Tunneln del 2

Klädd i svart kostym, väst, ny vit skjorta, svart fluga, med andra ord helt korrekt - tyckte jag. Nästan helt ensam, med handservetten över armen stod jag i Nya matsalen.

Ganska ensam då det var eftermiddag och de flesta hade "utgång", som vi kallade de vilotimmarna mellan 14 och 18. Sedan var det dags att återkomma för kvällsjobb. Då var det dags - det gällde vara noga med att hälsa på alla - bortglömd sådan kunde lätt uppfattas som "stroppighet".

Plötsligt kom en gentleman in - han hade bländvit skjorta och citydress. Han utstrålade värdighet hela han. Vi närmade oss varandra och bugade. Därefter kom i en mening med låg värdig röst: "Lennart skall vara välkommen till Hotell Tunneln, hoppas Lennart kommer att trivas. Men jag vill gärna att Lennart arbetar i vitrock."

Med en nick försvann han och vid förfrågan fick jag reda på att detta var Dir. Elias Smith - ägare sedan 50 år till Tunneln.

Ett par år senare tog vi farväl för alltid då han avled. På en grånad trottoar stod all personal och väntade att de svarta hästarna skulle komma, dragande en svart utsirad begravningsvagn med kistan, som var rikligt blomsterprydd - den skulle stanna vid huvudingången. Stod stilla någon minut och vi böjde våra huvuden. Därefter fortsatte begravningståget till familjegraven.

Många av trotjänarna grät öppet.

Tillbaka till min första dag. Vid sextiden kom övrig personal och ett hälsandet började, hellre två gånger på samma än hoppa över någon. Varför detta tjat - jo - på den tiden var det viktigt: inte alla kamrater var beredda på att "Duas". Respekt skulle visas.

Jag glömmer aldrig min första gäst, en mästare i sitt fack, han hade bord 101 som sitt eget. Efter aväten middag kallade han. Ville ha framfört en invitation om sällskap till en dam vid ett annat bord.

Rapporterade hans önskemål till hovmästaren samt omtalade att detta ställer jag aldrig upp på. Hovmästaren gick bort till damen - viskade något i hennes öra. Hon reste sig och förflyttade sig bort till 101:an. "Så var det klart", sa hovmästaren. "Ta nu beställning." Jag gick bort till paret och avvaktade.

Vi vill ha kaffe och - här vände han sig till damen och frågade:
"Vad vill Horan ha till kaffet?"

Jag blev förfärad och tänkte på mors varningar - så sanna dessa hade varit. Sanningen var att sådant uppförande var ovanligt och jag kan inte minnas dylikt uppträdande fler gånger.

Senare under följande år hände det att man fungerade som någon sorts "postillon damor " - dock aldrig i så grova former.

Danskvällar hade sin trogna publik - med de vanliga flickorna. Nu skall det i ärlighetens namn sägas - det var rara - ordentliga flickor som gick ut för att dansa och roa sig de flesta - endast ett fåtal var proffs. Sammanfattningsvis är att utan dessa gäster kunde danskvällarna läggas ner.

Många hade samma bord varje kväll.

Några som visste om detta var dåtidens "spritspioner". Ofta begärdes notor från dessa bord in till bolaget för kontroll. Vi visste det och med hovmästarens signatur - vilken intygade att flickorna bytt bord gick det runt i huvudet på dessa spioner. Inga bevis - inget åtal.

Många domar om förseelse mot spritlagstftningens utlämningsregler visar att det kostade 15 kronor i vite.
En gång hände det mig att jag ertappades. Klockan 12 kom en "pinne" ensam herre, in och satte sig mitt i matsalen. Här borde jag omedelbart blivit misstänksam. Utsikt över alla bord. Fara på färde!!!!! Han fick serverat sig, smör, ost och sill med mjölk som måltidsdricka.

Nu hände det sig att på slakthuset var ett möte för bönder och hela matsalen blev full av folk. Ensam mot denna anstormning som vi inte var förberedda på gjorde att gästerna fick vänta - men allt ordnades upp på bästa sätt med lite humor och en extra snaps här och där. Då den sista gästen återvänt till sina möten - upptäckte jag "pinnen" som satt vid sin förrätt och sitt glas mjölk. Mycket bockande och ursäktande - men han verkade mest road trots ett par timmars väntan. Då han gått och kommenterat hur skickligt vi hade löst rusningen skulle notor skrivas.

Trolleriet med att dölja överserveringen hade jag lärt mig, men jag blev slarvig på slutet - hade sjuochenhalv angostura oplacerad.

Kom att tänka på "pinnen" och snapsen hamnade på hans undernota - den som senare skulle hamna på systembolagets bord.

Notorna skrevs i två exemplar - över och under - med kalkerpapper emellan. Gästen fick en och på den understa kunde man påföra och ändra.

Jag blev kallad till förhör. Två stränga herrar satt bak ett bord som var täckt av en hög notor. Alla från lunchen som "pinnen" besökt. En massa frågor. Nästan ingen stämde med de anteckningar han gjort, men då ord stod mot ord kunde ingenting fastslås. Inte förrän han tog fram sin egen nota samt jämförde med undernotan och frågade om snapsen som han aldrig fått eller betalat. Båda log och väntade på svar.

Efter en stund hänvisade jag till honom jag serverat och bad honom intyga om den röra som uppstått då alla kom oförberett på en gång. Detta var ingen lögn, intygade han och jag replikerade med att säga: "Vid detta tillfälle blev jag så stressad av att jag glömt bort Er så jag tog snapsen själv för att lugna ner mig."

Detta var ju inte straffbart - utan en affär mellan direktionen och mig.

Då rapporten kom till kontoret utlöste den goda skratt.
Ett eget kapitel borde ägnas åt servispersonalen, dessa kan indelas i tre grupper. Äldre, gifta, ansvarsmedvetna, medelålders och så vi yngre som ännu inte börjat ta livet på allvar.

De äldre hade en anställningstid som låg mellan 30 till 50 år.

Nu vet jag att många tvivlar på riktigheten i detta - men bevis finns i bildtidningen Se. Denna gjorde ett reportage om Tullberg som fyllde 75 och fortfarande arbetade i samma takt som vi yngre.

En lång stilig karl som i yngre dagar lärt och arbetat som betjänt på slott och herresäten. Många var de historier han berättade om gäster han serverat. Då han började klockan 7 med att servera saltgurka och besk till bakfulla - därefter frukost till resande - lunch var ett måste - här pratades affärer utan dagens jäkt - eftermiddagar var fruarnas med te och rostat bröd och marmelad.

Familjemiddag och senare då mörkrens gärningar började.
En fridag i veckan. Varje dag kunde Malmöbor se denne ståtlige gentleman ta sin promenad i Kungsparken. Något om hans privatliv fick vi aldrig veta. Jag sade aldrig Du till denne gentleman. Han hade en vana att vid kvällstid intaga en stor snaps. Det syntes att det smakade. En kväll när jag stod vid hans sida - tittade han på mig och sade: "Lennart börja aldrig med denna vana - det har kostat mig två stenhus." Troligen överdrift... men en snaps varje kväll i 50 år - kanske.

Frida som ogift jobbat på i runt 45 år, var något för sig själv. Jag vet hon hade ett hjärta av guld, men tyvärr var jag ganska ensam om detta. Gäster såväl som kamrater kunde ofta bli utsatta för hennes humör - men det blev opåtalat på grund av ålder och hennes långa anställning. Då hon hade kommit till den dag då schemat visade dags att servera i spegelsalen hade hon ett trix.

Här var trångt att komma fram så det blev ett bökande och balanserande på dansgolvet. Frida hade en ishink med vatten - stänkte lite runt sig - som av misstag - efter några gånger delade sig dansparen och lämnade en gång för henne att komma fram.

Alla äldre hade sin historia, men det var inget samtalsämne då vi yngre inte blev deras vänner. Eftersom jag inte Duade någon hade jag inte obehag av ålderskillnaden utan blev godkänd och hade möjligheten att låna en femma till nästa dag om man satt på någon krog och det började tryta med likvida medel.

Sven hade endast jobbat på Tunneln i litet över 25 år och om honom måste berättas. Han var gift med en servitris som jobbade på ölhall och tjänade rikligt med penningar. Av dessa fick inte Sven några. Alla hans egna gick till starka drycker. Aldrig full - men inte nykter - levde han sitt liv. Hade han haft en bra dag jämnade han ut detta med att bliva hemma nästa. Då hittade vi honom på Kvarnen, en krog strax där han bodde.

En dag gick hans hustru hastigt bort och vi väntade att detta skulle bli Svens fördärv. Ett stort arv? Men icke -inget arv.

Sven var fullständigt nedbruten - men så en dag tog han sig samman och började leva upp - så till den milda grad att vi blev misstänksamma.

Senare fick vi reda på varför. En dag när Sven skulle sälja några böcker på ett antikvariat hittade han en tia mellan några sidor.

Hustrun, som kände sin man, hade under alla år gömt bort sina pengar på de mest omöjliga ställen. Sven kom inte längre på jobb - han genomletade lägenheten och efter varje fynd gick han till Kvarnen. Han hade inte återkommit då jag slutade.

Nästa grupp - medelålders män och kvinnor, gifta eller ensamma, kom och gick. Även här spelade åldern in. Vi var ett gäng yngre killar som alla senare skulle flyga åt var sitt håll, men i nuet var livet som en lek. Gästabuden avlöste varandra. Vi reste runt på våra fridagar och jobba extra - konditionen var det inget fel på. Själv stod jag vid en skiljeväg - hade stadigt sällskap samt tid för exercisen så ansvaret för familj flyttade mig ett steg upp.

Tunneln var traditionsrikt för alla som bodde i Malmö. Men uppväxta i annan del av Sverige - de möttes i Valven. Surströmmingfester, öländska kroppkakor, småländska isterband - ja - alla sorters landskapsrätter gav anledning för dessa trogna föreningar trogna sin hembygd att ställa till fest.

Julbord hade sin egen publik. Julafton var en dag att minnas. Rådhuset låg bakom Tunneln och från dess balkong spelades det hornmusik. Alltid snö och feststämning tror jag. Då julen blåsts in träffades familjerna till glögg på Tunneln för att sedan fortsätta till Savoy och dess julbord. Tullberg påstod att han bjudit tre generationer på pepparkakor.

Jag skulle flytta med - men först skulle det gå 5 år.

Av Lennart Ekman 09 okt 2001 17:02