "Invandrare är inte användarvänliga" 11/10. Därför har också företag för vana att anställa dem. Det är dessa gamla vanor och förväntningar/fördomar som måste brytas och ersättas. Mig veterligen så är det inte många som självmant ändrar på sina bekväma vanor.

Vi måste vänja oss vid en osäker värld som är i ständig rörelse om vi ska behålla friheten. Visst är det idag mer än någonsin frestande att föreställa sig ett pussel eller en Gud som skapar mening och sammanhang. Men det är ibland närmast livsfarligt att lita på - även om man hoppas och tror - att detta pussel eller denna Gud ska lösa alla problem medan vi bara tittar på. Man kan inte heller förvänta sig att andra ska bli övertygade av metaforiska eller religiösa argument. Jag har till exempel min fulla rätt att säga att det är Guds eller Allahs vilja att införa diktatur - men jag kan inte förvänta mig att folk förstår detta osakligt grundade argument. Jag menar absolut inte att vi lever av bröd allena - jag menar att vi inte lever utan bröd.

Med metaforer kan man just föreställa sig ett stort pussel där alla passar in någonstans. Ett pussel som vi inte kan ändra på. På så sätt kan man lugna sitt samvete men knappast ändra på verkligheten. För att åstadkomma något måste man snarare fundera på hur vi verkligen beter oss i vardagen, hur våra vanor och umgängessätt stöter bort några och omfamnar andra. Utan en politisk reform krävs det en enorm viljeakt för att ändra på detta.

Ingenting idag tyder alltså på att problemen löser sig av sig själv. Det blir närmast värre. Kvotering kan mycket väl vara en lösning. Även om varje bit inte passar så är det inget som säger att det är just bögar, lesbiska eller muslimer som ska klippas till för att passa. Alla pusselbitar måste anpassas. Det är inte de avvikande som ska klippas i kanterna tills de blir normala, vilket Frida Berglund verkar mena är kvoteringens mål.

Jag kan inte förstå var den allmänt utbredda fördomen kommer ifrån att kvoterade människor automatiskt skulle vara mindre kompetenta än andra eller passa in sämre. Många når idag maktpositioner genom kontakter och nätverk, genom "social kompetens". Det är inte många som klättrar uppåt på grund av verkliga prestationer, erfarenheter eller kunskap. En sådan karriär är för byråkratisk. Många poster, särskilt i näringslivet, upptas därför av människor helt utan verklighetskontakt. Kvotering kanske rentav skulle öka den verkliga kompetensen.

Om någon kvoterad pusselbit inte passar så måste det inte vara fel på den enskilda biten. Det kan likaväl vara fel på de bitar som redan lagts till rätta.

Biten kanske förvisso "passar" bättre i förorten som arbetslös eller städare. Då behövs ingen anpassning. Inom förorten passar ju alla förortsbitar ihop. Då förstörs inte det svenska pusslets fina motiv - man kan titta på den välordnade stadsvyn och peka: där bor invandrarna. Där går bögarna. Där jobbar de rika.

Det blir oerhört lätt att hitta sin plats. Livet blir tryggare och lättare att förstå för några. Och en mardröm för andra.

Det har funnits pussel under många mörka tidsåldrar. De har krossats med krig och revolutioner ibland och oftast har nya pussel konstruerats, av en enväldig ledare eller i frihet. Idag kan vi hoppas att det ordnar sig - eller använda reformer.

Det kanske trots allt finns ett pussel idag. Men det borde inte finnas.

Det borde bara finnas ett myller.

Av Henrik Hermansson 12 okt 2001 11:05