Fyra på nya äventyr

Vi tänkte att vad är väl bättre än att börja sin flådiga semester på fredagen den trettonde? Knappast något, så vi gjorde upp rendez-vous-punkten vid det eminenta Statoil i Farsta Strand. Varför? Ja, det kan man ju undra då ena paret kommer från Nacka och det andra från Öfre Kungsholmen och vi skulle ut på E4:an söderut. Men vi kom senare på att det måste bero på antalet rondeller längs gamla vägen mot E4:an och de oändliga möjligheter till sura gubbar som dessa rondeller erbjuder.

Flicka 1 vi kan kalla henne Anna tog kort 1, med sin semesterkamera strax efter vi lämnat macken och därmed var resan igång. Inget kort - ingen resa - det vet ju vem som helst.

Ni kanske tror att färden dittills gått som smort tack vare dess hela längd av 30 minuter, men det beror ju lite på hur man är van att glida genom livet - på en räkmacka eller som vi oftast på ett rivjärn eller liknande med motsvarande friktion.

Till att börja med var par 1 Anna och hennes karl, vi kan kalla honom Peter, något sena eftersom det inte var helt klart om Peter överhuvudtaget packat eller om lamporna i huset var släckta osv. De återvände tre gånger för att kolla. Därefter insåg de, när det anlänt till macken, att par 2, vi kan kalla dem Ellen och Johan, stod där med ungefär ett ton packning vilket skulle in tillsammans med de andras två ton, i bagageluckan. Slagsmål uppstod för att avgöra vem som skulle bli utan kalsonger en vecka. Flickorna var dock handlingskraftiga som alltid och slängde ut båda karlarnas väskor - så, då var det problemet ur världen.

Och nu var de äntligen på väg...igen då... Att sitta i bil Stockholm - Tylösand med fyra golfbagar och tre ton packning i en Volvo S40 men vi kan säga att det var en 440 diesel känns sådär. Men det är mycket som man inte vet om sig själv förrän man upplevt detta. Visste ni till exempel att Ellen, 56 kilo men vi kan säga 42, kan knyta knut på sig själv och skosnörena med tungan. Och visste ni att Anna, 28 år men vi kan säga 25 och totalt oförstörd, kan vika sig fyrdubbelt. Allt detta - bara i baksätet på en Volvo S40 fast vi kan säga en Cheva Van denna gång För att klara den långa resan ned till Halland hade de fyra laddat vrålåket fullt med njutningsbar musik. Det var Carola och övrig 80-talsmusik men vi kan kalla det hip-hop och R & B så vi känner oss coolare Karlarna var i extas så klart. Ni förstår - sex timmar i sådan vällust. Hur är det möjligt?

Nåväl, mat måste man ju ha men vi kan kalla det sprit för att det ska kännas mer Bon Jovi och det är ju något som alla vill Vi kom fram till att det ultimata stället - dock visade det sig inte vara så. 53 pensionärsbussar fullastade med pensionärer lämpligtvismen vi kan kalla det tonåringar - för mer alp-känsla i kö mot sin lunch och toaletterna. Ni kan tänka er vilken skada ett dylikt gäng kan göra där! Så de for vidare till Eurostop Jönköping men som ni förstår vid det här laget, så kan vi ju kalla det Grands Franska Dagens meny bestod av: Baconinlindad kyckling och pasta med kassler i tomatsås. Puh... "Finns kycklingen utan bacon", frågade Ellen. "Den e slut", pustade den tungt överbelastade tonåringen bakom disken men vi kan säga att hon var över 60 för att hon ska göra skäl för sin trötthet. Till saken hör att vi fyra, var restaurantens enda gäster så kycklingen tog väl slut efter andra världskriget ungefär. Hur som helst, maten gick ned, i alla fall till viss del, men när de upptäckte skylten på bordet, att man inte fick konferera vid borden, utan måste hyra ett rum fick det vara nog. Hur kan de avgöra om man bara pratade fritid eller jobb vid borden? DE DROG men vi kan kalla det: GJORDE SIN SORTI.

Då lunchen lämnat så mycket övrigt att önska drog de till närmsta kiorre och köpte godis för i det närmaste hela semesterkassan. Dagens hit blev blåsklubbor som Anna spelade blinka lilla stjärna på hela vägen ner till Halmstad ungefär men vi kan säga Rivieran - för mer flåd-faktor.

Resan fortsatte... byar kom och byar gick, eller så var det de som gjorde det, men det som de helt säkert upptäckte var att byfånar finns det men vi kan kalla dom indiska gurus rakt av gott om. Vi började sakteliga närma oss vårt mål: Vännerna i Tylösand, vi kan kalla dom Tina och Andy, men än var inte resan över och slut. Å nej, Tylösand är större än vad man tror. Ett vitt hus i en korsning, namnet på gatan och gatunumret är minsann inte garanti för att man ska hitta huset. Till saken bör också tilläggas att de körde förbi huset 3 gånger men vi kan säga 16 gånger för mer spänning och dramatik, men vågade inte ringa på då det verkade tomt på folk läs: Tina var innehavare av VM-titeln ABSOLUT DUSCH 2001. Hon skulle få hygienfreaket Michael Jackson att framstå som rena barnleken.

Så, när ingen svarade i Tinas telefon - jo för det är ju dumt att ta med sig nummer till Andy, och vi misstänkte att de var och handlade eller upptagna av annan oklar aktivitet, åkte vi till någon obskyr skogsparkering för att invänta den rätta timmen, alternativt att Tina skulle ringa tillbaka som svar på något av de hysteriska meddelanden som lämnats på hennes voicemail. Allt hade väl i princip förlöpt utan vidare komplikationer om inte det var så att Anna inte tagit på sig partyblåsan utan helt enkelt blev dönödig. Överallt kom folk gående från playan så var skulle man sitta i detta landskap av 50 centimeter höga tujor? Nåja, nöden har ingen lag och Anna trotsade semesterfirare på väg från stranden och annat löst pack och blottade sin fullmåne... jo, och då kan ni ge er på att telefonen äntligen ringde!

Samtidigt i bilen... men vi kan säga u-båten mässade Peter om sina fantastiska molykulärbiologiska kunskaper, som vanligt var han uppe på läktaren och köpte korv men vi kan säga att han rätt bara för att inte göra honom sårad, i sina resonemang. Semestern fortlöpte som en smärre dröm trots väder och rusk men det, det är en annan historia. Summa summarum: Resan var skön, spritfylld och regning men vi kan säga: underbar, nykter och solig... just for the sake of it. Det är ju trots allt inte målet, utan vägen dit som gör resan!

Anna och Ellen

Av Ellen Forsberg 01 okt 2001 16:16