Tortyr - inget asylskäl i Sverige

"Torterad vid fyra tillfällen i samband med arresteringar 1990, 1992, 1995 och 1998. Härvid utsatt för: Slag med knytnävar och öppen hand, sparkar med militärkängor, slag med polisbatonger och bambukäppar samt gevärskolv. Skarpt våld i form av stick med nålar i fingerblommorna samt skuren med ett vasst föremål. Våld mot yttre könsdelarna i from av slag med tillhyggen och genom att hänga tunga tegelpannor i rep runt penis. Bränning med cigarettglöd, utsatt för elchocker, utsatt för kvävning genom att hälla förorenat, hett vatten i näsan, kavlad på framsidan av benen med tunga bambukäppar, tvingad att dricka urin och hotad till livet." Ur artikeln "Torterad - nu ska han utvisas igen", Aftonbladet, 29/9.

Detta rättsmedicinska utlåtande från Karolinska sjukhuset beskriver hur Abdul Motaleb, 31 år, från Bangladesh, har behandlats i sitt hemland. Han hotas av utvisning för närvarande, för andra gången. Utlänningsnämnden ifrågasätter inte att han utsatts för denna tortyr men menar att det för tillfället inte finns risk för att detta skulle kunna upprepas igen. Läget i hans hemland har förändrats, förklarar Utlänningsnämnden. Därför ser man ingen fara med att skicka Abdul Motaleb tillbaka till Bangladesh. När man avvisade honom 1995, blev han torterad i fyra dagar. Alla kan självklart göra fel, även Utlänningsnämnden. Problemet är att man tar samma beslut en andra gång när man vet hur det gick till efter första utvisningen. En missbedömning, när det gäller utvisningar av asylsökande, kan kosta ett människoliv eller kan orsaka oerhört lidande.

SVT visade häromdagen en dokumentär om flyktingarnas utsatthet i dagens Sverige och Europa. Där fick vi följa kurdiske Adils misslyckade kamp att få stanna i Sverige. Han utvisades till Turkiet, omhändertogs på flygplatsen i Ankara av säkerhetspolisen och under tortyr erkände sitt medlemskap i det i Turkiet förbjudna partiet PKK. Han torterades i en månad och dömdes till döden, vilket senare ändrades till livstids straffarbete. Vi fick se Hussein från Bangladesh, som inte orkade med vetskapen att han skulle skickas tillbaka till tortyren och förtrycket i sitt hemland och som inte såg någon annan utväg än att ta sitt liv. En kosovoalbansk man, Ismet, skickades tillbaka till Kosovo där han blev senare dödad i de uppblossade oroligheterna. Dokument inifrån - Fortet Europa, 30/9, SVT1.

När Geneve flyktingkonventionen skrevs under 1951 var det tänkt att den skulle skydda förföljda människor, människor vars frihet, säkerhet och liv hotades. Denna konvention är viktig och har räddat många människoliv. Men dagens hårdare flyktingpolitik innebär att en människa, som har vid upprepade tillfälle utsatts för brutal tortyr under en lång tid, anses inte har tillräckligt starka asylskäl för att få stanna i dagens Sverige. Resultatet har blivit att fler och fler människor utvisas till döden och tortyr. Kan vi verkligen ha ett rent samvete eller är vi medskyldiga?

Denna typ av beslut strider utan tvekan mot Geneve-konventionen. Förutom det är det dock framför allt en moralisk och etisk fråga. Ord som mänskliga rättigheter, medmänskligheten och empati finns inte längre i det svenska flyktingpolitiska lexikonet. Att leva sig in i en annan människas situation verkar vara förbjudet för dessa tjänstemän. Det borde finnas ett samvete som inte borde låta de ansvariga att kunna sova lugnt på nätterna. Hur kan man ta på sig ansvaret att leka med en människas liv på detta inhumana och skamliga sätt samtidigt som man hävdar att man har en human flyktingpolitik?

Är det på detta sätt man skyddar de mänskliga rättigheterna som våra politiker så stolt hävdar hela tiden? I så fall tycker jag att det skulle blir bättre att sluta med hyckleriet och säga som det är, nämligen att det är politiska och inte juridiska beslut som avgör flyktingarnas situation. Det är bättre att erkänna att det inte är varje individs situation som är det avgörande för beslutet utan att det är viktigare att inte gå över de siffror som man har satt upp för flyktingmottagande för just detta år. Siffror är viktigare än människor.

Först nu, när det här fallet har kommit upp i media och har fått uppmärksamhet, finns det kanske en större chans att Abdul Motaleb får stanna här. Frågan är dock hur många människor med liknande skräckinjagande situation passerar obemärkt, hur många tragiska människoöden vi kommer att se i en ny Dokument inifrån om några år?

"Torterad vid fyra tillfällen i samband med arresteringar 1990, 1992, 1995 och 1998. Härvid utsatt för: Slag med knytnävar och öppen hand, sparkar med militärkängor, slag med polisbatonger och bambukäppar samt gevärskolv. Skarpt våld i form av stick med nålar i fingerblommorna samt skuren med ett vasst föremål. Våld mot yttre könsdelarna i from av slag med tillhyggen och genom att hänga tunga tegelpannor i rep runt penis. Bränning med cigarettglöd, utsatt för elchocker, utsatt för kvävning genom att hälla förorenat, hett vatten i näsan, kavlad på framsidan av benen med tunga bambukäppar, tvingad att dricka urin och hotad till livet."

Tänk på att vi skickar dessa människor till denna mörka verklighet.

Av Zeid Al-Bayaty 02 okt 2001 12:12