Invandrare är inte användarvänliga

Hur kommer det sig att så många grupper marginaliseras idag?

Det kan faktiskt vara så enkelt att det beror på dåliga vanor, som kan brytas med kvotering. Kvotering kan man förstås vid första anblicken ses som något ont, som en odemokratisk tvångsmetod. Men man kan också se kvotering som något gott, som ett politiskt redskap för att hjälpa oss inse fördelarna med ett mångkulturellt samhälle. Kvotering kan öppna ögonen. Fördomarna kan kvoteras ut och kompetensen kan kvoteras in.

Den rullstolsbundne Stephen Hawking hade ingen haft nytta av på medeltiden - idag är han en av vår tids mest betydelsefulla vetenskapsmän. Idag ser det alltså annorlunda ut: framgång i alla dess former beror inte på hur man föds, hur starka armar man har eller hur man ser ut. Eller rättare sagt - det borde inte bero på det. Sexuell läggning, kön eller ras borde till exempel spela mindre roll än någonsin.

Men ibland verkar det ändå som tillhörighet och bakgrund spelar större roll än någonsin. Hur kan detta komma sig?

Det är förmodligen inga ondskefulla människor som hindrar vissa grupper från inflytande eller anställning. Det är nog snarare dåliga vanor. Slöhet. Vi är vana att i alla officiella sammanhang - affärer, riksdag, media - möta människor som beter sig på det sätt vi förväntar oss. Överallt förväntar vi oss snart en Via Direkt-röst eller ett Pepsodent-leende, saker som en Stephen Hawking kanske inte har. På arbetsplatser försöker man antagligen bara motsvara dessa förväntningar på bästa möjliga sätt för att vagga in både kunder och anställda i en lönsam trygghet.

Men var går gränsen mellan förväntan och fördom? Kan det ena finnas utan det andra?

I dagens sönderstressade samhälle vill vi helst slippa onödiga, tidskrävande avbrott i vår snabba, smidiga vardag. En nyhetsuppläsare som bryter på ett främmande språk skulle kanske kräva för mycket av vår koncentration. En säljare eller en politiker som kommunicerar på ett avvikande sätt - med ord, gester eller blickar - skulle kanske kräva för mycket av vår tid och energi för att göra sig förstådd.

Kanske tvekar företagen just av dessa anledningar att anställa människor från minoritetsgrupper. Förmodligen skulle det också innebära problem för ett företag om det ensamt valde att gå emot strömmen i dessa frågor. Kunderna skulle svika och vända sig till företag som bättre svarar mot förväntningarna.

Man hör talas om muslimer som under anställningsintervjuer får frågan om de kommer att hänga upp tavlor eller breda ut mattor med religiösa motiv. Intervjuaren är säkerligen inte rasist eller kanske inte ens fördomsfull - en smidig, konventionell arbetsmiljö leder helt enkelt till bättre resultat. Tror man.

Så tyvärr. Vinsterna skulle falla för mycket. Aktieägarnas förtroende kan inte riskeras. Värdigheten har för låg avkastning. Man tjänar inga pengar på att läsa koranen - det får man göra hemma.

Kanske är det vid närmare eftertanke ändå inte de ekonomiska motiven som väger tyngst. Kanske är människor bara rädda för det avvikande, det främmande. Vilket vore egentligen värst - om plånboken eller rädslan vore orsaken till all utstötthet?

Jag tror emellertid inte att det är någotdera. En gång i tiden, berättade en revisor, kunde han sitta och kalkylera i sitt rum för att sedan gå ut, lämna över en pappersbunt, bocka och låsa in sig igen. Han sade att den tiden är förbi. Idag kräver de flesta jobb "social kompetens". Till och med siffermänniskor blir marknadsmänniskor. För att få in en fot på arbetsplatserna eller i maktens korridorer krävs det ett lagom fast handslag, ett vackert leende och välslipade fraser. Kunder och väljare måste övertygas. Det behövs snabba, smidiga formuleringar för att folk ska hinna lyssna. Man måste kunna tala i rubriker.

Det är dock en oerhört svår konst att tala i rubriker. Det kräver att man behärskar språket och de sociala spelreglerna till fullo. Annars talar man snarare i omständliga, långsamma fragment - och ingen orkar eller hinner lyssna. Många hamnar på så sätt utanför. Förutom alla de kulturella och sexuella minoriteter som umgås på avvikande sätt gäller det särskilt kanske invandrare. Om man vågar spekulera kan man till exempel gissa att det är lättare, om än fortfarande svårt, för invandrare att få jobb som ingenjörer eller tekniker där själva kunnandet är viktigast.

Språkundervisning är därför centralt. Men god svenska hjälper å andra sidan inte långt för någon som inte förstår de sociala vanorna och umgängessätten. Dessa skiljer sig åt mellan kön, kulturer, inkomstklasser och utbildningsnivåer. Dessa skillnader kan inte undervisas bort - i samma stund vi upprättar normer för hur man ska bete sig, i samma stund begreppet "social kompetens" letar sig in i lärosalarna, har vi förväxlat integration och jämlikhet med likriktning.

Det är redan många - marginaliserade eller inte - som lider av att behöva vara "socialt kompetenta" på jobbet och sociala på fritiden. Identiteten klyvs mitt itu. Jag vågar säga att flertalet av oss är främlingar i dagens Sverige. Några har lärt sig behärska det, andra inte.

Det är alltså varken plånboken eller rädslan som är problemet. Det kan vara våra egna - dina och mina - krav på snabbhet och enkelhet som marginaliserar många människor. Det ovillkorliga kravet på användarvänlighet kan vara den främsta orsaken till lidande, orättvisa och ojämlikhet i Sverige.

Det är ett högt pris vi betalar - undersökningar visar till exempel nästan uteslutande att mångfald är av godo för tillväxten och kreativiteten. Det konstnärliga, sociala, politiska och intellektuella livet skulle bli rikare för var och en i ett i verkligt mångkulturellt samhälle. Det säger sig självt. Jag tror inte att man behöver rada upp alla fördelar med mångfald här utan snarare fråga sig hur man ska uppnå den.

Kan inte kvotering vara ett användbart politiskt redskap för detta ändamål? Kan inte kvotering bryta dåliga vanor? Kan vi rentav kvotera ut fördomarna - och kvotera in kompetensen?

Kvotering har förstås nackdelar. En tung sådan kan tänkas vara att den inkvoterade skulle känna sig illa till mods om han eller hon fick anställning på andra grunder än rena meriter och ren kompetens. Med detta obehag skulle kanske främst bero på blickar och kommentarer från kollegor.

Med stöd och uppslutning kan man göra underverk även om resans första steg känns helt fel.

Med eller utan kvotering så beror resultatet på vår öppenhet. Resultatet beror på om vi är modiga eller fega - om vi har modet att leva i ett myller och göra avkall på det enkla och entydiga i livet. Om vi vågar ta oss tid att se vad som händer i människors processorer istället för att klicka på skärmarnas användarvänliga ikoner och ropa på konsulter när systemet havererar var och varannan minut. Om vi vågar rucka på den trygga förutsägbarheten och ifrågasätta våra vardagliga förväntningar.

Jag tror att många särbehandlas idag även om de anställts på grund av meriter och kompetens. Jag undrar därför om kompetenshöjningar, bildning och karriärshjälp av sig själv verkligen leder till integration. Det tror inte jag. Integration är inte en friktionsfri process. Förståelse är en livslång uppgift.

Integration leder däremot till kompetens.

Situationen för de arbetslösa i till exempel Bergsjön och Rosengård är akut. Man kan tänka sig att många ansökningar åker i papperskorgen direkt om rekryteraren ser någon av dessa adresser. Av gammal vana helt enkelt. Det är min fasta övertygelse att kvotering kan bryta dessa farliga vanemönster. Det är också min fasta övertygelse att kvotering varken behöver bli, eller bör vara, ett permanent inslag i vardagen. Kvotering behövs snarare som ett tillfälligt verktyg för att visa vägen tills vi börjar av-vänja oss. Kvotering behöver inte heller nödvändigtvis innebära att det måste finnas ett visst antal eller en viss procent av grupp X på varje företag. Vilka grupper ska kvoteras - vem tillhör vilken grupp? Mer allmänt hållna krav på mångfald samt metoder för kontroll och uppföljning är nog att föredra.

Men det krävs uppenbarligen en politisk åtgärd. Den vanemässiga diskrimineringen och det slöa godtycket försvinner inte av sig själv. Ingen kommer att ta på sig detta väldiga ansvar självmant. Ingen går emot strömmen först.

Ingen "hinner".

Det är inte "deras bord".

"Så gör ju alla."

"Så är det."

Det är när vi resignerar på detta sätt, när vi degenererar från medborgare till borgare, som de kraftfulla politiska reformerna behövs som allra mest.

Av Henrik Hermansson 11 okt 2001 13:59