Den sinnliga resan, del 1

Allt som oftast funderar jag över möten. Möten mellan människor. Undrar just om det finns något bättre än att träffa och ge och ta från nya människor. Vårt sociala beteende är nedärvt. Människan är i grund och botten ett flockdjur och vi har utvecklat ett språk för att kunna förstå varandra och göra oss hörda.

Men alla nyttjar inte sitt språk som önskas borde. Usch vilken högtravande svenska, ska försöka tona ner det hela.
Funderar för ögonblicket om jag inte skulle gå och slå en pinkalainen.

Vad var jag nu? Möten. När två eller flera människor möts måste vi ofta kontakta varandra på något vänster. Ganska självfallet givetvis, men kommunikationen i sig är så viktig. Vid första mötet börjar vi måla en bild i vårt huvud av personen vi talar med. Där kritorna är personen ifråga, sätt att tala och uttrycka sig. Första bedömningen träffar sällan rätt men du har börjat på din bild eller snarare skiss av personen. Den kan du senare ta fram och färglägga.

För möten förändrar dig och förändring brukar göra en gott. Jag lever mycket för möten. Människor av alla sorter samlar jag i min godispåse. Så kan jag senare ta fram just den biten, när suget kliar mig på hakan.

Ok, dålig metafor. Men jag samlar på möten. För var gång jag möter en ny människa och en kommunikation uppstår växer jag ett par centimeter. När en annan person delar med sig av sitt liv, sina erfarenheter eller sitt jag, då trivs jag som fisken i Falun. Man behöver inte gå in på djupet utan vad som helst kan få en att tänka till.

Tycker om att vända upp och ner på mig själv och mitt liv. När jag sedan ställer tillbaks allting faller en del bort medan jag inser vad som fattas.

Njuter när som helst av att stöka till i mina inre rum. För i röran ser jag möjligheterna. Jag vet att jag kan och jag tror på mig själv. Men min attityd eller inställning går aldrig över lik för att nå sina mål. Hellre spännande omvägar där nya möten och erfarenheter görs än raka vägen som kan såra ens omgivning och slutligen en själv.

Hoppar nu från tankekorn till tankekorn eller kanske mer spinner vidare på nya trådar. Som ett spindelnät. När helheten nalkas och en del trådar klippts av kanske det blir vackert.

Och ve och fasa vad rödvinspoetiskt. Nåväl jag är kär i livet och kanske även lite småförälskad i mig själv. Kan jag då använda den kärleken till min och andras fördel genom att låta den stråla ut från mig som ett element, då har jag lyckats. För att kunna älska andra eller snarare tycka om andra människor måste du bli kompis med dig själv.

Landskapet surfar förbi mitt fönster mot verkligheten. Typiskt Sörmland med ängar, skog, bergiga åsar och små pittoreskt inklämda stugor. Vackert och växlande. Mycket att låta blicken vila på men det mesta glider mest förbi.
Solen slåss med moln i antal. Ingen schysst match men trägen sol lyckas stråla mig i nyllet.

Att färdas, resa med tåg är ett utomordentligt behagligt ressätt. För vill man ta en bensträckare, knalla bort till bistrovagnen gör man det eller se ut över landskapet som rinner förbi gör man det. Möten uppstår överallt. Tågmöten kan bli hur kul som helst. Idag väljer jag att klä mig i betraktarens kläder. Trivsam och avkopplad lutar jag mig tillbaks i sätet och ser människorna i vagnen.

Som Christian Lindberg. Killen med den matta rosa Adidasbagen á la 80 som spelar beats för hela vagnen. Ett original skulle jag nog vilja påstå. Krogig spetsnäsa i smalt ansikte prytt med lite fjunigt skägg och en eller annan finne. Och sådana där plirande utstående ögon.

TACK, till damen som ska till Hässleholm. I Linköping kom frälsningen. Hon satte sig jämte DJ Chris och nu skruvade han ner dansmusiken och hör och häpna nu kan jag nästan höra mig själv tänka.

Tessan ringde. Solskensflickan som stormade in i mitt liv, sken på mig och jag vart bränd. Lite solbränd sådär lagom brunbränd. Jag tror jag älskar henne trots att vi knappt känt varandra i sex veckor. Det slog blixtar direkt. Om man nu kan tala om kemi som uppstår i möten mellan människor så antar jag att vi här kan tala om en mindre explosion. Hon får mig att må så fantastiskt bra. Jag duger och räcker till. Skrattar, lever ut, talar om allt och inget och älskar. Så vill jag ha det. Eller alltså det blev lite älskog inatt men vi la ner det. För jag antar att vi nog vill vänta med det ett tag till. Vi är ett diffust begrepp. Nåväl nu är vi ihopa för jag vågade fråga chans på henne och sådär. En del vill ha chansen en del frågar den på. Det är nog regionala skillnader. På tal om ingenting då. Det var ett tag sen jag frågade chansen. Mellanstadiet tror jag. För nu blir man bara ihop sådär pang bom utan att fråga lite blygsamt men nu ville jag att det skulle gå "rätt" till. Det var oavsett längesen en tösabit fick mig att må så fantastiskt bra. Tack Thess!

Så blev det en hastig rökare i Mjölby. Tåg i all sin ära men vi rökare blir ju diskriminerade i vanlig ordning. För när abstinensen kramar sönder min trevliga pojkkropp, då vill jag i all lugn och ro suga på en John. Silver i efternamn. Jag ursäktar om jag ingett en sexuell anspelning till läsaren. Rullad av mina egna skapande händer. Jag antar att rökkupéer inte är att tala om i detta vårt allas Sverige. Danskarna går i taket när dom inte får ta sig en "smöger" när lusten faller på.

Men rökning i all sin glans. Jag slinker ut då och då och är nog i det hela taget nöjd med det. Molnen gör oss sällskap i vår färd mot parkernas stad. Regnet trillar ner på slentrian, oftast när tåget når station.

Alla dessa små och mindre små orter, hålor, byar, städer mellan de större. Alla har väl de sin historia och prägling på vårt anorektiska land. Som små lingon dyker de upp. Röda och söta bland allt det gröna. Metaforernas man!

Det där med laster är en kul filuring. Filurar en del på lasternas vara eller icke vara. Dom omvandlas troligen bara. Som energi dör dom aldrig och du kan få väldiga bekymmer med att göra slut med en last. För se den före detta rökaren kan plötsligt finna lycka eller tröst i snuset eller tuggummin eller kanske även träget nagelbitande. Alla är dom laster, ograderade, men dock laster. För vem säger vilken last som är värst eller minst skonsam? Medicinskt kanske, men vi dör ja alla i sinom tid.

Döden ja som Astrid Lindgren och hennes väninna. När dom inledde sitt samtal sa dom döden, döden, döden så hade dom dryftat det ämnet. Den knackar på vår dörr oavsett om vi bryr oss om att öppna. Sen promenerar farbror eller faster död in och tar med sig en sate till dens öde. Döden, evigheten, ödet... "Who wants to live forever"? Inte jag.
Vill dock när jag sitter i mitt inrökta kök med en kopp the, väntandes som väderbiten gammal man kunna se mig själv och mitt liv. Se att jag gjort vad jag önskat, mött de jag tänkt mig möta och älskat dem jag förunnat min kärlek.
Kanske inte direkt så men jag vill kunna gå tillbaka och fröjdas. Känna att det spelade roll, de timmar, dagar och år jag vandrade på jorden.

Att jag gjort bestående eller flyktiga avtryck som kanske gett intryck. Att jag inte glöms, att jag hjälpt till. Påverkat det samhället som jag var en bricka i. Fast jag vill inte vara "Another brick in the wall". Jag kommer inte att bli det. För vad vill jag då uppnå? Vad vill jag åstadkomma? Tror inte det är lika relevant som vägen dit.

Om jag fått människor att tänka efter. Om jag gett människor bättre villkor och förutsättningar. Om jag varit med i något större. En revolutionär omvandling. För att ge alla satar på jorden samma och lika förutsättningar att forma och leva sina liv.

Då är jag glad. Då dör jag som en väldigt lycklig och nöjd gammal man.

Men handen på stjärten, jag funderar inget vidare mycket om döden egentligen. Känner mig för levande för det. För visst är det så att alla människor som vandrar lever men alla är inte levande. Filosofi är nog min melodi liksom det där på O.

Men jag lockas mer av nytänkande och eget filurande än av gamla stofila Greker som i rödvinsruset gjort världen klar för sina undersåtar. Jag älskar att tänka, älskar att beröra, älskar att möta, älskar att beröras. Jag älskar att skriva, älskar att leva, älskar att läsa men framförallt älskar jag att älska!

Av Jens Larsen 02 okt 2001 16:56