Övertygelsen

Tiden har stannat.

Hans ögon är öppna men ser inget. På fåglarnas sång gissar han att det är vår. Rummet känns kallt. Det ekar svagt när någon talar. Väggarna är troligen vitmålade, kanske med kakel, och utan någon form av absorberande material.

Han ligger stilla, orörlig och bara väntar.

Steg kommer, steg går...
- Nu har han legat som ett kolli i snart sex månader. Vi bör snarast övertala föräldrarna till att skriva på organdonationspapperen.

Han känner genast igen rösten. En kärv och mekanisk röst som inte ger honom mycket hopp.

Så hör han den röst han älskar. En skir röst med värme och trygghet:
- Jag har ändå vistats mest hos honom och ser ibland att det rycker till i hans ögon. Jag är också säker på att han hör mig, när jag talar till honom. Visst ler han, när jag spelar hans älsklingsmusik.

Åter kommer den kärva rösten fram ur mörkret och fyller totalt ut rummet:
- Dumheter! Sköt ditt jobb som undersköterska och låt oss med utbildning ta hand om rehabiliteringen och de nödvändiga beslut som där måste tas.

Han litar blint på sin röst. Hon kommer aldrig att svika honom. Aldrig.

Så omvandlas hörselcellernas nervimpulser till en bild av henne på näthinnan.
- En tjej i hans egen ålder där det ljusa, luftiga håret fladdrar, när hon tidigt på morgonen kommer in till honom.

Hon gnolar när hon arbetar - gillar ABBA. Han känner hennes lena händer mot sin nakna hud, när hon varsamt tvättar honom. Han tycker om hennes händer.

Han tycker om hela henne. Hon doftar inte sjukhus, snarare frisk sommardag. Hennes ögon är säkert blå som den klaraste himmel och tänderna vita som havets vredgade skum. Hennes kropp är mjuk som bomull och ögonen har lätt för att tåras. Hon går med lätta, trippande steg som han känner igen direkt.

Trots att hon talat om för honom att hon nästa dag har en fridag, väntar han på morgonen ivrigt på hennes steg och blir djupt besviken, när han hör att det klampar av tofflor.
Ingen gnolar.

Hennes varsamma händer är ersatta av kraft och styrka. Han hör den effektiva rösten tala till någon för honom okänd, och när tvättlappen når hans kropp är den kall och livlös.

Han läser hennes tankar:
- Vad spelar det för roll när han ändå är som en hjärndöd, ett kolli.

Han är inte hungrig. Inte törstig. Han saknar hennes trygghet och oroas varje minut för att något hemskt ska hända henne. Försvinner hon, försvinner han...

Hon har säkert läst i hans journal att han är tjugotvå och älskar att köra motorcykel. Att han inte såg isfläcken, i den tvära kurvan vid jultid, var helt enkelt bara otur. Han körde inte vårdslöst eller för fort.

Säkert står där också att han studerar till veterinär. Varför skulle hon annars under nattskiftet komma in med en liten, mjuk katt som hon kallar "Falu" - hennes egen katt, svart med vita tassar och trubbig nos.

En katt som lägger sig på hans bröst och spinner. I dessa stunder finns det inte längre några tvivel. Han lever!

Den skira rösten berättar för honom att hon kommer ifrån Pajala, en kommun långt upp i norr. Samtidigt som hon berättar sjunger i bakgrunden Leonard Cohen med hes röst:
"Dance me to the end of love."

Hon har två äldre systrar som bor kvar hemma och sköter deras lanthandel tillsammans med föräldrarna där modern, sen flera år, lider efter en stroke med delvis förlamad högersida.

Så skildrar hon den stränga, bistra vintern med ner till fyrtiofem minusgrader, men också julen med all dess värme och glädje.

Sommaren träder fram där natten inte vågar sig upp på scenen. Myggornas dans och de sju nyplockade midsommarblommorna under huvudkudden.

Till "There is a war" beskriver hon sin tvåa i stan på knappt 40 m². Hennes magra lön räcker bara till inköp på IKEA, men hon drygar ut inköpen med fynd på auktioner och hos Myrorna.

Det mysiga skapar hon själv genom att måla och sy. Denna tradition bär hon med sig hemifrån där hennes mor, och tidigare hennes mormor, alltid var de som sist kom i säng.

När hon är ledig ser han henne gå där hemma bland sina kära prylar och mysa. Hon stiger upp tidigt och sätter genast på en stark kopp kaffe efter en svalkande dusch.

Säkert är hon mån om sin vikt och sitt utseende, och till det rostade brödet finns det engelsk citronmarmelad och nypressad apelsinjuice.

Så läser hon morgontidningen sakta och väl. Hon vill vara välinformerad om det senaste. Kanske hoppar hon över sporten och en seg kultursidan skummar hon snabbt.

Visst har hon en PC och loggar in på Internet med all dess information. Säkert söker hon på ordet "hjärndöd" och vad som döljer sig under detta, ibland diffusa, begrepp.

Hon, hans enda hopp, kommer aldrig att svika honom. Det är en känsla han har som inte går att förklara - den bara finns där och blir starkare för varje dag.

Föräldrarna, som till en början kom varje dag, hör han nu alltmer sällan av. Kanske har de börjat tröttna på att bara sitta och stirra på ett paket utan liv.

Hans föräldrar - två helt olika människor - fann varann sent i livet vid fyrtio års ålder. Så föddes han vid en besvärlig förlossning, med sugklocka och tång, en varm sommardag.

Han blev ett ensamt barn, där till en början en barnflicka skötte det mesta. Sina föräldrar såg han bara sporadiskt, när kristallkronorna i paradvåningen var tända och musiken spelade upp till dans.

Utåt sett var de en mönsterfamilj, men det inre hade för längesen krackelerat.

Han förstår nu att den kärva, mekaniska rösten får ett allt större inflytande. Föräldrarna protesterar inte längre, när rösten allt oftare nämner orden hjärndöd och organdonation.
De verkar ha gett upp.

Han skriker förtvivlat ut att han lever, men ingen reagerar. När den mekaniska rösten lyser honom i ögonen ser den inte blicken av förtvivlan, utan rösten mumlar bara tyst och effektivt:
- Ingen reaktion!

Då den skira rösten, med sin värme och trygghet, kommer tillbaks efter en veckas semester förstår hon av aktiviteterna i rummet att föräldrarna gett sitt medgivande till organdonation.

Den kärva rösten uppenbarar sig genast, mäktig som en envåldshärskare:
- Var vänlig meddela jourhavande kirurg att allt är nu klart för ingreppet. Föräldrarna har godkänt förfarandet, då sonen inte själv tidigare uttalat någon önskan i fallet.

---

Nu är vagnen framme vid stupstocken och han knuffas uppför trätrappan.

Åskådarna skriker: "Döda honom, döda!"

De med rätten på sin sida placerar huvudet i giljotinen, och han väntar...

---

Den skira rösten talar sakta och tydligt:
- Det måste vara ett missförstånd. På hans grönröda donationskort - Ja/Nej - står det klart och tydligt ett kryss i rutan: "Jag donerar inte mina organ eller vävnader."

Den kärva rösten är tillbaks, men röstläget avslöjar en viss tvekan:
- Gå genast in i Socialstyrelsens Donationsregister och kolla upp om detta stämmer. Enligt journalen finns det inget antecknat om något donationskort. Det måste vara en förväxling.

Hon vänder flera gånger på Ja/Nej kortet och kollar namnteckningen mot hans körkort, och på dataskärmen kan de båda klart och tydligt se:
- Registreringskod C.
- Nummer 62283.
- Källkod 04.
- Statuskod 03. Jag donerar inte organ och vävnader.

Då den kärva rösten försvunnit tar den trygga rösten upp fortsättningskursen: "Bli en bättre Hackers".

På hans bröst spinner katten "Falu", och i bakgrunden sjunger Leonard Cohens hesa stämma: "One of us cannot be wrong".

Den svarta sekundvisaren på väggklockan tickar enformigt vidare och förkunnar att en ny dag nu vill komma in på scenen.

Av Kjell Ekborg 05 okt 2001 09:45