Vad ska vi med dokusåpor till?

Allt som behövs är ett vältvättat fönster och tacksamma grannar. Man kan hämta mycket från att se in i andras fönster. Men man kan också roa sig med att spela huvudpersonen i sin alldeles egna dokusåpa, utan att förnedras inför miljoner tittare. Man roar helt enkelt sin granne med sitt eget manus och under egen regi.

En regnig fredagskväll i januari gick jag direkt hem efter jobbet. Klockan var runt elva på kvällen och jag var helt dyblöt efter att ha gått genom stan utan varken paraply eller regnjacka. I vanlig ordning blickade jag, så fort jag kom in genom dörren, bort till telefonsvararen som stod och blinkade på fönsterbrädan. Jag gick bort för att höra vem det var och tände min golvlampa. När ljuset tändes såg jag hur min granne i huset mitt emot reagerade.

Min nyfikenhet tvingade mig att testa och se om hans intresse för sina grannars liv var lika stort som mitt. Jag lyssnade av telefonsvararen och agerade som om jag mottog dåliga nyheter. Jag gestikulerade och började röra mig rastlöst i rummet. Genom ögonvrån såg jag hur mannen i huset mitt emot försiktigt blickade in i min lägenhet. Detta roade mig oerhört och jag lockades till att fortsätta mitt skådespel. Jag tog upp telefonen och låtsades ringa ett upprörande samtal.

Tack vare regnet var mitt yttre för sammanhanget fördelaktigt. Regndroppar rann från håret som på avstånd kunde tolkas som tårar som jag kontinuerligt torkade bort med hela handen, allt för dramatikens skull. Som en reaktion på något oerhört sårande lät jag mitt huvud falla tungt ner i min lediga hand men jag särade på fingrarna för att se om mitt skådespel lyckats behålla sin enda åskådare.

Intresset verkade större än någonsin. Jag hade lyckats konkurrera ut kvällens repris av "Big Brother" vilket gjorde mig mäkta stolt. I brist på fantasi byggde jag på det dramatiska samtalet med häftiga gester och ett ansiktsuttryck som gick från sårat till vansinnigt.

Detta satte min granne i rörelse och jag befarade att leken var över men det var här jag nådde klimax. Åskådaren tog med sig en stol och flyttade till första parkett vid fönstret. Han slog upp en bok som han vid tillfälle låtsades läsa i men jag såg hur han nyfiket försökte ta reda på slutet av mitt fiktiva drama. Nu uppstod några problem i min fantasivärld. Hur skulle jag ta mig ur det här? Jag ville ju inte göra honom besviken.

Telefonen fick stanna kvar i sin biroll som boven i dramat men jag var tvungen att hitta på något nytt. Jag slängde på luren som om jag avbröt samtalet mitt i och började gå omkring i rummet igen. Efter en stund låtsades jag svara i telefonen och agerade som tidigare. Då såg jag hur det återigen rörde sig hos min granne. Flickvännen var hemma och kvällens avsnitt var därmed slut. Utifrån hans agerande kunde jag utläsa att han valde att inte berätta något om deras upprörda granne i huset mitt över gatan. Ganska snart var det släckt i deras lägenhet och jag kunde nöjt gå och lägga mig efter en utmattande föreställning.

Så varför förnedra sig inför en hel nation när det räcker med att spela grannen ett spratt för att inse att man inte är som alla andra?

Av Stina Eriksson 28 sep 2001 17:37