Innebränd

Mitt på golvet sitter jag. Förmodligen naken, för det är kallt. Fruktansvärt kallt. Kylan tränger in i ryggen, kryper längs ryggraden och kittlar min tunna hud. Stannar för att kanske rädda mig. För det är konstigt. Utanför rummet brinner det. Lågorna slår sina heta armar mot fönstret, slänger glödande klot som får mig att bli liten igen.

Varför fryser jag? Det är så kallt. Väggen börjar likna en svart mur. Svarta ådror sprider sig över den heta väggen. Faller sönder och går i bitar. Rött blod äter sig genom den förfallande väggen. Det gapar ett hål. Jag sänker mitt huvud.

Hett kött, bränt hår, svedd hud, trasiga delar. Allt kommer vara en enda het, illaluktande klump. Ungefär som när man bränner kött på grillen. Det sprakar och knäpper till, skinn flyger och det luktar illa. Framförallt bildas ett hårt, svart skal. Jag fryser. Elden vill in. Längtar efter min nakna, kalla kropp. Den vill ha mig.

Jag är inte själv. I hörnet står en lång man. Han ser på mig. Han rätar på sin rygg och tar två stora kliv fram till mig. Jag känner hur hans svett sipprar ner för hans långa rygg. Hur blöt hans skjorta måste vara. Äckligt.

Han drar sina långra fingrar genom ett korpsvart hår som glänser likt grisfett. Han torkar av sig på skjortan. Länge iakttar vi varandra. Länge är jag rädd, länge står han bara där med sin långa rygg och torkar sig på sin sotiga bomullskjorta.

På något sätt ser han miserabel ut. Det är något sorgset över hans långa rygg. Fast ändå inte. Han är vuxen. Med ansvar.

Han bär en pistol i sin hand. Även den glänser. Svart och fin. Ibland speglas eldens långa armar i den och den förvandlas till en röd rubin. Det är vackert. Jag fryser.

Två val har jag. Sakta bli omfamnad av lågornas heta armar eller på en sekund förvandlas till död sten. Det menar han.
Han är lugn. Rösten är lågmäld, nästan lite varm. Han vaggar fram och tillbaka, undrar vem jag är, vet vem jag är, frågar inte.

Jag ser in i hans varma, mörka ögon. Det är lugnt där inne. Värme. Ett tag får jag för mig att jag känner honom. Gör jag det? undrar jag tyst. Hans sätt att se på mig får mig att vilja dö. Jag vet att jag känner honom. Det är han jag väntat på. Nu är han här. Ger mig dessutom två val. Trodde jag skulle vara räddare, men det känns självklart. Självklart att allt tar slut. Måste bara lära sig att leva med det.

Ställer mig på knä och knäpper ihop mina sköra händer. Jag ber. Ber för att det inte ska göra ont. Tacksam för att räddningen är här, om än smärtsam. Slutgiltig smärta. Det hoppas jag.

Som en pil tränger den in genom tinningen. Jag faller ihop. Känner hur blodet rinner nerför kinden, hur det smakar på mina blåa läppar. Mannen försvinner längre och längre bort. Ser hur hans rygg blir kortare och kortare.

Det är inget liv som passerar revy, jag ser ingen liten jag gunga i gungor, inget barnkalas, ingen tårta, ingen julafton, ingen födelsedag. Ingenting. Det skrämmer mig mest. Det vi tror att vi vet, det vet vi inte. Jag börjar förstå att det är en bluff. Vi är så små, så små. Ynka detaljer och ganska betydelselösa. Fast oumbärliga.

Väggen rasar och armarna omfamnar mig. De smeker min rygg och tar på mitt huvud. River håret och målar min hud. Det knäpper och sprakar. Lukten är stark. Får mig att tänka på frihet. Jag är fri nu. I all oändlighet. Dessutom fryser jag inte.

Av Marita Söderström 04 okt 2001 09:45