Spriten som livräddare

Idag den 2/10 för jämnt 50 år sedan vaknade jag med det - på den tiden - vanliga bakruset. Kvällen innan hade det spelats kort om penningar och dess värde. Vid 12-snåret hade mina tre kamrater, som jag delade hytt med, gratulerat och några drinkar hade slunkit ned.

Nu på min stora dag skulle jag stå för frukosten - istermosen var laddad med starka "dry martini" och den fasta födan - varsin oliver, låg snyggt på ett silverfat.
Styrkan på drinken var som "ett sabelhugg" enligt Sven.
Efter tvagning, rakning och persedelvård var det dags att gå upp i matsalen för att orientering av var lyxkryssningsfartyget "Stella Polaris" befann sig. Efter att vi vant oss vid solljuset upptäckte vi, snyggt vid kaj, en hamn vid namn Puerto Barrios i landet Guatemala dit vi hade anlänt under nattens mörker.

Nu var det dags att duka upp och servera dessa passagerare, som försåg oss med kontanta medel så vi kunde leva det sorglösa och glädjerika liv som vi gjorde. Vad skulle sedan hända resten av dagen? Ett blomsterprytt tåg stod och väntade på de som skulle åka upp till Guatemala City och turista i två dagar. En grupp "infödingar" spelade hemlandets vilda toner - det var festligt värre. Med ett tut försvann tåget uppför 1500 meter över havet med passagerare och den besättning som var ledig.

Sven och jag var inte bland dessa - vi skulle jobba med dem som stannat hemma. Lunchen och eftermiddagsté var vårt ansvar - andra kamrater ansvarade för middag och kväll.
Då det var dags att gå iland upptäckte vi att det inte någon gata !!! utan endast ett järnvägsspår med en upptrampad stig som ledde till byn. Vi hade hamnat på den plats - där bananbåtar brukade lägga till. Den så kallade byn bestod av ett hus med endast en vägg. Framför denna stod en spis och bardisk och här bodde såväl kock som några galanta damer. Ett tak skyddade de skrangliga bord och stolar som skulle föreställa restaurang mot sol och värme - mitt på jordgolvet stod ett biljardbord.

Vi behövde röra lite på oss så vi fortsatte stigen fram till en massa träd - här huserade stora papegojor. Oj, vilket oljud de förde när vi närmade oss, efter att ha beundrat deras färgprakt återvände vi till "värdshuset" för ett parti biljard och en drink.

Vi var medvetna om att bakteriefloran inte passade våra magar så vi köpte en flaska rom - cocaflaskorna tömdes på lite av sitt innehåll och fyllde sedan med spriten, efter att tvättat med alkohol runt flaskhalsen, drack vi. Glas användes icke då vi inte vågade riskera att de var smutsiga.
Vi spelade det ena partiet efter det andra och tiden gick. Byns befolkning kom och gick. Sven och jag var värdfolket även för de flickor som jobbade här. De blev vackrare för varje timma och vi lustigare - tyckte vi själva.

Runt om satt folk och åt - en aptitlig stekos kom från den öppna eld som användes till grillning av korv och kyckling.
Vårt desinficerande blev slarvigare efter som tiden gick och mörkret föll. Det blev riktigt mysigt med det levande ljus som åstadkoms. Någon el fanns inte.

Äta? Ja, varför inte? Korv, det vet man inte vad som finns i. Kyckling vet man vad det är, så det blev middagen.
Varken Sven eller jag hade tidigare sett så stora kycklingar, kanske är det små kalkoner, nej de är för gråa i köttet. Det fick vara vad det ville, gott var det iallafall. Varsin öl till, slank också ner.

Vid denna tidpunkt - just som vi ätit färdigt kom en styrman från en av de nyss anlända kylbåtarna bort till vårt bord och vi började språkas. Han kom en gång i månaden och berättade att lite längre bort låg ett stort slakteri - de släppte ut allt avfall direkt i havet - där samlades en massa asgamar - som sedan blev kyckling på matsedeln.
Vi mådde som prinsar och fick ett gott skratt åt denna beskrivning av vår middag.

Biljardspelet - med drinkarna och övriga som sällskap fortsatte gästabudet. Det blev en vinglig spatsertur hem - men då vi hade järnvägen att följa och vänliga kamrater som hjälpte oss ombord och visade vägen till hytten gick allt bra.

Morgonen därpå blev vi, med svåra magsmärtor, flyttade till sjukhytten. Vi blev sämre och det berättades senare att kapten hade fått lov att segla upp för Mississippi till New Orleans för full maskin. På kajen väntade ambulans och vi fördes till sjukhus - här fick vi sprutor och efter något dygn kunde på svaga ben ta oss tillbaka hem.

Innan vi gick ville vi tacka personalen som så väl tagit hand om oss. Läkaren omtalade att det var inte hans förtjänst att vi överlevt utan vår stora konsumtionen av alkohol hade verkat som motgift.

Så jag och Sven kan tacka spriten för att vi lever idag - men å andra sidan - utan den hade vi inte ätit ASGAM.

Av Lennart Ekman 02 okt 2001 16:57