Fotboll är passionerat lidande

I ur och skur, moll och dur kämpar man sig för att stående skrika fram sitt lag till nya breddgarder. Allt som oftast, dont kill your Darlings, åker Mff på spö men någon gång får man smaka vinstens sötma. Var gång inbillar man sig att det vankas en sexa mål eller en vinst cocktail men det brukar mest bli en "Jonny va gör du?" och varför är Mff ett pensionat för avdankade föredettingar som med rulator jagar bollen fram och tillbaka.

Fotboll är lidande. Fotboll är uppoffrande. Fotboll är ett fruktansvärt emotionellt lidande.

Finns det något mer heroiskt än att vecka in och månad ut frysa utåtstående kroppsdelar av sig för att bevittna en eventuell vinst. Det händer att Malmö vinner och då är det fest.

Avsaknaden av super Zlatan svider än men han karriärar bland Coffeshops och tulpaner och det är han förunnad.
Tänk att vi alla hade coachat Mff så mycket bättre än Micke.
Jag hade slängt ut pensionärerna och köpt in Brasilianska gatupojkar som här skulle få en kall lyxtillvaro med deras familjer.

Mff hade dansat samba på plan och bankat ner götet, Helsingborg och gnagarna i sina hålor där de en gång kom ifrån.

Fotboll är otvivelaktig passion. En långdragen och plågsam kärlek till ett lag som aldrig läses ibland vinner. Mff kommer tillbaka och då kommer vi klippa gräset och dansa samba.

Det sista som lämnar människan är hoppet, hoppet om att ett lag faktiskt kan vinna 2 matcher i rad.

Av Jens Larsen 04 okt 2001 09:41