Ja tack-rörelsen, ett hot mot livet

Vid ett inrökt bord i EU:s smultonmetropol Bryssel sitter de verkliga terroristerna. Fulla och glada med parlamentets kontokort i kavajfickan. En öl blir tio. Fler drinkar beställs in. Det är som sagt rökigt så damerna blir svårt synliga i den mörka lokalen.

Vill herrn ha mera bubbeldricka?
- JA TACK
Vill herrna betala med kort?
- JA TACK
Vill herrn möjligtvis köpa mig?
- JA TACK

Inne i parlamentet går debatten fram och tillbaka. Ska de irländska kossorna slaktas i Italien och sedan fraktas åter till den gröna ön. Är det verkligen så att vi ska ge de jävla svenskarna rätt att stoppa påsar med lakrits i munnen.

I Göteborg utspelades ett spel som sällan skådats. Systematiskt hetsar polis och politiker upp stämmningen och den massmediala fokusen ligger förstås på våldet. Inte de lugna och kloka demonstrationen. Inte de intressanta och lyckade debatterna.

Våld säljer, liksom i Hollywood. Bara det att just Hollywood timmarna efter katastrofen i New york gick in och köpte filmrättigheterna visar på vad det är för samhälle vi lever i idag.

Nej farliga är inte vi ungdomar. Inte heller de stenkastande dårarna eller de vandaliserande tokarna.
De farligaste är de gubbar som styr och ställer i de tysta.
Slipsnissarna, räkfrossejuppisarna, attache-högern som utan hjärta eller förnuft fördriver sitt liv med att indirekt köra över folkets röster och önskan. Där har vi de verkliga huliganerna. De riktiga terroristerna.

För det finns inget värre än när dumheten parar sig med makten, så säger Jonas Gardell och så säger jag.

Krossa fördomarna om den politiska vänstern och vänd synen åt den ingrodda, gubbdominerade högern. Där finner vi de värsta vandalerna.

För hellre kasta sten på glasfönster en champagneglas på porrklubb.

Av Jens Larsen 02 okt 2001 16:40