Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt. Eller ännu bättre, kom och köp mig. Vilket du just har gjort, sorry kiddo, ingen ångervecka! Så jag passar på att gapa lite innan du stänger och går vidare.
Låt oss prata om säljaren, köparen och marknaden.
Allt som är förpackat i ett material som fångar blicken lockar oss kunder, det kan du hålla med om va? Sen när vi öppnar sidenpapperet och hittar råttskit har vi all rätt att bli förbannade. Vi klampar tillbaka till butiken och låter dom återköpa den dynga dom lurat på oss. Expediten rodnar och stammar, ber så mycket om ursäkt och svär på att det var ett misstag. Det kommer inte att upprepas. Du inser att det är köparens marknad och bestämmer dig för att vara i framtiden vara lite mer petig.
Så en dag hittar du en vara som är inpackad i det skitigaste omslag du sett. Naturligtvis måste du bara köpa den eftersom du är både nyfiken och dras till det obskyra. När du snabbt och med lätt motvilja river av skalet, så finner du dig plötsligt tittande på nåt ytterst intressant. En liten pärla ligger där och glimrar. Den lyser av alldeles egen kraft. Den talar till dig och du förstår precis vad den säger, du ser varje nyans den avger.
Varför är då omslaget så skitigt? Varför vill säljaren packa in det så? Räcker det inte med att pärlan glimrar för dom som orkar titta? För dom som vill titta? Vore det inte bättre att linda in den i siden istället?
Nej. Siden säljer inte längre, inte ens om det är konserverat.
PS. Om du känner dig lurad för att jag tagit upp värdefull modemtid bredband exkluderat eller ännu värre, arbetstid! Snälla maila mig ditt bankgironummer. Jag ska klocka den tid det tar att läsa detta och sen sätter jag in motsvarande ersättning på ditt giro, efter skatt förstås.
Av Lena Vikberg 03 okt 2001 10:15 |
Författare:
Lena Vikberg
Publicerad: 03 okt 2001 10:15
Ingen faktatext angiven föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå